Begrav mitt hjärta i Geto Kogen, del 1
Efter att bland annat ha läst ett reportage här på Freeride om skidorten Geto Kogen i Japan bestämde sig femtioettåringen Stefan Teglund och dottern Isa för att äntligen göra en skidsäsong. Här är deras första del av berättelsen från Japan, här läser du del 2.
Prolog
Det här var tänkt att bli en reservationslös kärleksförklaring till japansk skidåkning. I januari 2019 besökte jag för första gången Japan och Niseko och blev förälskad. De regelbundet återkommande och rikliga snöfallen och den lätta och fina snön var precis vad jag sökte efter som skidåkare.
Att Japan dessutom är ett annorlunda och trevligt land bidrog ytterligare. Inför säsongen 2019/20 lyckades jag få ett erbjudande om sängplats, mat och liftkort i utbyte mot lättare arbete på den lilla skidorten Geto Kogen på norra Honshu, åt både mig själv och min dotter Isa. I början av september 2019 publicerades dessutom här på Freeride ett snöigt reportage från Geto Kogen och det kändes som om allt föll på plats.
Förväntningarna var uppskruvade till max. Tre månader med ständiga snöfall och enorma mängder pudersnö, i en av Japans snörikaste skidorter. Vad kan gå fel? Ja, det blir inte alltid som förväntat.
Story: Begrav mitt hjärta i Geto Kogen
– För mig är det här nittio procent skoj och tio procent allvar, sade jag.
– För mig är det tvärtom – tio procent skoj och nittio procent allvar, svarade fransmannen Coco, som visade sig vara en idérik och engagerad ceremoniledare.
Det var dagen för midvintersolståndet och vi satt och planerade The Geto Puki Yuki Ceremony – vår helt egna och nyinstiftade ceremoni för att hedra snöandarna.
Säsongen hade börjat bra, med 132 cm snöfall totalt på tre dygn i början av december. När vi anlände i Japan efter Lucia var det däremot plusgrader och regn och temperaturen fortsatte att pendla runt nollan några dagar, utan de typiskt japanska snöfallen. Strax innan jul hade vi tröttnat. Snö-andarna behövde uppenbarligen hjälp och vår ceremoni var vägen dit!
Coco, hans japanska flickvän Mickey, Michael från USA, jag och min dotter Isa marscherade ut i en skogsbacke och spelade flöjt, offrade ris, tobak och saké, bad böner och gjorde allt vad vi kunde för att blidka snö-andarna.
THE GETO PUKI YUKI CEREMONY
Naturligtvis hjälpte det inte. Snön ville ändå inte komma i några större mängder. December månad visade sig bli den sämsta på årtionden för de japanska skidorterna. I Nagano-området fanns det knappt åkbara backar över huvud taget, inte ens i vanligtvis enormt snörika Myoko. Hos oss i Geto Kogen var i alla fall alla pister öppna och snöbasen god, men det var mestadels hårt och isigt i backarna och inte mycket njutbar offpist att tala om. Det kändes lite som att åka till Japan och få Ramundberget, vilket förvisso inte är fy skam men inte vad som förväntas.
”Puki Yuki är för övrigt en lek med ord. Yuki för det japanska snö, Puki från engelskans puke. Vi vill helt enkelt att det ska kräksnöa.”
Nåväl, det lossnar i januari, intalade vi oss. I japanuary levererar väder-gudarna alltid snö. Vi har gott om tid på oss. Det gäller bara att ha tålamod. Och de första fyra dagarna besvarades våra böner. Det snöade. Mycket. Inte så där enormt mycket så att vi kan sitta och berätta rövarhistorier när vi kommer hem, men fullt tillräckligt för att göra oss glada. Nu sökte sig en stor del av de japaner som vanligtvis åker till Nagano istället till Geto Kogen över nyår, eftersom det här var en av få orter på Honshu där det var fullt öppet och åkbart. Hela parkeringen med 1800 platser fylldes och all tillgänglig lössnö blev uppåkt på nolltid. Bra för den lilla skidorten med begränsade resurser – inte lika roligt för oss.
Sedan. Hände. Inte mycket. Sexton dygn i rad med snöfall på mindre än tio cm per dygn, varav nio med 0-2 cm. Förvisso var en och annan av de dagarna riktigt trevliga ändå och vi lärde känna området och de fina åken mer och mer. Japanerna har dessutom en tendens att underrapportera snöfallens storlek. En dag när den officiella rapporten sade 7 cm ny snö, var det i själva verket 20-30 cm ute i skogen. Just då var ett svenskt läkarpar på besök och vi hade en magisk åkdag tillsammans.
Icke desto mindre – det snöade inte som förväntat. Efter ett tag sade Hide-san som är chefen på skidorten till oss:
– Guys, we need another ceremony!
Den här gången höll jag mig i bakgrunden, men Isa och tidigare nämnda Coco och Mickey drog upp planerna åter en gång. Nu blev det The Geto Puki Yuki Party. Det tändes eldar som vi dansade runt, vrålandes ”Puki Yuki!” och det spelades DJ-musik till allmänt minglande. Kvällarna i Geto Kogen är vanligtvis väldigt stillsamma, men nu blev det lite liv och rörelse. Hide-san blev så nöjd att han ville ha ett Puki Yuki Party varje vecka, men det kommer vi inte riktigt att orka med.
Puki Yuki är för övrigt en lek med ord, om ni undrar. Yuki är det japanska ordet för snö och Puki kommer från engelskans puke, d v s att kräkas. Vi vill helt enkelt att det ska kräksnöa.
Nu är snart januari slut och det har fortfarande inte lossnat med snöfallen. Februari kan bara bli bättre. Grundbasen med snö är trots allt bra och om det äntligen börjar komma lite traditionella Japan-snöfall, kan det bli några riktigt fina dagar. Det gäller att inte ge upp hoppet.
Hittills har upplevelserna att lägga på minnet varit andra än de förväntade:
- Vi har blivit bjudna till ett japanskt hem och fått smaka på en ljuvlig, hemlagad, japansk måltid.
- Ett besök i ett shintoistiskt tempel.
- De underbart avkopplande onsen-baden.
- En nyfunnen, taiwanesisk vän som när han åker hem igen uttrycker att jag blivit som en bror för honom.
- Oväntat många svenskar har kommit på besök. En dag satt vi tio stycken landsmän tillsammans runt fikabordet (och då var ändå inte Isa med).
Det går aldrig att få några garantier – inte ens när det gäller Japan och snö. Ändå kan jag inte säga annat än att om ni har möjligheten: Ta chansen, för bövelen! Jag själv förverkligade min dröm om en säsong i Japan som 51-åring. Hur jag lyckades få till det är en delvis annan historia. Det behöver hursomhelst inte vara för sent. Och jag får be att återkomma om hur sjukt mycket snö vi hade i februari. Nu stänger jag datorn för vi måste köra en megavariant av Puki Yuki.
Text: Stefan Teglund
