Serre Chevalier – en ovanligt bra måndag

En dagsrapport från ett lite väl snöigt svenskt hem i Serre Chevalier av Per ”PG” Huss.

Per ”PG” Huss bor ett halvår i franska Serre Chevalier med fru och två barn, Rut 5 år och Sixten 3 år. De försöker leva som en vanlig svensk familj med skola, två lagom hårt arbetande föräldrar, Bollibompa (på webben), återvinning, barnvakt och lördagsgodis i en fransk inramning. Här är PG:s dagslogg från en av måndagarna i Serre Chevalier.

Familjen Huss terrass med pisten Luc Alphand ner mot Chantemerle.
Foto: Per Huss



Det knackar på ägget. Bondgrabben François har som uppgift att se till att vi kommer ur äggen i tid. François som lojt suger på en Gauloise i mungipan knäcker som liftskötare i Serre Chevalier under vintern. Dörrarna på denna omoderna skapelse från sextiotalet öppnas inte automatiskt, bara med våld. Vi skulle lätt kunna snurra kvar ett varv till i liften. Det går inte att se ut genom rutorna eftersom ägget är dragerat i snö. De här franska äggen från sextiotalet har sett sina bästa dagar. Våra breda skidor får inte plats i skidhållarna. Att få in och ut fyra frirajders ur ägget är en avancerad övning som ska utföras på kort tid. Tur att François skakar liv i oss i ägget så vi hinner ut.

Foto: Nicklas Blom

Ur kinder-ägget uppfylls fyra önskningar: ett pjäxhögt snötäcke, höga berg, feta lagg och ett gott gäng. Synen av gammal lift och rökande bonde är snart historia. Det är nya tider i denna smått historiska skidort där militärerna skidat i bergen i över ett sekel. Om några år står nog en vattenkammad trainee från Paris vid en ultramodern liftskapelse med mössan i hand. Det investeras för fullt i dalen sedan Compagnie des Alpes köpte Serre Chevalier för ett par år. I takt med liftinvesteringar blir krånglande knappliftar och liftköer ett minne blott. Compagnie des Alpes är Skistars motsvarighet i Alperna fast mycket större med orter som Chamonix, Verbier, Val d’Isère, Tignes, Courmayeur, Saas Fee och Avoriaz i portföljen.

Byn Villeneuve med klassisk fransk sextiotalsarkitektur med bondbyn La Salle som fond.
Foto: Nicklas Blom




Det är början på februari och lugnet härskar ännu över Alperna, innan sportlovsturisterna invaderar dalen. Lugnet förstärks av tystnaden som bara ett ymnigt snöfall kan ge. Lågsäsong betalar inte tillbaka några liftinvesteringar. Vi var fem minuter sena till liftöppningen denna morgon. Bara två av äggen framför oss har skidor istoppade. Det är kids med Serre Chevaliers klubbemblem på ryggen som ska upp och träna. På toppen hänger de på sina böjda stavar och hoppas att träningen blir inställd. De vill pumpa puder. Snön ramlar snabbt ner från himlen. Det är omöjligt att staka bana. Snön började falla i gryningen efter att pistmaskinsförarna gått till sängs. Varför inte åka pist som omväxling? Tänk er en helt slät pist med tre decimeter kall februarisnö. Tänk er folktomma pister en måndagsmorgon. Tänk er en böljande pist med 1300 vertikala meter. Piste Luc Alphand är normalt en snabb störtloppsbacke mot byn Chantemerle. Idag kör vi den i slow motion med mycket snö i munhålan.

Efter att ha plöjt ett par varv letar vi oss ut bland träden. Snön bromsar ner farten och lärkskogen blir en barnlek, även när den tätar på. Ett åk går ner mellan ödsliga bondgårdar. Deras odlingsterasser blir naturliga småhopp. Efter en snabb lunch med franska mått mätt räddar stavarna mig. Om jag inte hade känt igen mina stavar hade jag inte hittat skidorna. Ett snötäcke hade gömt skidor och bindningar på en timme! Jag träffar fotografen Nicklas Blom för att föreviga lite snöig skidhistoria. Alla förutsättningar finns: snöklädda träd, tunga flingor i luften, fet blixt, kreativ fotograf och rutinerad åkare. Det svåraste är att synas i bild på grund av all snö som sveper över hjälmen.Det finns inte en chans att hajka upp för att ta om samma motiv. Den bottenlösa snön känns som kvicksand. Vi jobbar oss sakta nedåt. Att ta sig ner ett fotoåk tar två timmar. Blom fick någon keeper* och är nöjd: Mission completed.

Åkare: Per Huss
Foto: Nicklas Blom



Jag ber på mina snöiga knän om ledigt sista timmen för att ta några svängar med Kock-Pär och Frida som jag anropar mig på radion. De tar med oss till några skogsrännor ovanför deras arbetsplats. På kvällarna håller Pär till i köket på svenskhotellet La Maison du Bez. Där tillreder han menyer av utsökt mat åt utmattade skidåkare. Maten serveras av hans flickvän Frida. Igår kväll kom en jetlaggad Pär hem från en puderresa i Japan. Resan var hans lönebonus från hotellets ägarinna, Tina, för bra utfört arbete. Pär verkar inte mätt på puder utan gasar på för fullt ner mellan träden mot Le Bez.

Efter ett osannolikt snöfall med dryga 60 cm snö på 10 timmar börjar det klarna upp och vi vill bara ha mer. Vi hinner med att åka lite större öppna ytor, innan jag måste ta mig tillbaka hemåt till Chantemerle. Ingen fara, snön kommer att räcka tills imorgon också. Rut kliver av skolbussen lyckligt ovetande och jag klampar hem lyckligt leende, efter vinterns vintrigaste dag.

Åkare: Frida Ahlbäck
Foto: Pär Blomqvist



* Keeper är en fotografs våta dröm som förhoppningsvis ger klirr i kassan plus ära och berömmelse för skidåkaren.