Fotoresa till St.Anton

St. Anton, himlen på jorden enligt en del, ett sönder åkt turistställe enligt andra. St. Anton ligger nära den Schweiziska gränsen, som tillsammans med St. Christoph, St. Jakob, Stuben, Zurs och Lech bildar området Arlberg. I St. Anton så hittar du lättillgänglig offpist utan att behöva hajka några längre sträckor, stora områden med pister och bra nattliv. St. Antons högsta topp ligger på 2811 möh.

Äntligen! Trött och sliten kliver vi av bussen i St.Anton. Förstår inte hur alla Skibums klarar att pressa in sig i sina Volvo 245:or med all packning och skidor tänker jag samtidigt som jag sträcker på benen och lyfter ur den sista väskan ur bussen. Reseledaren står och försöker visa dom tyska taxichaffisarna vart dom ska köra oss förväntansfulla skid och snowboardåkare till våra hotell. När vi väl har med våld pressat in alla våra skidor och packning i den extremt lilla taxibilen med den extremt stora taxichauffören och kommit fram till vårat hotell, checkar vi in, och släpar med oss grejorna och den 15kilo tunga kameraryggan upp på rummet. När vi kommit in så släpper vi allt, öppnar fönstret och drar i oss den rena fina Alpluften och kollar kärleksfullt på min polare, Äntligen!

Första dagen
När vi har stått i kö och brottats med ett gäng bullriga tyskar för att få våra liftkort, som spräcker min planerade budget totalt, hoppar vi in i Nesserinbahn. När vi har kommit till liftens slut, så slänger vi oss ut ur den lilla kapseln och sätter på oss skidorna. Hit ner ska vi! Ropar våran guide och vän Andreas, och pekar på en liten transporsträcka ner i dalen, Kristoffer och Andreas försvinner som två stycken rökmoln ner för backen utan att tänka på deras kära fotograf med en stor kameraväska på ryggen och första skid dagen för året. Efter ca 5 minuters bergochdalbana mellan stora tyska kvinnor på snowblades och totalt uppkörda backar så hinner jag ifatt mina vänner nere vid liften. Efter några liftar och backar till så sitter vi i sittliften upp till en liten topp. När vi kommit upp så hajkar vi iväg från liften ett 100-tal meter och stannar till vid en driva. Jag bestämmer mig för att åka ner en bit och plocka fram kameran.

När jag plockat fram spaden och grävt ur en liten hylla för väskan så plockar jag fram kameran, då gör mitt hjärta gör tre volter för att sedan stanna för gott, mitt objektiv är sönder! Med kontrollerat våld så försöker jag mecka till felet, och med nöd och näppe lyckas få objektivet att fungera denna gång.
Andreas droppar ut och försvinner ner mot en naturlig kick ca 30m längre ner, kicken som är en aning oslipad får honom ur balans och han försvinner i liggande position ner bakom hoppet och landar med ett moln av snö. Bättre går det för Kristoffer som saftar på en fet frontflip. Efter en heldag med skidåkning så går vi genom byn på vägen hem för att införskaffa 1kg pasta, lite pastasås och diverse ölsorter. Kristoffer och jag tar ”Das SkiBus” hem till hotellet för lite powernaps och duschande.

It´s a dirty work, but some one got to do it
Dom två senare dagarna består av strålande sol, 15 plusgrader, meckande av trasigt objektiv, svettiga män och fet jibbing.
Efter varje frukost så ockuperas första skidbussen bort till Lech, där den enda parken finns. Den första synen av Lech är ett tåg av Porschejeeps körande tyskar med plånböcker lika stora som Pamela Anderssons hylla och snobbiga damer i päls som tror att skidåkning var något som dog tillsammans med utsvängda byxor under 70-talet.
Innan vi beger oss upp i parken för fotograferande och akrobatik i stora hopp så gör jag en genomgång av filmen, stativet och kamerahuset för att se att inget mer har gått sönder. Andreas visar för övrigt att här minsann kan man hyra pudlar! Väl uppe i parken så känner jag mig lite uttittad och ovälkommen när jag står där med mitt onödigt stora objektiv och funderar på vad jag ska fotografera, men allt känns bättre när folk kommer fram och tycker att det är kul med någon som fotograferar dem, och säger att det peppar dom ännu mer. Så efter ett tag som jag alltid gör försvinner jag in i min egna lilla värld bakom linsen och trivs som fisken i vattnet. Det här är livet!

Wallriden part I
Under veckan så får vi höra att några inneboende i Traxl har byggt en wallride borta i St. Christoph. Så på onsdagen så packas det ner vatten, film, transceivers och batterier och hajken upp till wallriden påbörjas. När vi står vid toppens fot för ompackning av diverse utrustning så förbannar jag mig själv för att vara fotograf med tungutrustning och liten kroppsbyggnad.
Efter ca en halvtimmes klättring så kommer jag upp ca 15minuter efter dom andra som vanligt bärande på all tung utrustning. Efter en stunds funderande av vinklar och val av objektiv så bestämmer jag att jag att ligga mitt i inrunnet för att få en så bra vinkel som möjligt. Andreas satsar på hårdast som vanligt och svischar förbi mig, då jag känner hans ena stav smeka min axel. Genom sökaren på kameran så ser jag att han drar på en backflipp längs uppe på väggen, så jag reflexartat bränner av några bilder och hinner precis rulla bort innan han går ner för landning.

Showen
Andreas hade lurat på en idé som han ville jag skulle plåta, så vi beger oss upp till en liten topp. Han och kristoffer hajkar upp till toppen, och jag ställer mig en bit nedanför, och plockar fram teleobjektivet. Medans Frodo och Sam finslipar kicken så samlas det ett 30-tal tyskar nedanför för att beskåda eländet. Med den lilla tyska som jag kan så han jag uppfatta att det pratades om någon Pro skier och någon photosession som skulle äga rum framför deras förväntansfulla ögon. Jag ser att Andreas börjar ladda inför kicken och tar fart. 30 st tyskar få se Andreas dra på en backflipp ut för drivan. Allt går som planerat och Andreas får varma applåder och högt jubel när han kommer ner.

Text: Johan Ståhlberg, Foto: Johan Ståhlberg