Ett annat Alta

– Alta del 2 av 2

Hört om Alta? Alltså inte puderhålan i Utah. I del två om nordnorska Alta tar vi oss an ett monstruöst tvillingmonster och kokar lite fin friåkning i koppargryta.

Först såg vi inte en enda skidåkare på flyget till Alta. Väl framme dök ett stort gäng i hemstickade ulltröjor upp jämte oss vid bagageutlämningen. De plockade av längtursskidor, enorma  ryggsäckar och pulkor. Det var så den vanlige skidåkaren såg ut här uppe i norra Norge, redo för en platt tur på vidsträckta Finnmarksvidda. Vad gjorde egentligen vi här med våra breda rockerskidor? Några turdagar senare hade vi förstått. Vi hade bekantat oss med den lokala friåkningshjälten tillika bonden Tore Karlstrøm, ljusmakaren Bjarte Hollevik och gjort turer på bland annat Vassnestind och Storelvtind, som är ett par av de flotta fjällen i området.

Vassnestind i väntan på norrsken. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

När vi nu rundar Isnestoften är det den sista dagen av fyra i Alta. Vi är en bra bit ut i Altafjorden, vägen kröker rakt västerut. Vyn förändras här, bergen reser sig högre, brantare och mäktigare ur fjorden. Toppar med potentiella skidåk, rännor och större grytor fladdrar förbi utanför hyrbilens fönsterrutor. Vi passerar Langfjordbotn och kort därpå den osynliga gränsen mellan Finnmark och Troms, därefter svänger vi av norrut på väg 365. Snart tornar sig Övre och Nedre Tverrelvstind upp sig som två monstruösa tvillingar. Vi parkerar hyrbilen där vägens snövall är aningen bredare. När jag öppnar bildörren och kliver ut i februarikylan är det med en spänd förväntan. Rännan på Nedre Tverrelvtind löper som ett sylvasst och kritvitt snitt från toppen genom den stora bergsväggen ned mot dalgången. Det ett åk som vi kikade på när vi passerade för några dagar sedan på väg mot Vassnestind. Nära femhundra fallhöjdsmeter seriös skidåkning. Hade det varit för tusen år sedan hade jag troligen spunnit vidare på en legend om hur Nedre Tverrelvstind fick sitt vita ärr i strid med sitt ondsinta tvillingberg.

Snöormar ringlar sig i vinden där vi lite senare går i dalgången mellan vår parkerade bil och foten av Nedre Tverrelvtind. Solljus lyser ömsom upp det platta gnistrande snöfältet, och försvinner sedan lika snabbt igen bakom de moln som den lätta blåsten driver fram över himlen.

Upp, upp, upp för rännan Nedre Tverrelvtind. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Vi går en kort bit genom trång skog med små björkar svagt uppför, sedan vidare uppöver mot själva rännan. Det lutar mer nu och en snöramp skär genom berget en bit på vänster hand medan huvudfåran fortsätter någorlunda rakt upp mot toppen. Det sitter ingen hängdriva där uppe i insteget till couloiren, en halv kilometer ovanför. Vi påbörjar klättringen. Efter en stund lägger jag min nyinköpta MacGayver-mässiga stav med vattenpass mot snön och ser att den visar 35 grader. Vi svettas vidare. Det är lite vindpackat, men ingen skare och pjäxorna får fint fäste. Före detta Chamonix-säsongande telisåkaren Johan Engebratt håller täten och bankar metodiskt in trappsteg i snön, skidåkaren Erik Studer, med schweiziskt påbrå och vintrar Serre Chevalier på sitt skid-CV, skulpterar fotstegen tydligare i mitten och jag nyttjar deras gedigna förarbete längst bak. Det är en mödosam klättring. Våra vanliga toppturdagars skämtsamma småprat och ändlösa konversationer är till ända. Det finns varken energi eller uppmärksamhet till att parallellt socialisera. Ingen vill falla och rutscha nedför här. Allt som hörs uppför den storslagna rännan är tre par fötters pjäxplast som slår sig in i snön. Steg efter steg, meter efter meter uppåt.

Koppartindsmassivet har fina åk. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

De andra tre dagarna med skidturer kring Langfjordbotn har knappast blivit inramade med lika seriös åkning som den i rännan på Nedre Tverrelvstind. En dag tog vi bilen till vägs 365:s ände och gjorde turer på Vassnestind. I ljuset av fullmåne, norrsken och pannlampor skidade vi ned sent på kvällen. Och på tal om pannlampor: efter tips från lokale ljusspridaren Bjarte Hollevik – Moonlight Mountain Gear – körde vi en dag i Koppartindsmassivet med start från änden av den privata vägen från Alteidet in till gårdarna vid Låvan. Det började med skog men väl uppe på fjället låg en stor och vid gryta som vaktades av topparna Koppartind, Olderbakkkfjellet och Laslettind från vänster till höger nerifrån sätt. Den skyddade grytformationen håller ofta illasinnade arktiska vindilar borta från snötäckena. En magnifik lekplats där åken var både varierbara och lättåtkomliga. Rakt under själva Koppartind går ofta ras, men det finns många andra alternativ om snön är för instabil i de brantare partierna. Grytan rullade ut i ett superkul parti av små och stora kullar, översnöade stenar som vi dansade ned för, vidare följde några småbranter och sedan skog. På vår dag i Koppartindsmassivet var snön i skogen precis så bra som man drömmer om. Det var ett av de bästa skogsåken på hela vintern (och då var jag i Japan  ett par veckor tidigare). Det är ett åk som i det skick det var när vi var där mycket väl kan mäta sig med sin söderliggande välkända landsman Hodlekve-skogen i Sogndal.

Skogsåket nedanför Koppartindsmassivet är ett måste. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

En av de andra dagarna gör vi ett par kortare turer bland träden under Storelvtind, lokalt kallad Hokkaido-skogen. På turistinformationen, tillika caféet  i Langfjordbotn, berättar offpistbonden Karlstrøm på eftermiddagen bland annat om hur han varje vinter lurpassar på att Ruselvtind mittemot Storelvtind ska bli åkbar på ett säkert sätt. På frågan om det alltid är lika få skidåkare i området som nu i mitten på februari svarar Tore med en anekdot:
– Första gången som jag var utanför Alta och åkte skidor var nere i Tromsø och där låg det streck i snön och jag trillade på dem när jag skulle köra igenom dem. Snubben som jag åkte med berättade att det var spår från tidigare skidåkare. I Alta hade jag aldrig behövt kors någon annan skidåkares spår och hade därför ingen aning om hur jag då skulle hålla balansen, säger Tore gravallvarligt.
Han kikar på oss förstummade lyssnare och brister sedan ut i ett gapflabb. Anekdoten må vara en smula kryddad, men vi möter under våra fyra skiddagar i området en handfull andra skidåkare. Och i rännan på Nedre Tverrelvtind som Tore tipsat oss om är vi helt allena.

Bränna ränna i Nordnorge är en flott upplevelse. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Tillbaka i vår klättring uppför couloiren tar vi paus efter drygt halva vägen rännan. Under en stor sten får vi skydd mot den tilltagande vinden som letar sig in när vi kommit såhär pass långt upp på berget. Under den stora stenen finns en liten avsats i snön där vi lugnt kan sitta utan större risk för att rutscha utför. Vatten. Kaffe. Macka. Choklad. Knappt två hundra höjdmeter kvar. Efter pausen går jag först med mina MacGyver-teleskopstavar vars längdjusteringsmöjlighet känns helt oumbärlig vid denna typ av lutning. Det hettar till alltmer i vår klättring, vattenpasset mäter 40 och ibland 45 grader när jag lägger staven jämnt mot snötäcket. Understället är som en blöt trasa på ryggen, hjärtat bankar frenetiskt och lungorna töms och fylls med luft i snabbt takt. Vi når övre krönet av rännan och det var tre timmar sedan vi parkerade bilen nere i dalgången på väg 365. Toppen på Nedre Tverrelvtind är inte så toppig – det är flackt men vi är högt upp och har en sådan där typisk utsikt som man får i dessa krokar av Nordnorge – marinblåa fjordar, kontrasterade mot de branta vita fjällen som mäter upp mot tusen meter (några däröver) och en stor ljusblå himmel ovanför. Johan Engebratt bryter tystnaden:
–Äh, sluta glo nu era slöa naturromantiker. Nu ska vi bränna ränna!

Fakta & kuriosa Alta, Norge

I Langfjordbotn finns ett hus att hyra. Int… Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Bok: Några få turer från Finnmarks-alperna finns beskrivna i Fri Flyt-boken ”Toppturer i Norge”, (mer omfattande topptursbok som täcker Alta och kommunen Loppa finns inte idag).

Ljus: Starka pannlampor kan du köpa från Bjarte Holleviks lokala företag Moonlight Moutain Gear som ligger i Burfjord. Numera gör han även superlätta skidor och bindningar, kolla in på www.moonlightmountaingear.com.

Kaffe: Hemtrevligare kafé än det i
Langfjordbotns turistinformation får du leta efter.

Färglada hus utanför Alta. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Politik: Minns du massdemonstrationerna mot vattenkraftsbygget i

Tack Norge för all fisk. Foto: Fredrik Schenholm
zoom

Indre Finnmark? Den så kallade Alta-saken är en av de mest kända miljökonflikterna i Norge, som fick internationell uppmärksamhet. Under konfliktåren 1968 – 1982 kom ockås de samiska rättigheterna upp på den nationella politiska dagordningen.

Lax: Laxodlingar är vanliga kring Alta. I en odlingskasse – laksemerd – lever maximalt 200 000 individer, utrymmeskravet är max 2,5 % fisk och 97,5% vatten. Apropå lax är Altaälven världskänd för sina stora, vilda fiskar på upp mot 30 kilo.

Ljusjakt: Om du inte vill missa Aurora Borealis – häng med på operatören GLØDs koncept norrskensjakt. www.glodexplorer.no

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm
  • Gilla2   Kommentera
  • KATEGORIER: ,
  • TAGGAR: , ,
Logga in på Freeride för att kommentera.
Bli medlem logga in Logga in med Facebook