Frityrfetma och vind i Venezuela

Venezuela är, förutom sin halvgalne president, känt för vackra kvinnor, våld och vind. Åtminstone ett av signumen stämmer. Freerides reporter rekade kitespots i det lilla landet.

Någonstans i Karibien…

– Buenos.

På det lilla torget på Gran Roque har en svulstig kvinna just satt sig ner på en röd plaststol. Hon plirar misstänksamt mot förbipasserande men hälsar ändå. Hon viskar något på spanska till sin väninna, för att sedan ta ett bett av den friterade pirog, empanada, som Venezuelas befolkning gärna snaskar från morgon till mitt på dagen. Hon vet exakt hur dagen kommer sluta.

Mitt ute i ingenstans pumpar det för fullt. På en ö tillika sandbank, smal som en sticka och lång som en gran, läggs kite efter kite på rad och linor trasslas loss, allt medan nervösa blickar kastas mot skyn. Vinden har droppat, men den borde öka. Borde. Ska. Gör!

Luften fylls av segel och alla sätter riktning åt höger. Det är en geografisk beskrivning som får varje avliden kapten att vrida sig i graven men det finns inte mycket att ta riktning på förutom vattnets olika nyanser. Genomskinligt turkost, avslöjandes någon av de hudsugna sjöborrar som lurar på botten och suktar efter en förhårdnad häl att borra genom. Sväljande mörkt djup precis bredvid, och någonstans däremellan har vinden hittat fram och draget bli hårt och jämnt.

Plötsligt finns inga öar i närheten. Bara mer hav, en gigantisk platt och småchoppig pool utan krig, sjukdom och sexturister. Inramad av korallrev med brytandes vågor strax utanför delar ett dussin människor på något oändligt. Det är den ultimata paradisklyschan men det vore synd att klaga.

Några hundra meter i vindens riktning, på den något större sandbanken Cayo Fabian, har vinden åter dött.
– Såg du sköldpaddan? säger César Espinoza som just lagt ner sitt segel.

Det är inte första gången han har sällskap av sköldpaddor och stingrockor ute på öppet hav. Los Roques är en nationalpark sedan fyrtio år tillbaka och tillåter bara en viss mängd människor komma till platsen för att i små taxibåtar utforska de små öarna som utgör ögruppen. Förutom kokainbåtarna, som trafikerar karibiska vatten och använder öarna som hållplatser för att skeppa vidare lasten från Colombia mot Europa, lever djuren i lugn och ro.

På torget på Gran Roque har den svulstiga kvinnan rest sig upp. Det osar stekt fett och kött från plattan där korv efter korv får ny, knaprig yta. Hon har stekt många korvar.
– Langosta!

En lika delar turist och kräfta går förbi med böjd nacke. Varje dag blir korvkvinnan lika förbannad. Varje dag är det någon idiot till utlänning som missbedömt solens förmåga eller förgyllt sista dagen i paradiset med att inte smörja in sig. För solen bränner – sanden består i stort av pulveriserad korall och reflekterar strålarna totalt. Den är sval att gå barfota i även mitt på dagen, med den sideffekt att det inte behövs kokosolja för att bli en mänsklig korv.

Tiden är fortfarande tidig när solen överger Los Roques. Ju mer kolsvart det blir, desto mer omsluter stjärnorna himlen ovanför. Från strandremsan vid den tomma träbryggan nära flygfältet syns den första brinnande pricken precis ovanför vattenytan en mil bort. Som människa blir du obetydlig, liggandes i botten på den ändlösa kupolen där stjärnorna är för många för att räkna och för blinkande för att skilja från stjärnfall. Det är så rymden ser ut, utan bilvägar och dygnet-runt-belysta kontorsbyggnader. Mörker har en annan betydelse någonstans i Karibien.

– Den bästa dagen för att sälja en liten kite är när det blåser riktigt mycket, hö hö hö.

Han flinar gott och pumpar upp ett begagnat segel som tappar luften på en halvtimme, en av Adícoras fåtaliga kiteinstruktörer. En man som vill väl, men helt förlorat självdistansen och nu saknar den ödmjukhet som smickrar alla som är duktig på sin sport. Det är farligt att vara profet på en liten ort med få andra profeter.

På Peninsula de Paraguaná är sanden brunare och vinden betydligt hårdare än i Karibien. Medan El Yaque på Isla Margarita svämmar över av såväl surfskolor som vita turister är Adícora en öde by som i princip bara befolkas på helgslutet när venezolaner kör ut sina jeepar på stranden och ägnar fyrtioåtta timmar i sträck åt att dricka den lokala ölen Polar och den lokala rommen Cacique. Inte ens på helgen blir det trångt i vattnet, trots den jämna, sneda pålandsvinden som från morgon till kväll erbjuder en flera kilometer lång lekyta med rullande småvågor.

Vilka som äger de kolonialhus som pryder Adícoras små knackliga gator i klara färger är oklart. Semesterhus, säger någon. Nu står de tomma och ger byn en känsla av att vara antingen under uppbyggnad eller rivning.

Manfred Charchulla, 73 år, njuter av vinden

Manfred Charchulla, 73 år och surfpionjär, sitter på en trästock några meter från vattenytan och tittar på sin hustru Beatrice som är ensam i vattnet.
– Jag började jobba på fartyg som fjortonåring, jag är en man av havet. Sedan blev jag kär i en kvinna som sa att antingen håller du dig på land eller så blir det inget. Och jag gjorde vad som krävs när man älskar någon – anpassade mig för att få leva med henne, berättar han.

Efter några år tog det slut och han träffade den något yngre Beatrice.
– Jag sa till henne att nu åker vi till Kanarieöarna och startar en vindsurfskola, så vi åkte dit och gick ut på kvällarna och berättade om den nya sporten för folk vi träffade ute. Dagen efter dök de också upp där vi skulle ha lektion.

Idag har paret en vind- och kitesurfskola på tyska Östersjökusten, en anledning till att oproportioneligt många av de få utlänningar som kommer till Adícora är just tyskar. Varje år återvänder de till Adícora tre månader och bor hos sin vän Archie som äger en posada på stranden. Här är det lugnt och skönt för den som delat hav med andra i fyra decennier.

Adícora är vad varje bonnahåla är för sin närmast större stad i Sverige – en plats där den outbildade befolkningen hänger runt och förbipasserande har svårt att förstå vad de lever av och för. Även vid vind består huvudsysslan av att hålla ett stabilt och högt intag av friterad mat och alkohol.

Ytorna, värmen och vindsäkerheten är tillräckligt för att skapa en kassako av vindturister men det saknas kunskap och drivkraft. I stället verkar närvaron av halvöns två oljeraffinaderier påverka den loja atmosfären. Negativt, då respekt för naturen frånvarar, men positivt för alla de som söker tomma vatten och jämna vindar.
– Varför åka till Isla Margarita när det är bättre vind och du är själv i vattnet här?, säger den självgode instruktören.

Han har en poäng.

 

Text: Anna Lyrenäs
Foto: Anna Lyrenäs