Första snön är alltid vitast

I höstmörkrets skidabstinens flyr vi lätt in i skidfilmer och magasin. Men den bästa skidåkningen är den som blir av. Vi tog flyget ned till glaciärglimrande Saas-Fee för en helgs försäsongsumgänge med Alperna.

– So you need help with the lingerie, konstaterar Michael Schwarzl.

Bergsguiden, österrikaren, maskiningenjören, chefen över skidpatrullen och tillika den ansvariga för snöproduktionen i Saas-Fee hjälper mig på med min för vintersäsongen nyinköpta sele. Det är i början av december här i Alperna. Dagarna är kortare, solen står lägre på himmelen. Backar och restauranger är mer eller mindre folktomma. Allt andas förväntan inför vintersäsongen som snart, snart skall svepa in den här dalgången i sydvästra Schweiz med full turist-styrka i samband med jul- och nyårshelgerna. Prylarna sitter inte som i slutet av förra säsongen; pjäxorna känns som skruvstäd, handskarna som torra, trögrörliga skinnbitar och skaljacka- och byxor ovant rena och väldoftande. För att inte tala om de nya skidgrejerna som införskaffats – förutom okunskap om den nya klätterselen rör jag mig på berget med tvångstankar om att rycka i utlösningshandtaget på den nyinköpta lavinryggsäcken.

”Klock-, neutralitets- och choklad-landets högsta topp är Dofourspitze med sina 4 634 meter över havet i Monte Rosa-massivet, men där ligger halva berget på italiensk mark”

Altituden 3 500 meter vid bergstationen Metro-Alpin känns där jag står, medan Michael Schwarzl lägger remmarna rätt på min sele. ”Fan kanske ska dra lavinryggan nu bara?” hinner min höghöjdsovana skalle tänka, innan Michael Schwarzl tar till orda:
– Ok, you´re done. Let´s go get some first descents of this winter then!

Han tar sina breda rockerskidor i handen, karbinhakar klingar metalliskt när de slår mot varandra vid hans höftsele och den svarta com-radion sprakar av schweizertyska från en av pistörerna vid hans bröst. Vi går rakt fram och ut mot det stora vita istället för trappan upp mot en av Saas-Fees stoltheter – världens högst belägna roterande restaurang. När bergstationens skjutdörrar öppnas och den friska alpluften slår emot ansiktet, samtidigt som ögonen kämpar med det starka snöreflekterade solljuset framstår hela upplevelsen som en chimär. Snö har nog aldrig varit vitare än den som nu draperar toppen Allalinhorn ovanför oss. Svenske skidåkaren Oscar Hübinette är först i ledet som skråar efter bergsguiden vänster bort för att nå de släpliftar som når allra högst upp i systemet till nära 3 600 meter över havet.

Saas-Fee är en jättelik glaciärgryta under oss, en enorm amfiteater som sluttar härifrån toppen ned mot byn på 1 800 meters höjd. Ovanför oss vaktar flera fyratusenmeterstoppar och ramar in hela grytan. Vi glider på led mot distinkta toppen Feekopf som är som en liten utbrytar-bumling från den stora bergskam den sitter på. Låter man blicken vandra vidare bortåt längs denna stora västliga bergsmur, som skiljer Saas-Fee från betydligt kändare Zermatt på andra sidan, kommer man oundvikligen till Dom som med sina 4 545 meter är Schweiz högsta egna berg. Klock-, neutralitets- och choklad-landets högsta topp är Dofourspitze med sina 4 634 meter över havet i Monte Rosa-massivet, men där ligger halva berget på italiensk mark. Dom är ett mäktigt berg och tredje högst i hela Alperna endast slaget av nämnda Dofourspitze/Monte Rosa och klassiska Chamonix-ettan Mont Blanc 4 810 meter över havet.

”Vi andas ett slag, kikar oss omkring. BRAK! Dånar det plötsligt”

Vi kör ett pudrigt glaciäråk längs med bergskammen av fyratusenmeterstoppar. På något vis går det inte att slita sig ifrån att hela skidupplevelsen känns märklig; det är som om vi på något vis har fuskat till oss riktigt bra skidåkning som vi inte ens trodde var möjlig så här tidigt på säsongen. Vem vågar chansa på en Alphelg i slutet av november eller början av december? Vi vågade och satte våra marker på denna högt belägna och glaciärdominerade skidort i sydvästra Schweiz, i kantonen Valais, som även huserar skidorter som nämnda granne Zermatt, men också Verbier, Val d’Anniviers med orterna Zinal och St Luc-Chandolin lite längre västerut. I söder gränsar Italien och Monte Rosa-massivet. En extremt bra bergsregion för storslagen skidåkning – tidigt såväl som senare på säsongen – med andra ord.

Vi kommer ned till Längfluh efter sjuhundra höjdmeters försäsongsfluff. Ingen av pisterna här är ordentligt preparerade ännu, oregelbundna bandspår ligger i backen medan pudret är orört vid sidorna. Vi andas ett slag, kikar oss omkring. BRAK! Dånar det plötsligt.
– Låter som en jordbävning nästan, kolla där!, ropar Oscar Hübinette och pekar bort mot bergsmuren.
Is fortsätter braka ned från Dom-kammen och ljudet ekar dramatiskt i dalgången och vi är glada över avståndet till de dödligt fallande stora blå seracerna. Vi åker längre ned och vid Spielboden hänger kabinen kusligt stilla. Det är öde och när vi tar oss vidare ned mot byn sprutar snömaskinerna för fullt. I takt med att vi laddar ur de nära 1 800 fallhöjdsmeterna lägesenergi till rörelseenergi nedför den folktomma och buckliga pisten minskar snötäckets tjocklek allt mer. Men ner på skidor kommer vi hela vägen, byn ligger högt och har redan iklätt sig en tunn snöskrud.
– Man får julkänslor trots att det bara är början av december, säger Oscar Hübinette medan han klickar ur de för säsongen sprillans nya Dynafit Beast 14-bindningarna.

”Det är som om vi på något vis har fuskat till oss riktigt bra skidåkning som vi inte ens trodde var möjlig så här tidigt på säsongen”

Vi tar jättegondolen Alpin Express upp igen. För exakt trettio år sedan filmades delar av musikvideon till Wham!’s monsterhit ”Last Christmas” in här. En annan som filmar, fast med sin mobiltelefon, är vår guide Michael Schwarzl.
– Det här filmade jag förra säsongen nedifrån en glaciärspricka här i Saas-Fee.
Filmen på hans mobil visar en räddningsaktion. På skärmen syns hur en ur skidpatrullen inbunden med en svensk skidturist firas upp och ur en glaciärspricka.
– Det var en lycklig olycka. Glaciärsprickan var stor och mannen föll femton meter ned, bröt revben och fick lättare intre skador. Han trillade på en snöbrygga – den jag står och filmar ifrån – hade han inte landat på den hade han fortsatt ned och garanterat inte varit i livet nu. Han åkte med sin son, men som tur var väjde sonen före sprickan, berättar Michael Schwarzl.
– Är det många liknande olyckor här i och med att det är så högalpint och den stora skrovliga blå Fee-glaciären faktiskt ligger mitt i skidsystemet med pisterna slingrandes runt omkring sig?, undrar jag.
– Vi har trehundra olyckor totalt per år, men då räknas allt som händer, även i pist. Det är ungefär ett dödsfall per år, förklarar Michael Schwarzl och fortsätter:
– En lustig detalj i sammanhanget med mannen som föll ned var att vi bara hittade en av hans skidor. Vi fick sedan ett telefonsamtal från sjukhuset, det var mannen som ringde och undrade varför vi inte hade hittat den andra skidan.
– Då undrade jag om han verkligen hade förstått hur nära döden han precis hade varit, fnyser Michael Schwarzl.

På toppen igen, vid Allalin, inser vi att det inte är möjligt att köra något av de långa off pist-åken på baksidan ned mot kraftdammen Mattmark och grannbyn Saas-Almagell.
– Njae, det är fortfarande för lite snö på slutet. Jag var där för några dagar sedan med bil och rekade nerifrån. Det är stora stenar och rätt brant på sluttampen av åken, så det går inte bara att köra till snögränsen och därefter traska ned de sista fallhöjdsmeterna, förklarar vår guide.
Vi håller oss omkring liftsystemet resten av dagen och där finns det högalpin terräng så det räcker och blir över, särskilt när vi verkar vara de enda i hela Saas-Fee som friåker dessa dagar i början av vintern. Glaciärisen som syns är blå och vacker, farlig och frestande. Isen är mer synlig såhär tidigt på säsongen än senare då ett tjockare täcke av vit snö ligger över det sovande, men rörliga, ljusblå ismonstret. Det känns bra att göra åken med en bergsguide som har varit i Saas-Fee flera säsonger och som har sett glaciären över hela året och vet var de farliga platserna är.

En försäsongspärla som vi finner är åket ”Surprise”. Vi tar skidåkarens höger vid toppen av Allalin och kör fältet rakt ner mot röda pisten 17a. Vi rör oss med uppsikt. Det är glaciär – som vanligt i Saas-Fee. Tidigare har över denna sluttning runnit en svart pist ned. Vi rundar en stor vägg av blottad blå glaciär och forsätter sedan ut över en flack snöäng ned. Här förstår man helt plötslig varifrån åket fått sitt namn, eftersom snöängen abrupt rullar över i konvex lutning där ett antal stora glaciärsprickor ligger med öppna isblåa käftar och lurar i branten ned mot Metro-Alpins dalstationen Fellskinn. Det finns en bra och bred ingång en bit ut höger, men bäst är att reka denna nerifrån blå transportliften ut från Fellskinn, eller som vi anlita bergsguide som visar vägen. Det är femhundra meter skidåkning i härlig schweizisk förvinter. Det känns inte som att vi chansat och vunnit, det känns numera som rent fusk att få köra dessa små naggande goda friåkningslinjer före det första adventsljuset ens har blivit tänt. Pjäxorna sitter nu där de ska på fötterna, handskarna kramar mjukt runt staven och ur skaljackans krage ångar varm svett. Det är långt över vad vi hade förväntat oss. När vi skjuter fart vidare nedför de preparerade pisterna och mittstationen av Alpin express får vi ytterligare femhundra höjdmeters storslalom carving, vi njuter av fartvinden, vandrar från kant till kant på skidorna och suger i oss det underbart nyvita vinterlandskapet runtomkring oss.

Fakta Saas-Fee

Var Saas-Fee ligger i den östra tysktalande delen av kantonen Valais i sydvästra Schweiz. Granndalen till Zermatt, en mil fågelvägen men betydligt längre med bil.
By Mysig bilfri by med drygt 1 700 invånare och 1 800 meter över havet.
Högsta åkhöjd 3 573 meter över havet, dvs 1773 fallhöjdsmeter ner till byn.
Skidsystem Saas-Fee har 22 liftar totalt, varav en metro inuti berget. Pisterna är dominerande röda och blå.
Resa Flyg till Zürich, därefter transfer 3 timmar och 15 minuter tåg och buss med SBB direkt från Zürich flygplats till Saas-Fee, ett byte i Visp.
Bo Hotel Garni Bergheimat är ett bra budgetalternativ, medan femstjärniga Hotel Ferienart Resort & Spa är för lyxlirarna. Hotel Christiania är ett familjeägt mysigt hotell…
After ski …på vars hörn ligger den härligt trånga skidbaren Nesti´s. På Hotell Dom finns en lounge del där du kan chilla med en bärs. Mer tempo?
Testa Schlagertempel, Black Bull, Fee-Iglu-Bar eller No.One Bar.
Ät Italienskt med pizza eller pasta! Saas-Fee ligger nära gränsen mot Italien varifrån matinspirationen till många av restaurangerna kommer ifrån. Testa exempelvis Don Ciccio på huvudgatan som har grymma pizzor.
Missa inte heller en lunch på den roterande topprestaurangen vid Allalin. I broschyrerna skryter de med att vara världens högsta roterande restaurang och ha spektakulär utsikt, vilket (äntligen!) är helt sant. Maten är bra, men det är utsikten som är grejen.
Kuriosa 1 Metro-Alpin, sista liften som går i tunnel inne i berget från tretusen meters höjd upp till Allalin är världens högsta så kallade Standseilbahn.
Kuriosa 2 Bergstopparna i Saas-Fee med arabiskt klingande namn som Allalinhorn och Kamel kan kännas malplacerade högt upp i ett snövitt och isblått schweiziskt glaciärlandskap. Den historiska kopplingen och förklaringen är att araberna döpte dem när de färdades genom Saas-dalen via dåtidens handelsvägar. Allalin betyder ”källan”, medan Kamel är just det ökenbaserade lastdjur med puckel som du tänker på.
Kuriosa 3 Titeln till artikeln ”Första snön är alltid vitast” är lånad från Tomas Anderssons Wijs vackert vemodiga visa med samma namn.
Bergsguide Saas-Fee Guides www.saasfeeguides.ch + 41 (0) 27 957 44 64
Mer information www.saas-fee.ch, lokal turistbyrå Saas-Fee/Saastal Tourismus +41 (0) 27 9581858

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.