Bolltrollande brädåkare i VM-final

Fotbolls-VM i Brasilien fyller just nu nyhetsblaskor över hela världen. Men bortom knökfulla arenor, gapiga fans och lättklädda sambadansöser har det svenska landslaget precis spelat final i fotbolls-VM på annat håll. I ett världsmästerskap dedikerat endast snowboardåkare. I ett fotbolls-VM där Sverige är laget man inte vill möta!

– Det där var fan din!

– Haha nää aldrig den var lika mycket din, bollen landade mittemellan!

– Vi klunsar om den..

– Okej.. Du har också GRI va? förloraren blir GRIS..

Det är en halvtimma kvar till turneringens öppningsmatch mellan England och Sverige. Två av Sveriges största internationella snowboardproffs Kalle Ohlson och Erik Karlsson kör ”sten, sax, påse” om den sista bokstaven i boll-leken som avgör vem som kommer tvingas vakta målet i första matchen. De andra lagen har en fast målvakt turneringen igenom. I Sverige slåss vi för att slippa stå.

Eriks sax klipper sönder Kalles påse, och man kan se ångesten i Kalles ögon.

– Fuuck!.. det var nog den fegaste GRIS jag någonsin spelat, ingen ville ju röra i bollen, gastar Ohlson med ett leende.

Atlantic Cup som turneringen också kallas, är snowboardbranschens inofficiella fotbolls-VM för proffsåkare, journalister, distributörer och andra som på ett eller annat sätt är involverade i snowboardvärlden. Efter att ha snappat upp ett gemensamt intresse vid Burton European Open i Laax för några år sedan, startade fransosen Florent de Maria och engelsmannen Ed Leigh tillsammans turneringen som i sommar är inne på sitt fjärde år i surfmeckat Biarritz. England, Spanien, Tyskland, Frankrike, Finland, Baskien, Sverige och ”Rest of the world” är de åtta lag som fightas om pokalen i år.

Man spelar med sju man på planen, och vi är åtta taggade svenskar som tagit oss ned till Franska västkusten för att kombinera fotboll med gänghäng och sol i veckan. Några är polare sedan förr, i det svenska laget som består till hälften av proffsåkare och till hälften involverade i branschen på annat sätt.

– Vårt gäng verkar ha rätt tveksam kondis och jag har egentligen ingen riktig koll på om någon av grabbarna kan spela. Det får gå som det går, vi är glada om vi inte förlorar alla matcher, flinar lagkapten Kalle Ohlson som ligger bakom att Sverige ställer upp med ett lag för första gången.

Tävlingsansvarige Florent De Maria har inte heller några högre förväntningar på nykomlingarna.

– De där dudesen vinner på sin höjd pris för rödast solbränna imorgon, garvar han och pekar ut över det långhårigt vinterbleka svenska laget som ser allmänt malplacerade ut medan de försöker sig på några stela stretchövningar innan matchstart.

Och första matchen blir ett rejält wakeupcall för oss semesterpojkar från Sverige. Vi springer som ett gäng yra höns runt de strukturerade engelsmännen.
Visst, turneringen är på skoj. Men när matchen drar igång så taggar alla på planen till och det märks att ingen är här för att förlora. Även fast orken märkbart tryter, börjar vi i andra halvlek att komma igång med spelet, och lirar bitvis ganska snyggt. Premiären slutar 1-1, och hela laget är riktigt stokade på att vi redan undvikit det värsta scenariot – att förlora alla matcher. Nu är allt annat bara en bonus. Ohlson och Karlsson stod varsin halvlek i mål och tyckte det var så pass hanterbart att de fortsätter dela på uppgiften genom hela gruppspelet.

Allt eftersom matcherna spelas märker vi att vi är bra mycket bättre än vi vågat tro. Vi lirar mer och med finlir, samtidigt som vi är det klart tuffaste laget i turneringen. Vi går in hårt och vi viker oss aldrig. Vi är Svensk Dynamit.

Förra året ställde Norge upp med ett lag, och med snowboardåkningens största legend Terje Haakonsen på plan spelade baggarna till sig en silvermedalj. Många var vi därför som hade sett fram emot att få försöka lägga en tunnel på en gammal idol i veckan, innan vi fick höra att normännen kastat in handduken. Synd.
Sverige är annars laget med flest internationella stjärnor på planen, i Nils Arvidsson, Erik Karlsson, Kalle Ohlson och Ludwig Lejkner. Tyske Elias Elhardt, fransosen Arthur Longo och Finlands gamla OS-medaljör Markku Koski är några andra välkända namn som representerar sina landslag i turneringen.

Alla lag möter alla i gruppspelet, och efter våra sju matcher ligger vi helt ofattbart tvåa inför finaldagen med fyra vinster, två oavgjorda och en 1-0 förlust mot fjolårsvinnaren Spanien i bagaget.

Men vi är riktigt gubb-slitna av det kaosartade matchtempot. Vi har bara sex hela spelare kvar, efter att Kristofer ”Kuske” Fahlgren slitit upp ett gammalt knä och kapten Kalle ”K.O.” Ohlson dragit på sig en rejäl sträckning. I sista stund lyckas vi panikragga till oss en svensk snowboardentusiast på ett av Biarritz svenska surfcamp, och vi kan i vart fall kliva in i finalerna med fullt lag på planen.

Tyskland är vår motståndare i kvartsfinalen. Sveriges Falugangster Ludwig ”Luda” Lejkner har klivit in i mål och lämnat plats i försvaret för det stabila nyförvärvet Viktor Spargren, som utgör backlinje tillsammans med vår köttare Erik ”Kire” Karlsson. På mittfältet har vi Calle Andersson som styr spelet och springer så alla andra blir yr mellan Joel ”Party Joel” Ericson och artikelförfattaren Erik Nylander. Längst fram har vi illern Nisse ”Dolph” Arvidsson som dribblar åttor kring alla trötta backar, utan några tendenser att få upp något flås själv.

Tyskland faller som en fura. Vi är piggare, starkare och farligare.  Vi krossar dem med 5-0 och är klara att möta Frankrike i semifinalen. Vi börjar känna guldsmak någonstans bak i gommen. Finalen är nära.
Nu är det bara att trumma på tills benen ger vika. Ingen återvändo. Sverige har blivit en maskin. En fruktad maskin som ingen vill möta, men som alla hejar på. Vi har kul på planen och det verkar märkas.
I gruppen spelade vi 2-2 mot Frankrike som i en riktigt tuff match. Nu valsar vi runt dem hur lätt som helst. Ludde får fortsätta hålla nollan i mål och vi demolerar dem med 4-0. Sverige är i final i fotbolls-VM!

I finalen möter vi Rest of the world, eller ”Leftovers” som vi hellre kallar dem. Italienare, en norrman, någon swiss och annat blandfolk står på andra planhalvan när domaren blåser igång.

Sedan säger benen stopp, tack och hejdå. Ses om några dagar. Kanske. Turneringens sista match, med överlägset mest publik, blir också vår trögaste. De där öppnande löpningarna och tuffa spelet vi ägt ut med tidigare i turneringen är som bortblåst. Vi har sprungit rakt in i väggen, i hundra knyck. Vi försöker, men våra kroppar gapskrattar oss i ansiktet.

Men motståndarna ser lika stumma ut. Matchen spelas som i slowmotion. 0-0 i halvtid, och med dryga tio minuter kvar av andra halvlek, börjar vi förbereda oss på att avgöra matchen genom straffar. Calle Andersson, som timmarna senare ska bli framröstad till turneringens bästa spelare, verkar dock tänka annorlunda. Med en vansinnesrusch tar han bollen och lubbar från egen planhalva rakt igenom resten av världen, och dundrar in 1-0 i målvaktens högra hörn. Vi andra står och stirrar. Ingen orkar springa mer. Vi applåderar glatt och försöker ändå röra på oss in i det sista. Tiden är slut. Domaren blåser av matchen. Yeeess!
Sverige är VM-mästare i fotboll! Med ett lag av trötta, långhåriga snowboarddudes utan avbytare.

Kvällen bjuder på prisutdelning och en rejäl fest med alla andra lag. Stämning är på topp och vi hänger mest med ett gäng peppade tyskar. Jag blir bjuden på en förlåt-öl av tyske Cristoph Wagner som fortfarande skäms för hur han vred om hela mitt manliga paket i ett försök att stoppa mig vid ett av målen. Jag förlåter, och bjuder tillbaka i hopp om att han ska glömma blåtiran han stoltserar med efter att jag råkat dänga min fot i hans ansikte i samma match.
Vi har det riktigt trevligt och man förstår hur det är events som dessa som gör att branschfolk lär känna varandra på ett djupare plan, utanför bara jobb. Pokalen lyckas jag tappa bort på vägen hem från krogen under småtimmarna, men återfinner den glatt i tre delar i en papperskorg morgonen därpå. Puuh, tur. Det är en rätt tjusig vandringspokal.

Resten av veckan stapplar vi runt på olika stränder med våra mer och mindre trasiga kroppar, och njuter av den glassigt sydeuropeiska tillvaron. Planerna går redan varma inför nästa år. Vilka mer ska få vara med i laget? Är det tryouts som gäller? Hur mycket större hus ska vi hyra? Med pool eller havstomt? När ska vi köra träningsläger? Hur många tusen vackra flickor kommer möta upp oss på flygplatsen?
Frågor som bara framtiden kan utvisa.

Tills dess. Tack Biarritz och Atlantic Cup. Och se upp! VM-bucklan har kommit till Sverige för att stanna.

Text: Erik Nylander
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.