Begrav mitt hjärta i Geto Kogen (del 2)
Femtioettåringen Stefan Teglund och hans dotter Isa tillbringade vintern i den japanska puderhålan Geto Kogen. Deras första veckor på orten präglades av att de japanska bergen hade det sämsta snöläget på flera årtionden. För att få snöandarna på bättre humör började de arrangera ceremonier och fester under namnet Puki Yuki, vilket ni kan läsa mer om i del 1. De lovade att återkomma för att berättta om hur fantastisk avslutningen på vistelsen blev. Och vilken avslutning sedan!
Monstersnöfall
”Oh my god! Am I right in thinking you got over 80 cms of snow in ONE NIGHT? Looks like japow is back on Honshu!!!”
När jag vaknar på morgonen har jag ett meddelande från min rumskompis Michael i mobilen. Han lämnade Geto Kogen kvällen innan för att åka hem till USA och påbörja en brandmansutbildning.
Nu har han sett rapporter om att vi fått säsongens största snöfall precis den natten och undrar om de angivna 80 centimetrarna stämmer. ”Maybe I was the curse?” lägger han till, med syftning på de magra snöfallen under vår gemensamma vistelse på orten i december och januari.
Nu är det början på februari 2020 och det har snöat stadigt några dagar, men den senaste natten skruvades det upp en nivå extra. 80 cm? Jodå, det är utan tvekan mer eller mindre korrekt. På parkeringen utanför pulsar mina boendekamrater runt med snö upp till midjan, medan de har ett digert arbete med att gräva fram sina fullständigt begravda bilar.
Vi har efter hand byggt upp en plan för en vanlig puderdag i Geto Kogen. De flesta backarna lämnas opistade när det har snöat och den första timmen kan vi ägna åt att spåra upp pisterna. Därefter hittar vi ganska mycket orört i de markerade treerun-områdena fram tills de stängs vid 14-tiden. De sista timmarna ger vi oss ut out of boundary och det är inte ovanligt att våra favoritområden visar sig vara helt ospårade sent på eftermiddagen! En vanlig puderdag, alltså.
Det här var inte en vanlig puderdag. Jag låter min dotter Isas ord beskriva känslan:
”Väl ute trampade jag i pjäxorna i mina skidor och satte fart. I det första brantare partiet ner från backens topp möttes jag av en nästan absurd syn. Runt omkring mig och nedanför låg skid- och snowboardåkare lite varstans, kravlande genom djupa snörännor i desperata försök att ta sig upp och framåt. Det kunde bli en utmaning att över huvud taget nå backens fot. Trots mina breda puderskidor fick jag stå med tyngdpunkten så långt bak på skidorna som möjligt för att alls komma framåt. När jag vid något tillfälle trodde att det faktiskt skulle vara tillräckligt brant för att åka med en normal mittbalans, sjönk skidspetsarna snabbt djupare och djupare. Farten minskade innan det helt tog stopp, mitt i en backe med ganska bra lutning. Snart låg också jag kravlande i snön och då var det ett jobb i sig att ta sig upp. Halvvägs ner funderade jag på hur åkningen egentligen skulle fungera under dagen. 80 centimeter snö kanske ändå inte var så bra som det lät? Efter ett andra åk upp med liften hade fler områden öppnats och det var fritt fram i alla pister. Skidsystemet var litet, men blev närmast drömlikt när det draperats av tjocka lager med nysnö. Jag tog traversen bort till andra sidan och valde en av de brantaste backarna denna gången. Och där! Med undantag av ett spår från skidpatrullens kontrollant i ena kanten var backen helt orörd. Jag tog fart ännu en gång och nu var det brant nog att inte ta stopp. Jag gled fram, ner, i ett moln av snö. Magiskt! Ett sagolikt åk! Ett av flera…”
Utflykter istället för skidåkning
De elva första dagarna av februari blev säsongens bästa dagar, med ständiga snöfall och puderåkning hela tiden. Japan-skidåkning när den är som bäst! När snön inte ville komma som förväntat under januari månad sade jag till mig själv att om vi åtminstone får en sammanhängande vecka med ihållande snöfall – då är jag ändå nöjd med min vistelse. Nu fick vi fyra dagar mer än så.
Allt borde vara frid och fröjd. Det var det inte. Det fanns en speciell anledning till att Isa fick redogöra för åkningen under 80-centimeters-dagen. Den sista januari skadade jag knäet och fick betrakta allting från sidan. Motvilligt tvingades jag erkänna för mig själv att det var slut med
skidåkning den säsongen. Det var bittert. Riktigt bittert. Jag stannade ändå kvar ett tag till och passade på att ta del av den japanska kulturen utanför skidbackarna. Våra lokala vänner som vi lärt känna under vistelsen bjöd med oss på utflykter:
- Ett par riktigt genuina sushi-restauranger. Sushin hemma i Sverige kan av någon anledning aldrig bli lika bra.
- En del av omgivningens onsen-bad, vart och ett med sin egen karaktär. Allra härligast blir det när
de har en utomhus-bassäng i en grop under bar himmel, omgiven av snöfyllda sluttningar. - Firandet av det japanska nyåret i den lokala hembygdsparken, med ambitiösa arrangemang av
snölyktor och några olika musikföreställningar – bl a en trubadur som framförde en japansk version
av ”Klappa händerna när du är riktigt glad”. Jag som trodde att den var ursvensk!
Viruset
Exakt när det inträffade första gången har fallit i glömska. Förmodligen var det någon gång i mitten eller slutet av januari. Det var något om en smitta som skulle kunna ställa till med problem. En fransman behövde ta ett tidigare flyg än tänkt hem och satt och funderade. Den enda överkomliga flygbiljetten han hittat innebar en mellanlandning i ”regionen i Kina där det där viruset sprids”. Kan det verkligen vara så allvarligt? …tänkte jag. Det kunde det. Vi lyckades ta oss hem till Sverige igen innan de internationella resorna stängts ner helt. Smittan hade inte nått Iwate-länet där Geto Kogen ligger, så innan dess passade vi på att arrangera ett sista Puki Yuki Party för att hålla snö-andarna på gott humör och visa vår tacksamhet.
Det Sverige vi möttes av var sig inte likt, på ett sätt som ingen kunde ana när vi gav oss av i december månad. Amerikanen Michael sammanfattade känslan väldigt väl:
”We left paradise and landed in a pandemic”.
Nu undrar jag när det överhuvud taget kommer vara möjligt att återvända och bli en del av ”The Geto Family” igen. Det är verkligen ett paradis där våra skidåkarhjärtan finns kvar.
Text: Stefan Teglund
