Evig vinter: Ett helt år med skidåkning

Årebon Tim Larsson fick förra hösten den briljanta idéen att åka skidor minst en gång varje månad i ett helt år. Här berättar han om sitt år med evig vinter, ett år som började med ett särdeles tidigt åk på Åreskutan i september 2019.

Vinter och skidåkning har länge varit min absoluta favoritaktivitet och således något jag skulle välja mer än cykling, löpning och klättring på sommaren. Tyvärr så har vintern sitt slut någon gång i maj månad och så får man gott vänta tills snön börjar falla i oktober igen. Det senaste året blev dock lite annorlunda då vi hade ovanligt mycket snö här hemma i Åre både tidigt och sent på säsongen, vilket öppnade för att stå på snö åtminstone en gång varje månad. I mitt huvud vaknade idén om ett år med evig vinter.

September – en oväntad idé om evig vinter slår rot

Det hela började med ett skidåk i september 2019. Det kom ordentligt med snö från 1200 höjdmeter och uppåt i Åre en sen dag i september förra året. Jag fick feeling och gick upp för att sätta de åtråvärda första svängarna på Åreskutan fastän vädret bjöd på stadigt regn och vindstyrka på över 20 meter per sekund på toppen av berget.

”Jag fick feeling och gick upp för att sätta de åtråvärda första svängarna på Åreskutan fastän vädret bjöd på stadigt regn och vindstyrka på över 20 meter per sekund på toppen av berget.”

Trots vädrets makter fick jag ett “riktigt” åk om ca. 200 höjdmeter vilket också gav mig idén till det kommande äventyret.

Oktober – Bästa försäsongsföret på Skutan någonsin?

Dagen efter det där första åkte i september är snön endast ett minne blott. Det skiftar snabbt på hösten. Jag får ställa bort skidorna ett tag till. Men det dröjer inte länge tills de tas fram igen då Åre får en väldigt bra grund i slutet av oktober. Vädret är denna gången jämförelsevis vindstilla och solen skiner. Baksidan erbjuder fantastisk skidåkning i 400 höjdmeter och det kan vara den bästa basen skutan haft i oktober.

November – Varför stänger man av Åres bästa topptursområde?

Det fortsätter vara riktigt vinter i skiftet mellan oktober och november och det kommer en hel del snö på topparna i Jämtland. Jag får höra av några kompisar om att det ska fallit en stor mängd snö ute i Storulvån, men då bommen till vägen är stängd (stängs den 1:a  november) måste man gå eller cykla 5 km innan man kan komma till den platsen där man börjar ta på sig stighudarna i vanliga fall. Jag har fått ett riktigt sug på att åka skidor så jag packar in cykeln i bilen, tar med pannlampan och sticker ut mot Storulvån den första november direkt efter jobbet.

I och med att vägen stängde samma dag är den plogad och enkelt att cykla. De 5 kilometerna med cykling är relativt snabbt avverkat trots att jag har pjäxor på fötterna och skidorna på ryggen. Det är inte helt klart väder utan ligger en del dimma och dis i luften, vilket gör att navigeringen blir lite knepig. Jag har dock gått den rundan ett stort antal gången så kan hitta min väg fram med relativ enkelhet. När jag går där mitt ute på berget, endast upplyst av skenet från min pannlampa, i dimma och utan någon annan närvaro slår det mig hur exponerad jag är. Men jag är väldigt van att vara ute på fjället ensam och sätter åken och risknivån därefter.

Väl uppe på toppen byter jag snabbt om till åkläge och börjar åka ned den östra sidan av Sönner i riktning mot Näbbrännan. Det ligger oväntat mycket snö och det går att åka obehindrat i puder hela vägen till rännan. I rännan har det samlat tillräckligt mycket snö för att den ska vara åkbar och jag får ett helt fantastiskt åk. Rännan är mycket smalare och således mer intressant än den är mitt i vintern med ett obligatoriskt dropp i mitten. Att åka sådana åk med pannlampa är helt magiskt. I och med att man helt saknar periferiseende blir man uppslukad av åket på ett helt annat sätt.

Vi gjorde en till tur till Storulvån två dagar senare där jag åkte Trevors ränna, den ränna som går direkt under toppen på Sydsidan av Sönner. Helt galet att man kan åka ett sådant åk i November då man annars brukar behöva vänta till slutet på säsongen för att det ska vara i vettiga förhållanden.

December –april: Den riktiga skidsäsongen drar igång

Efter dessa eskapader under sensommaren och hösten är den vanliga skidsäsongen igång från och med december och det är inga större konstigheter att få in skidåkning, eftersom jag bor i Åre. Åkningen bestod mest av åkning på hemmaplan ,men fick jag med mig en resa till Krasnaya-Polyana i Ryssland och en tur till Sunndalöra i Norge.

Maj – Coronan slår igen säsongen i förtid?

Liftarna stängde tidigare än vad de gör en vanlig säsong, men det hindrar inte vädret från att erbjuda magiska förhållanden om man är villig att gå för sina svängar. Det fortsätter att snöa långt in i maj och lättade inte upp förrän den 21 maj då det snöat konstant i en veckas tid. Här ligger jag på hugget och sticker ut till Storulvån innan jobbet den 21:e maj för att hinna med att åka alla rännor på Sönners sydsida innan solen steker sönder åket.

Den sista maj hinner jag och min kompis Andreas också med att få en helt magisk tur upp på skutan där vi åker ner i solnedgången i alldeles underbar snö. Vi avslutar turen med att åka hela vägen ner till VM8:ans dalstation 23:30 vilket betyder att vi inte hann med att få någon åkning i juni…

Juni – Sol och bad kan inte ersätta snön

Jag åker iväg hem till mina föräldrar ett tag för att ta lite välförtjänt ledigt. Solen skiner konstant och jag ligger hemma och slappar i solstolen. Men efter tre veckor utan berg börjar jag bli lite rastlös. Jag åker hem till Åre igen och beger mig ut på berget det första jag gör för att få in åkningen i juni. Baksidan på skutan erbjuder härlig sommarsnö nära 400 höjdmeter.

Juli – Ett klassiskt äventyr till Sylarna

Juli kom att bli lite knepigare då det varit en varm sommar. Tankarna går mot att cykla ut till Sylarna för att åka på Storsolaglaciären då det åket går att åka året om. Jag och Andreas sitter och planerar, kikar på väderleken och ser att det verkar, enligt rapporterna, komma nysnö på höjd ute på Sylarna. Men man kan ju aldrig lite på dessa rapporter om man inte ser det själv med blotta ögat.

Vi packar ryggsäckarna fulla med skid- och splitboardprylar och cyklar ut till Sylarna. Det är rätt risigt väder på vägen ut och stigen är mycket lerig. När vi närmar oss stationen ser vi att det faktiskt stämmer att det kommit nysnö på topparna och att det dessutom ser ut att vara rätt mycket snö! Detta ger oss en extra energiboost när vi lämnar cyklarna och börjar gå de 6 kilometer som väntar till glaciären.

När vi börjat gå på stighudar på Glaciären ser vi snabbt att det kommer gå att åka det klassiska åket X-files från toppen av Storsola, en stor uppgradering från de annars mycket snällare åket på glaciären.

Augusti – Norge öppnar upp

Med juli avklarat återstod endast augusti månad för att göra det till ett år på snö. I augusti kom gränsen till Norge att öppnas i Västerbottens län. Detta innebar att vi fick access till Okstindarna som ligger precis på andra sidan gränsen från Hemavan sett. Jag får denna gången sällskap av min Pappa som för första gången ska få gå med moderna topptursprylar.

Vi går mot toppen Oksskolten då jag vet sedan innan att det brukar ligga stora snöfält som erbjuder 3-400 höjdmeter även i slutet av sommaren men man måste korsa en glaciär med en stor mängd sprickor i för att komma till åket. Glaciären är dock rätt snäll i år och vi kan korsa den utan några problem. Vi bootar upp ett stort snöfält och får ett fantastiskt åk med magisk utsikt.

 

Den eviga vintern fortsätter

Med detta fick jag 12 månader i rad med åtminstone ett ordentligt åk varje månad! Nu kan man ju ställa sig frågan till varför man ska åka skidor och snowboard på sommaren och hösten? Somliga är inte så peppade på det. Jag kan inte svara för andra än mig själv, men jag har fått ett gäng härliga äventyr denna sommar och förra hösten, dessutom har jag fått göra det jag tycker om mest: att stå på snö och åka härliga åk i bergen. För mig är det anledning nog.

Nu gäller det bara att hålla i det hela och fortsätta året ut. Det kan bli ännu en evig vinter och ett helår med åkning. Lyckligtvis öppnade gränsen till Norge i Jämtland i en vecka i September och jag, tillsammans med Andreas, hann pricka in årets första puder på Alnestind i Romsdalen i Norge.

Text: Tim Larsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.