Hemlig skidpärla intill Grossglockner – Österrikes högsta berg

I alpstinna Österrike har det högsta berget gått under radarn för skidfrälsta svenskar. Den mycket varma vintern visar dock att tiden talar för juvelen i östra Tyrolen, som bjuder oväntade möten med flamingor och utomhusdopp, hemlig skidåkning och en guldkantad svenskkoppling.

Säger jag Österrike tänker du på alper. Men vet du vad detta alpstinna lands högsta berg heter? Mont Blanc känner alla till, och som skidåkare vet du att Chamonix flankerar massivet. Men få vet vad Österrikes stolthet heter, och ännu färre känner till den medeltida bergsbyn som vilar vid dess fot. Visst, Grossglockner är inte lika högt och Matrei inte lika stort, som sina franska pendanger, men kopplingarna till Sverige är däremot minst lika starka, om inte starkare. Därför är det en gåta att inte fler känner till denna guldklimp i östra Tyrolen. Men låt oss återkomma till det.

Vi kliver av sexstolsliften 2 426 meter över havet. Här har vi vidsträckt panoramautsikt i alla väderstreck. I väster badar byn Matrei in Osttirol i solen vid slutet av anläggningens längsta pist, som är elva kilometer lång. Ytterligare tre mil västerut ligger Italien och Dolomiterna. Vänder jag skidorna åt andra hållet kan jag glida ner och till sist nå den behagliga boskapsdoften av Kals am Großglockner, en ännu mindre bergsby som är än mer okänd för omvärlden. Numer är de båda byarna hopknutna via liftarna. 

Den verkliga guldklimpen hittar vi när vi lyfter blicken. I nordost tronar Grossglockner, Österrikes högsta berg med sina 3 798 meter över havet och klockliknande form. I Alperna må 58 andra toppar vara högre, men det är primärfaktorn som definierar ett berg, och då blir Grossglockner näst högst efter just Mont Blanc. Från Kals är det bara åtta kilometer fågelvägen upp till toppen, men hela 2 500 höjdmeter.

Topptursmeckat i Alpernas största nationalpark

Inför resan hade jag rekat området, pratat med en lokal bergsguide, och packat hudar och lavinprylar. Jag skulle ju till Österrikes topptursmecka: Hohe Tauern, Alpernas största nationalpark med 342 glaciärer och 268 toppar på över 3 000 meter. I denna enorma frizon, utmejslad under miljontals år, samsas hudande skidåkare med alpgetter, stenbockar och tiotusentals andra vilda arter, däribland den benknäckande skäggamen som är Europas största rovfågel och som kan bli nästan tre meter mellan vingspetsarna. Med mig på resan har jag min yngste son nyss fyllda nio. Han har aldrig varit i Alperna förut och allt är upplagt för det perfekta skidäventyret tillsammans. Om det inte vore för … 

Just det! Redan i december började farhågorna gro. Via världscupens nedslag i Alperna såg vi hur Shiffrin, Hector, Kilde och kompani la svängarna utför smala vita strängar omgivna av grönbruna skogar och hösttrötta gräsängar. På den vägen har det fortsatt. Nederbörden har i stort sett uteblivit över Alperna denna vinter och rubriker lika svarta som klipporna runt oss har inte varit sena med att proklamera att vi upplever varmaste vintern i mannaminne. När jag står här och tittar ut över bergen och landskapet ser det inte ut att vara sportlov. Snarare sent påsklov i Pyrenéerna.

”Det har inte snöat nämnvärt på en månad, samtidigt som solen har parkerat över Alperna minst lika länge. Gnejs och granit är upphettat som en gjutjärnsspis. Plus 18 grader i skuggan nere i byn när det var som varmast häromdagen.”

Det finns inga spår av snö kvar nere i Matrei, trots att byn ligger 975 meter över havet och det är mitten av februari. Det har inte snöat nämnvärt på en månad, samtidigt som solen har parkerat över Alperna minst lika länge. Gnejs och granit är upphettat som en gjutjärnsspis. Plus 18 grader i skuggan nere i byn när det var som varmast häromdagen. Fåglarna kvittrar friskt ända upp till trädgränsen. Vi hade ju så klart följt väderprognoserna och packat pistskidorna också. För när allt kommer omkring, så är Grossglockner Resort Kals-Matrei, som skidanläggningen heter, ett av de tryggare alternativen i de österrikiska alperna denna vinter. Alla liftar är öppna och alla pister är vita, sammanlagt 45 kilometer.

Elva kilometer och 1 400 höjdmeter innan barnen får bada

Vi släpper Grossglockner med blicken och sätter av åt väster. Här uppe i Goldriedsee påminner terrängen om Riksgränsen. Lekfull och inbjudande. En normal vinter suddas gränsen mellan pist och offpist ut och du kan åka precis var du vill mellan de böljande pisterna. Vi väljer åttan, en röd välpreparerad pist som slingrar sig än åt höger och än åt vänster. Med oss har vi tre femtedelar av en annan barnfamilj som vi stötte på i går och klickade med tack vare att min son sånär brände över pappans skidor. En invit bara härdade barnfamiljer förstår. Vi är alltså två skidfrälsta fäder och tre hungriga och badsugna barn. Det är sista åket för dagen och målet är att ta hela den elva kilometer långa löpan ner till hotellet i ett svep. Och sedan hoppa ner i poolen.

Vi trycker ifrån med stålkanterna och carvar i paragrafer, stora och små efter vad pisten dikterar. Fartvinden tjuter i hjälmen i första branten. Vi sväljer krönen ett efter ett och tar luft över det sista. Här uppe håller sig pisterna hyfsat hårda även mot slutet av dagen. Innan vi lämnar Goldriedsee bakom oss kryper vi ihop hocke för att samla fart inför transporten över till Landenplatån där det flackar ut rejält.

Det är drygt nio kilometer kvar innan åket är slut. Det är inte alls trångt i pisterna här, men vi har ändå väntat ut folk en aning för att få backarna för oss själva. Vi fortsätter på tvåan, ytterligare en röd pist men som är generöst tilltagen, och breder ut oss i hög fart och stora svängar. Här kan man sätta tryck på plösen och klämma till ordentligt. Skidorna skär som smörknivar i den varma snön. Det är uppåkt och småstökigt. Rock’n’roll. Jag älskar det! Flanellskjortan fladdrar och det fläktar i mustaschen. Vi har dock varken det ena eller det andra, men det har Marcus Caston. Det är så vi inbillar oss att vi röjer runt i pisterna, som i hans befriande Return of the Turn-filmer om piståkningens pånyttfödelse och kicken från g-krafterna. 

”Flanellskjortan fladdrar och det fläktar i mustaschen. Vi har dock varken det ena eller det andra, men det har Marcus Caston. Det är så vi inbillar oss att vi röjer runt i pisterna, som i hans befriande Return of the Turn-filmer …”

Mjölksyran spränger i låren när vi viker av ner i den svarta återvändsgränden som leder vidare mot hotellet. Här är det ”point of no return” men klockan är över fyra och det är ju sista åket. Snön blir mjukare och mjukare ju längre ner vi kommer. Jag går så mycket på kant jag kan med mina pistsmiskare. Skidorna var ultimata i morse när manchestermanegen låg krattad, men nu önskar jag nästan att jag hade mina feta offpistskidor för att flyta i eftermiddagsslasket. Men de står orörda och ovallade kvar i fodralet på hotellet.

De sista 300 höjdmeterna löper pisten som Nigerias flagga genom landskapet – ett vitt tjockt streck över gröna fält. Två gånger måste vi klicka ur skidorna och bära dem några meter. Det är visserligen bara jag och min son som gör det. Alla andra verkar ha hyrskidor och skrapar sig över den smala bilvägen.

Vid backens slut väntar Muhbar, hotellets egen lusthusliknande afterskicentral som just i dag påminner om en maskeradbal. Vi är nu på tusen meters höjd och har avverkat 1 426 fallhöjdsmeter mer eller mindre i ett streck. Kroppen skulle inte tacka nej till en svalkande dryck i eftermiddagssolen bland alla flamingor, dinosaurier och andra utklädda varelser som skålar och skrålar för att fira sista dagen innan fastan. I Sverige festar vi till det med en fastlagsbulle (semla för folk norr om Skåne) men här slår man till med brakfest i dagarna tre. Inget turistjippo, utan för sitt eget höga nöjes skull.

Den fascinerande festen innan fastan

Rio de Janeiro har sin karneval. New Orleans sitt Mardi Gras. Och Matrei har sin Faschingsumzug. När vi anlände till byn på fastlagssöndagen gjorde vi det i efterdyningarna av Faschingsumzug. Det är en stor och ambitiös karnevalsparad genom bykärnan som sedan decennier hålls femtio dagar innan påsk, ojämna år. Jämna år är det Faschingsrennen, ett karnevalsrace i backen. Varje år avslutas dock festligheterna traditionsenligt med fettisdagen, alltså den tredje av de tre festdagarna i den så kallade ”fastlagen” före fastan, med att åka med karnevalskläderna i skidbacken.

Den svalkande drycken får emellertid vänta. Tre badhungriga barn har siktet inställt på poolen. Vi går med skidorna över axeln de sista få meterna bort mot entrén där tre vajande flaggor vittnar om hotellets historia – en svensk, en österrikisk, och en EU-flagga däremellan. Hotel Goldried byggdes på svenskt initiativ och är det näst största i hela Tyrolen med sina 120 rum och lägenheter. I över två decennier var hotellchefen dessutom svensk, bördig från Landskrona, vilket kanske också förklarar alla skorrande tungrots-r och diftonger vi hör ute på berget.

Från Stenmark och 80-tal till Speed Swedes och nutid

De svenska kopplingarna slutar dock inte där. Under flera år hade svenska alpina landslaget med Ingemar Stenmark i spetsen Hotel Goldried som sin bas, varifrån de utgick med sin svenskstrajpade folkabuss till tävlingarna runtom i Alperna. Fast inte Stenmark, han hade fått en egen bil, en terracottaröd Saab 900 turbo med takräcke, ”det yppersta landets industri kunde uppbringa” enligt Svenska Dagbladet. Stenmark ville alltid ha glass på rummet och varje vecka åkte han kälkrace med Stig Strand och de andra grabbarna i laget, avslöjar den tidigare hotellchefen.

”Stenmark ville alltid ha glass på rummet och varje vecka åkte han kälkrace med Stig Strand och de andra grabbarna i laget”

En annan svensk landslagsåkare som vistats mycket på hotellet är fartkanonen Alexander Köll. Faktum är att han mer eller mindre växte upp på hotellet eftersom det är hans mamma som är den tidigare hotellchefen. Förra sommaren meddelade tyvärr Alex på rungande skånska att han avslutar skidkarriären. En elak whiplashskada från en krasch på träning drygt två år tidigare gjorde att han till slut fick kasta in handduken. I dag ser du honom i tv som expertkommentator för de alpina fartgrenarna.

Tillsammans med parhästen Felix Monsén utgjorde Köll stommen i ”Speed Swedes” under flera år. Han bärgade bland annat Skånes första alpina SM-guld på seniornivå. Det var i störtlopp 2015, och året därpå blev det guld i super-G. Även om du tävlar för ett land internationellt så representerar du alltid en klubb också, i Alexanders fall Landskrona Ski Club. För inte så länge sedan var det en av Sveriges största skidklubbar till medlemsantalet, med flera SM-guld. Men då handlar det mest om puckelpist.

I början av sin karriär tränades Alexander Köll av Peter Prodinger, den legendariske tränaren som gjorde den femfaldige totalvinnaren av alpina världscupen, Marc Girardelli, till en av tidernas mest kompletta och främsta utförsåkare. Köll tävlade visserligen i fart, men som tjugoåring visade han på Girardellis breda kvaliteteter när han på SM i slalom med startnummer 60 lyckades bränna av mästerskapets näst snabbaste andraåk, endast slagen av André Myhrer som knep guldet. Även i kombinationsstörtloppet på Åre-VM 2019 visade Köll vindsnabba takter. Han låg femma vid sista mellantiden och gick i mål som elva, 74 hundradelar bakom ledande italienaren Dominik Paris.

”Berätta inte för någon om vår lilla hemlighet”

På hotellet bor vi ”ski in – skibus out” och når dalstationen på gondolen Goldried I på bara två minuter (men från och med kommande säsong blir det åter ”ski in – ski out” enligt pistkartan). I dag väljer vi ändå en annan skidort en halvtimme bort. Liftkortet gäller i alla skidanläggningar i hela Östtyrolen, plus två strax utanför. Skizentrum St Jakob är en av de nio anläggningar som ingår, och den ligger lite högre upp. I går råkade jag höra någon i pjäxrummet på hotellet prata sig varm om just St Jakob. ”Pisterna håller världsklass trots förutsättningarna”, sa rösten bakom pjäxtorkarställen. Ungefär samma tips fick jag av en bergsguide som också tänkte spendera dagen där med sina klienter.

– Don’t tell anyone about our little secret, säger en äldre dam på knagglig engelska i sittliften på vägen upp. Hon ler och hyschar försiktigt med pekfingret för munnen. 

– I promise, svarar jag och håller fingrarna i kors.

Liften är ny för säsongen, bjuder på rumpvärme, och leder hela vägen upp till 2 683 meter över havet. Även om de extra 250 höjdmeterna jämfört med Grossglockner Resort gör skillnad, så är det inte primärt det som avgjorde att vi åkte hit. Nej, St Jakob ligger på en nordsida, nästan all åkning är ovan trädgränsen, med väldigt breda pister som resultat, och framför allt – här är inget folk.

Vår nyfunna kompisfamilj har även en femåring, vilket gör att vi delar upp oss. Ovan trädgränsen är det tre sittliftar som servar ”högzonen” och därför släpper vi de tre musketörerna fria; min son och hans två nya bundisar. De hittar snabbt sina favoritåk. Mellan pisterna. Inte för att där finns någon fluffig offpist att dansa runt i. Tvärtom är där stenhårt, hårdare än pisterna, ren is på många ställen. Men där finns vallar, gropar och kanter att hoppa på och leka med. De hittar även en storslalombana med myntmatad tidtagning. Jag minns själv slalomportarnas magnetiska dragningskraft från när jag var liten och det verkar inte vara något som varken paddor eller skärmar lyckats fördriva ur dagens kids.

Badväder i stället för offpist

Det känns konstigt att stå utomhus i endast badbyxor i mitten av februari och skåda ut över de halvbara bergen. I väster sänker sig kvällssolen så sakteliga. Vi har inte ens hoppat ner i det varma vattnet och ändå fryser vi inte. Poolen barnen längtat efter i timmar är egentligen poolerna i plural. Hotellet har fyra stycken, två ute och två inne. En bubbelpool och en bassäng på respektive plats.

Varje dag är det samma procedur – när skidkläderna åker av flyger badbrallorna på. Reser man med en nioåring får man finna sig i det helt enkelt. Men det är också just poolerna och badandet som ger den extra dimensionen, särskilt nu när sonen fått två nya kompisar att dela upplevelserna med. Visst kan man träffa andra barn när man är ute och reser, men just här tror jag förutsättningarna är extra gynnsamma. Delad glädje är ju dubbel glädje. Och jag önskar ju att mitt skidintresse ska leva vidare i mina barn.

En timme senare slår jag mig ned i fåtöljerna vid den öppna spisen i entrén tillsammans med bergsguiden Lukas. 

– Vanligtvis har vi vinter så här års. Det får vi inte glömma, säger han och skrattar. Nu kan vi i bästa fall hitta lite vårsnö, men det är så lite och så utspritt att det inte värt besväret.

Lukas Pichler är internationellt certifierad bergsguide sedan tolv år tillbaka och brukar vara ute med kunder 40 till 50 dagar per säsong. Men den här vintern ser annorlunda ut.

– I år blir det kanske bara hälften. Det är visserligen två månader kvar på säsongen men även om vi skulle få mycket snö nu så hjälper det inte så mycket. Marken och klipporna är så uppvärmda att lavinfaran skulle bli svår att hantera för många.

– För tre år sedan hade vi ”Corona-vintern” och då var förhållandena fullständigt fantastiska, berättar Lukas och det lyser i ögonen på honom. Enorma mängder snö och tio, ibland tjugo, minusgrader. Som varmast kanske minus fem. Hotellen var nerstängda men liftarna gick ändå och vi hade all snö för oss själva, men så klart inga kunder.

I mars brukar Lukas guida grupper i den högalpina terrängen. Hans favorit är toppturstraversen Hoch Tirol ski route där de övernattar i bergsstugor och går mellan de högsta topparna, över både Grossglockner och Grossvenediger, Österrikes näst högsta berg på 3 666 meter. Men det är inte bara vintern som varit varm. Även sommaren var rekordvarm, så glaciärsprickorna har blivit större och det behövs mycket snö för att kunna korsa dem. Men Lukas ser ändå ljus i den annars osäkra framtiden.

– Den höga höjden här är till vår fördel. Vi har de högsta bergen i landet. Skidorterna ligger förhållandevis högt och har hyfsat bra med norrlägen. Andra ställen, som Kitzbühelalperna en timme norrut, kommer att få det tuffare. Här hos oss kommer trots allt mer snö och den ligger längre. Vi märker av det i år dessutom eftersom här är lite fler besökare än vanligt.

I en artikel i Svenska Dagbladet från 4 mars i år pratas det om en magisk gräns vid 800 meter över havet. Orterna därunder ”må vara döende, men de ovanför ska kunna fortsätta att driva skidturism”, säger en turistchef från Österrike i reportaget. I Östtyrolen har alla skidanläggningar utom en alla sina pister ovanför tusen meter. Den stora frågan är alltså: hur kan inte fler ha upptäckt detta skidparadis runt Grossglockner som har framtiden för sig? Och hur länge till kan den här charmiga lilla bergsbyn utan turistfasad gå under radarn? Jag satte ju trots allt fingrarna i kors och har nu berättat om hemligheten som fler borde känna till. Delad skidglädje är som sagt dubbel skidglädje. Särskilt när vi vaknar upp till några centimeter nysnö strax innan hemfärden.