”–Det här är ett par tuffingar!”

Nu har vår testpilot kört skiten ur sina Salomon QST STELLA 106. Här ser du vad hon tyckte om skidorna. 

 

Det här är ett par tuffingar! En skida som presterar klart bäst när den körs aggressivt och kraftfullt. Redan innan man får dem under fötterna får en intrycket av att det är en styv och snabb skida, och det bekräftas egentligen oavsett vilken typ av före och terräng man tar ut dem i. I pist är de en dröm att åka, så länge man orkar pressa upp dem på kant. Låter man dem gå på fullt skär i fallinjen och nyttjar hela svängradien är de makalöst härliga.

För mig tog det ett tag att komma in i detta, då svängradien är 20 meter och de skidor jag åkt på senaste säsongerna ligger på lite mer blygsamma 14 meter. Dessutom upplevde jag inte att skidorna var så responsiva i alla lägen, utan bara när man ”verkligen” åkte på dem. Efter första vändorna i pisten beskrev jag därför skidorna som ”en påstått liberalkonservativ snubbe” – det vill säga att de är schyssta så länge man gör som de vill, men sätter sig genast på tvären om man försöker hitta på något annat. Denna känslan kan nog dock härröra ganska mycket från bristande teknik från min sida, för efter ett par åk började det lossna och vi kom allt bättre överens. Kvarstår gör dock faktumet att det här är en skida som vill bli åkt på riktigt, och inte bara fjösa runt. Power och aggressivitet helt enkelt!

Även om Stellorna är förvånansvärt schyssta och relativt fladderfria i pisten med tanke på sin vikt och midja, så kommer de såklart mer till sin rätt i obanad terräng. Också här upplevs de som kraftfulla och manar till aggressiv och stor åkning. Redan under första dagen utanför liftsystemet kommer jag på mig själv med att steppa upp min åkning ett eller två snäpp, helt enkelt för att skidan begär det av mig. Riktigt kul!

”Det här är alltså en kaxig och fartälskande skida som vill göra stora grejer!”

De går bra i orört fluff likväl som i uppkörd stökig Chamonix-terräng. Jag upplever att man hamnar väldigt ”nära” underlaget på ett härligt sätt, det finns ingenting onödigt mellan mig och snön som kan försämra min precision. Dock har känslan inte riktigt släppt än av att skidan fortfarande har lite egna idéer och ibland helt enkelt är mer viljestark än mig. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att testa dem i några midjedjupa Japanförhållanden, och även om jag spontant tror att man har glädje av några millimeter till i midjan i det läget kan jag ändå tänka mig att de här flyter ganska bra.

Det här är alltså en kaxig och fartälskande skida som vill göra stora grejer! Kanske inte lika så lekfull som andra skidor i samma segment, utan mer ”no bullshit” och rakt på sak. Detta gör att jag personligen nog hade valt en annan, lite mer lattjo skida vid exempelvis skogsskidåkning. Men på branta, stora face skulle jag välja de här donnorna framför det mesta, oavsett om det redan är uppspårat eller om vi har äran att lägga de allra första spåren. Min gissning är att de här rackarna dessutom kan bli en riktigt fin tur-setup om man monterar exempelvis Kingpins eller Salomons nya Swift-binding på.

De är hyfsat nätta, utan att göra något som helst avkall på prestanda och ös-förmåga nedför. Därmed passar de utmärkt som enda skida för en åkare som vill mycket med sin åkning och mest håller sig utanför, men ändå ibland tar ett par svängar, i de preparerade backarna. För min del blir det att montera ett par turbindningar till nästa säsong, då kommer Stellorna med stor sannolikhet bli mitt förstahandsval de flesta dagar, oavsett vad för typ av åkning och terräng som står på schemat.

Har testpiloten rätt? Vad säger du om Salomon QST Stella 2016?