Erik Boson-Wahlberg – bummare vid 52
Erik Boson-Wahlberg är ingen vanlig skidåkare. Efter 20 år i Dramatens kulisser testade han att glida på snö och blev som besatt. Här är berättelsen om att börja åka skidor vid 46 års ålder, våga testa sina gränser och att bli förälskad i det vita guldet.
Erik drömmer sig tillbaka till vinterns bravader.
Foto: Sara Orrensjö
Erik är killen från Sandviken som under hela sitt vuxna liv har sett utförsåkare som riktiga fånar i ännu fånigare kläder. Han jobbade med teater och var anställd på Dramaten som scripta, skrev på ett bokmanus, läste mycket och var ingen sportkille över huvud taget. Men en dag i mars 2006 när hans systrar med familjer hade lurat med honom på skidsemester till Ramundberget bestämde han sig för att i alla fall prova på att åka slalom. Han hade ju aldrig testat skidåkning, förutom några kilometer i längdspåret. Men bland barnbackens stora troll och flugsvampar i plast började en resa som kom att förändra Eriks liv.
De första plogsvängarna var naturligtvis rejält vingliga och att åka knapplift var ett riktigt äventyr. Men med lite envishet och vilja fick han bukt med bakåtlutet, och förvåningen över att det inte gjorde så ont att ramla som han först trodde gjorde att han kämpade vidare. Flera åkare kom fram och ville hjälpa den ganska vilsne nybörjaren och det blev även den största erfarenheten av dagen. Folk var så hjälpsamma, inte bara i backen utan även i skidbutiken när han kom in och knappt visste vad som var fram och bak på skidorna och berättade att han just hade upptäckt skidåkningen. Märkligt nog tyckte han att det var roligt redan från första dagen och längtan efter friheten, farten, fjällbjörkarna och vitheten hade börjat gro.
Det utvecklades under följande år till en besatthet som bara går att jämföras med en alkoholists längtan efter flaskan. Under en lång period kunde han inte tänka på något annat än skidåkning. Ett tag var han nästan lite rädd för sig själv, inte för att han åkte farligt utan för besattheten som sådan. Men som många andra vet, skidåkning gör en lite knäpp.
Det svänger i Serre…
Foto: Vincent Trenson
Redan några veckor efter de tre skiddagarna i Ramundberget tog Erik tåget upp till Riksgränsen. Allt annat var stängt för säsongen men suget var stort efter att få åka igen. När han till sin stora fasa insåg att det nästan inte fanns några pister på orten utan bara en massa puder överallt började en ny fas i utvecklingen, offpiståkningen. Glädjande nog insåg han att det inte var så farligt att stå på näsan i pudret, vilket var det han tillbringade större delen av sin resa med att göra, utan snarare helt underbart. Då förstod han att det var djupsnö som var grejen.
Utvecklingskurvan gick spikrakt uppåt i början, vilket var triggande, men att få kläm på hur man hanterar ett par lagg i knädjupt puder kan vara knepigt även för den mest vana piståkaren. Och för en inte purung nyfrälst skidåkare var det verkligen en utmaning.
När han för första gången kom ner till Alperna med UCPA, såg de mäktiga bergen i solen och nysnön som låg böljade på kammarna är det lätt att föreställa sig frustrationen över att inte kunna ta sig mer än två meter utan att ligga och kravla i snön. Däremot har även åldern sina fördelar. Prestigelösheten och känslan av att kunna ramla och vara sämst i backen utan att bry sig det minsta om vad andra ska tycka.
Datorer är inte ett lika stort intresse som skidåkning….rotera kanske? Foto: Sara Orrensjö
Erik fortsatte att åka till Alperna, två till tre veckor per år, varvat med Hammarbybacken, Romme och Hassela. Han fick även till någon vecka i Riksgränsen eller Björkis på vårkanten. För att utveckla sitt nyvunna intresse ytterligare sökte Erik efter några år in till UCPA:s skidlärarutbildning. I efterhand tycker han själv att det är lite skämmigt att ens prata om det. Som att han trodde att han som ensam svensk 50-åring bland en massa franska 20-åringar skulle bli antagen, men det var både lärorikt och kul.
Under fyra dagar i augusti testades åkningen, franskan och fysiken och ja, Erik blev utsållad redan första dagen. Men han fick vara kvar resten av tiden och heja på de andra. Alla var påfallande vänliga och ville gärna prata med honom – han stack ju ut lite ur mängden, och de var nyfikna på hans ålder, om han tänkte söka igen nästa år och hur länge han hade åkt skidor. Till slut fick han trösta de som inte heller kom in och gratulera de som lyckades. Även skidlärarna var välvilliga, alla utom en som nog mest undrade vad han hade där att göra…
Som för de flesta människor är det inte alltid de bästa resorna som man kommer ihåg, utan de där allt går fel eller blir allmänt knasiga. I Eriks fall handlar det om en minnesvärd tripp några novemberdagar i Cervinia. Dramaten hade varit nere och gästspelat utanför Turin och Erik bokade om sin biljett för att kunna stanna i Alperna och testa på en skidort offseason. Det slutade med en halvdags åkning på Zermattglaciären på ett par icke hanterbara raceskidor, en vurpa i liftkön, höjdsjuka och omgiven av norska portåkande juniorer med perfekt teknik. Själv satt han på en bänk och flåsade och hade aldrig varit så trött i hela sitt liv. Dagen efter var allt stängt på grund av vind.
Bra stance! Foto: Vincent Trenson
Att ha idoler och inspirationskällor är viktigt vad man än håller på med och i takt med att han lärde sig mer om skidor fick han även upp ögonen för många duktiga åkare. Vem blir inte inspirerad av Kaj Zackrissons smittsamma garv eller Jesper Rönnbäcks hårdrocksåkning. Vid riktig skidabstinens spelas Generation Flingas dokumentärfilm eftersom Janette Hargin är så härligt galen eller Emanuel ”Mosse” Hedvalls del i Free Radicals ”Rising” från 2005.
Den senaste modellen….
Skidåkning är ju en prylsport och varje år blir man överöst av nya smarta lösningar på självuppvärmda jackor, goggles med kameror och skidor som i stort sett svänger av sig själva. Det är lätt att skapa ett ”måste ha begär” men frågan är om det stillas när man blir lite äldre. I Eriks fall så läser han på om nyheterna som en tok men har insett att det räcker med ett par skidor. Packningen blir lättare, plånboken gladare och man slipper stå på berget och säga: ”Fasen, idag skulle jag tagit det andra paret.” Han har även satt lite prestige i att aldrig köpa något. När rockerlaggen kom tog han fram värmepickan och började böja till sina gamla Scratch BC. Inga konstigheter!
År 2011 blev det lite klent med jobb på Dramaten och Erik kände att det inte fanns något direkt som höll honom i Sverige. ”Vad fasen, jag är 52 år gammal och har aldrig gjort någon säsong, nu är det dags”, tänkte han. Sagt och gjort. I november tog han sina pinaler, drog ner till Chamonix, hittade en lägenhet i Sud som han delade med två tjugoåringar och fixade lite städjobb. Och mamman ringde och var orolig för laviner. Precis som det ska vara när man bummar första gången. Säsongen började fint och det tokdumpade i december. Och pudersvängarna började sitta för första gången. Dessvärre tog säsongen bokstavligt tvärstopp när han skulle svänga mellan två granar i Flegère och den nedersta grenen var fastfrusen i snön. I februari flög han hem, några erfarenheter, två kryckor och fyra titanskruvar rikare. I år var han tillbaka i Cham en vecka i januari, och trots att benet var lite svagt och känslan inte riktigt fanns där kunde han i alla fall åka.
Hemma i Hornstull.
Foto: Sara OrrensjöVid frågan om planer och mål med skidåkningen berättar Erik glatt att han tänker vinna Freeride World Tour 2015. Sekunden senare brister han ut i ett gapskratt och förklarar att det största målet innan olyckan var att lära sig droppa klippor. Inte tio meter men gärna en, två eller i bästa fall tre meter. Detta har han dock gett upp eftersom hela kroppen säger att han inte ska hoppa. Numera är drömmen att kunna åka på alla underlag och i all terräng. Har man en gång börjat åka puder så har man ingen längtan tillbaka till pisten. Är det stenhårt åker han ändå hellre utanför och försöker hitta vägen mellan stenar och stubbar, även om det sker i promenadfart. Dessutom går det ju alltid att hitta på något skoj; tävla baklänges i barnbacken till exempel. Och visst finns det även önskemål och drömmar om resmål. Alaska för branterna, Kanada för pudret och Italien för maten. Men det viktigaste är ju som för oss alla; snön och sällskapet.
Idag har Erik lämnat jobbat på Dramaten och jobbar på City backpackers, ett hostel som har blivit utsett till nummer fem i världen. Han tar hand om vilsna ryggsäcksungdomar, ger dem tips och gratis pasta mot bakfyllan, skickar dem på ”Viking Sauna Tour” där dom får vintebada eller på kurser i att trilla köttbullar.
Sitt intresse för skrivandet har han inte lagt på hyllan, utan under några år har han arbetat på en bok om sina tankar och upplevelser som skidtok. Men det ska filas lite mer på manuset innan han vågar lämna ifrån sig det. Personligen har jag fått äran att läsa det första utkastet och jag hoppas verkligen att fler människor ska få ta del av en sann skidentusiasts innersta tankar. Det är en ren inspirationsbomb och man lägger ifrån sig den med känslan av att ingenting är omöjligt så länge det finns glädje, vilja, och lite snö.
Foto: Sara Orrensjö, privat
