Hakuba – En resa i de olympiska spelens fotspår

Att många skandinaver hittat till Japan är ingen hemlighet. Många styr kosan mot Niseko men få tar steget och utforskar någon av landets övriga 500 skidorter. Följ med Linus Zetterlund och Secondhandsgänget till de japanska Alperna och stifta bekantskap med Hakuba.

Foto: Simon Hastegård

Klockan är 04.30 när väckarklockan ringer i Osaka, Japans tredje största stad, och hem åt ytterligare cirka 12 miljoner människor. Det har vräkt ner snö över centrala Japan den senaste tiden och under dagen lovas ytterligare 50 centimeter snö. Att ta ett senare tåg är inte ett alternativ, trots att våra tre ynka sovtimmar gör sig hastigt påminda. Den nära åtta timmar långa resan med det japanska snabbtåget Shinkansen, regionaltåg och buss är minst sagt mödosam med skidväska, rullväska och ryggsäck, men i takt med att snötäcket utanför fönstret växer sig tjockare och bergen blir större och vitare stiger våra förväntningar.

Till slut hör vi ett välbekant namn i högtalarna. Vi har kommit fram till Hakuba, en av värdorterna för vinter-OS i Nagano 1998, och en till synes ännu oupptäckt pärla för alla de puderhetsande svenskar som hellre tycks styra kosan mot Niseko i norr, trots att Japans landyta till 80% består av berg med ett hundratal skidorter. Om ett par dagar anländer resten av vårt resesällskap i form av svenska Secondhands men vi har anlänt tidigt, både för att njuta av snön och för att styra upp praktikaliteterna kring vår vistelse.

Hakuba är en liten dal med tio skidorter och ytterligare ett par stycken i närområdet. Det faller i genomsnitt 12 meter snö per år här, och även om snöfallet inte riktigt konkurrerar med orterna längst upp i norr är terrängen här överlag både brantare och mer varierad. Befolkningen är liten, cirka 9.000 invånare och ett större antal av dem australiensare, däribland Tony Anderson, ägare till White Horse Hotels, där vi ska bo under större delen av de kommande två veckorna.

Foto: Simon Hastegård

Den senaste veckan har Hakuba tagit emot över 80 centimeter snö och vi behöver inte kämpa för att hitta bra snö i terrängen. Mr. Matsumoto som driver friåkarens andra hem, skidbutiken Raku-P, är en dedikerad storabergsåkare, certifierad bergsguide och vår guide de första dagarna. 

Efter en lugn förstadag vaknar vi upp morgonen efter och konstaterar att det snöar ymnigt. Vi bestämmer oss för att pröva lyckan i Happo One och tar första gondolen upp. Vi bubblar av förväntan under liftfärden och det allra första åket bjuder på midjedjupt puder i pisten ner mot dalstationen. Med gondolens cirka 900 fallhöjdsmeter finns stora mängder terräng att utforska och vi åker raviner och pillows i skogen. Matsumoto känner berget som sin egen ficka och visar oss glatt och utan minsta tvekan sina favoritåk.

Framåt lunch börjar det bli uppkört och vi beger oss bort mot området Sakka, känt för sin fantastiska skogsåkning. Snön yr runt midja och axlar när vi kör djupa, branta rännor bland träden i skogen och det fantastiska snöläget till trots är liftköerna korta och spåren i terrängen få. Glädjeropen avlöser varandra i rask takt och när liftarna till sist stänger åker vi hemåt oerhört nöjda och belåtna.

Foto: Simon Hastegård

På vägen hem stannar vi till på vår lokala izakaya, en slags krog med ett brett utbud av mindre japanska maträtter att dela på. Vi testar japanska ölsorter och fyller våra magar med bland annat okonomiyaki (ett slags vitkålspannkaka, reds anm), karaage (friterad kyckling, reds anm) och yakisoba (stekta nudlar, reds anm). Väl tillbaka på lodgen somnar vi med höga förväntningar på morgondagen med snöstormen ännu rasande utanför fönstret.

Följande dag får vi vid frukostbordet höra att det kommit över 40 centimeter snö under natten. Vi rusar upp och förbereder oss för ett besök på Cortina Kokusai, en anläggning med väldiga mängder lättillgänglig terräng och till stor del brant sådan, och som dessutom varit stängd dagen innan. Vi tar oss upp till toppen och skyndar vidare bort mot en bred och brant pist. Faceshotsen avlöser varandra på vägen ner och det är svårt att hålla sig för skratt. När pisterna börjar bli uppkörda letar vi oss in i skogen men även om Cortina är en av de mer förlåtande anläggningarna i Hakuba ska man akta sig för att korsa de få rep som finns, om man vill komma ut med liftkortet i behåll.

 

Foto: Simon Hastegård

 

Efter lunch börjar det snöa våldsamt och våra spår från tidigare fylls igen i rasande takt. Vi ger oss ut bland de glesa lärkträden på den välkända och lite brantare baksidan och jag inser snabbt att detta är ett av de bästa skogsåk jag upplevt. Åken på baksidan slutar normalt nere vid en flod som rinner mellan bergen, och vi följer denna på vägen tillbaka och passerar bland annat genom ett par höga dammar. Snön ligger i enorma pillows vart man än vänder sig och det är svårt att inte bli religiös.

Hakuba ligger centralt beläget och därmed lättillgängligt på huvudön, vilket förstås inte gör det mindre attraktivt. Lägg där till Japans största fallhöjd och resultatet blir ett skidområde man inte tröttnar på i första taget; ena dagen åker vi stora linjer på öppna, branta bergsväggar för att nästa dag köra pillows i skogen.

Just tillgången på brant terräng är något som talar varmt för Hakuba, inte minst för den som tröttnat på den relativt platta svenskfavoriten Niseko. Synonymt för all skidåkning i dalen är dock de goda snöförhållandena, även om vi efter en fantastisk inledning på vistelsen får en aningen torftigare väderlek mot slutet. Det är alltjämt kallt, men vi får känna på blästrande vindar, flatljus, och med några få dagars undantag lyser även snöfallen med sin frånvaro. Varierande terräng och de enorma ytor gör dock att det går att hitta ospårat puder långt efter snöfall.

Foto: Simon Hastegård

Som på många andra ställen i Japan är offpiståkning i regel förbjudet men i Hakuba har till slut skidåkarna dragit det längre strået och i Happo One såväl som i Cortina är det tillåtet att åka i större delen av terrängen, givetvis på eget ansvar. Att ducka repen är fortfarande otillåtet och ses inte ofta på med blida ögon. Med över 100 liftar i dalen kommer man annars lätt åt den terräng man vill, och köerna är minimala under hela vår vistelse.

Ett besök i Hakuba bör ses som mer än en skidresa och det finns mängder av intressanta aktiviteter även utanför skidanläggningarna. Hakuba har utmärkta heta badkällor och att ta en kall öl, eller kanske lite varm sake, tillsammans med sina vänner utomhus i det fyrtiogradiga vattnet är en upplevelse som ingen Hakubaresenär bör gå miste om, och läker dessutom trötta och slitna muskler. Även om Hakuba är en liten by och after ski-kulturen saknas i Japan finns många barer, däribland Happo Ones lifenära Penke Panke Bar och artikelförfattarens favorithak, Kitchonchon.

Foto: Simon Hastegård

Sushiälskaren gör förstås klokt i att testa den japanska nationalrätten på dess hemmaplan, och i Hakuba rekommenderas för det ändamålet den populära sushirestaurangen Kikyo-ya. Med fyra mil till det japanska havet riskerar du aldrig att gå bet på riktigt färsk och god fisk och har du tur får du även chansen att lyssna till kockens något begränsade turistsvenska, i form av Tusen tack, eller australienpräglade engelska Cheers, mate!. Den oinvigde Japanresenären bör heller inte åka hem utan att ha besökt någon av dalens många izakaya, som är en utmärkt plats att lära känna såväl den japanska matkulturen som den vänliga lokalbefolkningen.

Bland sevärdheterna i närområdet rekommenderas Matsumoto slott, en nationalskatt från början av 1500-talet och ett av de äldsta slott som inte någon gång under historien förstörts. För den som vill ta in än mer av den japanska kulturen finns det vackra Zenkoji-templet, och i den lilla byn Nozawa Onsen håller man i januari varje år en spektakulär eldfestival. Att se snöaporna i Joshin-Etsu Kogen National Park bada i heta källor är en annan upplevelse som rekommenderas varmt. 

Text: Linus Zetterlund
Foto: Simon Hastegård