Haute Route – Ett äventyr från Chamonix till Zermatt

Den höga vägen mellan Chamonix och Zermatt har lockat åtskilliga äventyrslystna sedan de tidiga 1900-talet. Följ med Josef, Johan och David på en ensam tur över sex dagar.

Extrema skidåkare går att finna runt om bland alptopparna och till Chamonix sökte sig en trio av äventyrare som tillsammans bestämde sig för att genomföra den klassiska högalpina turen Haute Route. Den tog dem över orörda bergsryggar och glaciärer från Chamonix till Zermatt – ett äventyr på sex dagar som de utförde redan innan säsongen hunnit dra igång på riktigt.

År 1903 bestämde sig några äventyrslystna fransmän för att genomföra turen mellan Chamonix och Zermatt på skidor som tidigare endast hade vandrats till fots. Fransmännen passade även på att döpa om den högalpina turen till Haute Route som på svenska översätts till hög väg. Idag är det fransmännens namn som är det allmänt använda och turen är en välkänd klassiker med status som originalet bland liknande varianter.

Haute Route genomförs ofta i guidade grupper och den klassiska varianten av skidturen består av sex dagars turande över bergen för att ta sig mellan de båda skidorterna med fem nätter i olika hyttor längs vägen. Det finns även en uppsjö av variationer på rutten där den mest förekommande sådan går genom Verbier och ger en mindre ansträngande sista dag. Men turen behöver inte utföras tillsammans med en guide. Med rätt kunskap, utrustning och vana går det alldeles utmärkt att genomföra den på egen hand. Vilket är precis vad de svenska äventyrarna Josef, Johan och David valde att göra.

Trion, som spenderar säsongen i Chamonix, hade under en längre tid känt ett sug efter att genomföra en längre skidtur med flera dagar ute på bergen. Tidigare hade de gjort en del två- eller tredagarsturer där de spenderat nätter i olika hyttor och nu ville de ta det ett steg längre. I januari föddes tanken på att utföra Haute Route som säsongens största äventyr och när mars närmade sig så började deras planering av turen ta form. Att de skulle genomföra den klassiska varianten var ett givet val då samtliga ansåg variationen via Verbier som fusk då den innebär att de skulle behöva ta liften upp till Mont Fort. Dagsplaneringen skapade de genom att använda sig av guideböcker vilket resulterade i att de skulle börja turen i Argentière, Chamonix, för att sedan ta sig till Zermatt via hyttorna i Trient, Bourg-Saint-Pierre, Valsorey, Chanrion och Vignettes.

Säsongen för guidade turer av Haute Route börjar i mitten av mars och är över i slutet av april. Josef, Johan och David kollade väderprognoserna och när en period med tio dagar av solsken spåddes börja den 8 mars bestämde de sig för att det skulle bli startdatumet för deras äventyr. De skulle alltså utföra turen innan säsongen dragit igång och var därför noga med att kontrollera att hyttorna de planerade att spendera sina nätter i ändå hade hunnit öppna upp för säsongen. Samtliga visade sig slå upp sina dörrar i tid inför deras ankomst, vissa med endast en dags marginal, och de höll därför fast vid sin planerade rutt. Att utföra turen innan säsongsstart var ett medvetet val då de hade en längtan av att få vara ensamma på berget eller åtminstone försöka undvika att hamna i myrspåren som de många guidade grupperna resulterar i.

Den 8 mars satte sig trion först på en buss och tog sedan kabinen upp till toppen av Grands Montets. Där började turen med att de tog sig över Col du Chardonnet. Någonstans på glaciären passerade de lansgränsen till Schweiz och äventyret hade börjat. Dagen gick enligt plan och de anlände till Trient-hyttan runt tretiden på eftermiddagen. Boendet var bekvämt och erbjöd värme, sängplatser, en trerättersmiddag, frukost samt information som skulle få dem att behöva tänka om redan första kvällen. Stugvärden visar sig ha koll på hyttorna som de tänkt besöka längs vägen och när de frågar om utbudet av vinterrum, en säkerhet ifall hyttorna trots allt inte skulle ha öppnat för säsongen, får de svaret att Chanrion inte är utrustat med något sådant. De rekommenderas att ändra om i de ruttens sista dagar och får förslag på nya hyttor för de två sista nätterna, Aiguillette och Bouquetin. Trion plockar fram sina kartor och börjar planera om.

Andra dagen går också i linje med planeringen och bjöd mestadels på utförsåkning. Inte någon fantastisk sådan, men det var heller inte anledningen till varför de valde att göra turen. Så småningom når de Champex där de passar på att avnjuta varsin pasta Bolognese på byns enda restaurang. Det här är det enda tillfället under turen som de kommer att befinna sig bland bebyggelse innan slutdestinationen Zermatt . De besöker därför även en livsmedelsaffär innan de hoppar på bussen som tar dem till Bourg-Saint-Pierre. Nattens boende visar sig vara ett öde vandrarhem, beläget i en övergiven by, med några sovrum och en gemensam matsal. I källaren finner de en dusch, något de inte räknat med att stöta på under hela turen, men vägen dit bestod av en trapp som platsat i en skräckfilm. Det var inte alla i trion som tog en dusch den kvällen.

Dag tre började tidigt vilket gör att de är framme vid nästa hytta, Valsorey, redan på eftermiddagen. De förespråkar tidiga starttider för dagsturerna då berget oftast är säkrare innan snön blivit tyngd av värmen och under den sista stigningen av dagens totala 1400 meter uppför skyndade de sig mellan svängarna för att inte bli alltför påverkade av solens stekande strålar. Dagen var den hittills mest ansträngande och kanske var det avgörande för Josefs försämrade tillstånd. Redan innan turen påbörjades dividerade han kring huruvida han skulle genomföra äventyret då han kände sig krasslig, men han beslutade sig för att göra ett försök. Under de första dagarna hade han känningar i form av huvudvärk, hosta och sömnlöshet, men nu började han känna sig sjuk på riktigt.

Kvällen bjöd på besök i hyttan i form av ett franskt par som även de genomförde Haute Route och de skulle komma att stöta på varandra vid flera tillfällen under de kommande dagarna. Hyttan var liten och kall med en kamin för att få temperaturen att stiga från nollgradigt. Under kvällen tog de ett slutgiltigt beslut om att ändra målet för nästföljande dag från Chanrion till Aiguillette. Klockan skulle ringa 04.00 nästa morgon och de bäddade ned sig tidigt, den ändrade rutten skulle innebära en längre dagstur än vad de först tänkt.

Det fantastiska vädret visade sig inte längre vara på deras sida när de vaknade upp till en dimma som inte lämnade mycket sikt kvar. Med insikten om att planen på att gå klockan 05.00 skulle spricka somnade de om. Nästa väderkontroll blev klockan 06.00, men även då omringades hyttan av den tjocka dimman. De hade packat mat som skulle räcka för en extra dag om vädret skulle tvinga dem till en dag i någon hytta längs vägen, men än så länge hade de fortfarande förhoppningar om att dimman skulle lätta. Vid åttatiden klev de upp. Skulle de hinna fram till nattens boende så måste de börja gå vid nio vilket de gjorde. En halvtimme sedan sprack det upp, men de var en man kort. Josef hade avbrutit turen och gett sig av på egen hand.

Natten hade varit riktigt usel. Så snart värktabletternas påverkan lämnat kroppen tog sjukdomen över. Beslutet om att bryta diskuterades länge och väl i gruppen. Man kom fram till att om Josef skulle göra det någonstans så var det lämpligast nu. Därifrån skulle han ensam ta samma väg nedåt som de dagen innan gått uppför. Han kände att han hade bra koll på åket som dessutom var fritt från glaciärer vilket annars hade förändrat läget. Så när Johan och David tog sig an första delen av dagens tur, en etapp på 600 meter uppför, stannade Josef kvar i hyttan. En halvtimme efter deras avfärd stod han på skidorna och började följa spåren tillbaka till Bourg-Saint-Pierre. Dimman låg fortfarande kvar, men sikten erbjöd ett synfält på 50 meter runt om honom vilket var tillräckligt för att se de stenar som stack fram. Efter en timme var han tillbaka i byn de lämnat dagen innan. Vid fyratiden var han tillbaka i Chamonix och bäddade, febrig och nöjd över sitt beslut, ned sig i sängen. Duon som var kvar på berget var däremot inte i närheten av att ha nått fram till nattens sängplatser.

De första dagarna tog de sig fram över redan spårad terräng, men från Valsorey hyttan och framåt var bergen orörda. Den första stigningen på de nämnda 600 metrarna bestod av en del spårande med skidor, men framförallt fick de ta sig fram till fots. Kartan och kompassen blev flitigt använda för att se till så de navigerade rätt i den orörda snön. Även stegjärnen togs på vid några tillfällen, de hade använt dem vid några passager under tidigare dagar, men någon klättring behövde de inte utföra under hela turen. De hade dock med sig utrustning ifall det skulle behövas.

Vid femtiden på eftermiddagen kom insikten om att de skulle bli riktigt sena till dagens mål med 1000 höjdmeter kvar av de totala 1800 sådana som dagens tur bjöd på. Mörkret la sig så småningom runt dem och i skenet av sina pannlampor tog de sig över en glaciär. När klockan slog nio kunde de lokalisera hyttan, som liknade ett cykelskjul, belägen på en skyddad stenkant en bit upp. Efter tolv timmar av turande över bergen fylldes deras trötta kroppar av en skön känsla över att äntligen vara framme. Det franska paret som de spenderat natten tillsammans med i Valsorey hade till en början varit dem hack i häl för att sedan hamna en bra bit efter, men också de anlände till den kalla hyttan under kvällen.

Följande morgon ringde klockan vid åtta och med något slitna, men fortfarande äventyrslystna och peppade, kroppar påbörjade de turdag nummer fem med Bouquetin-hyttan som destination. Beslutet om att även ändra rutten här föll sig naturligt då Vignette, som var den ursprungliga planen, låg åt fel håll vilket skulle göra dagen längre. Dessutom var den bemannad vilket inte ländes lika lockande som att bo i obemannade varianter. Genom att ta lite av Josefs mat innan de skiljdes åt skulle de klara sig utan den middag som annars väntat i Vignette.

Terrängen till Bouquetin var även den utan spår, men vägen dit var snäll och de anlände tidigt på eftermiddagen till vad som visade sig vara turens absolut mysigaste boende. Hyttan erbjöd åtta sängplatser med en kamin i mitten av rummet. Någon hade dessutom lämnat kvar kaffe och de var snabba med att koka sig varsin kopp som de avnjöt och uppskattade väldigt mycket. Senare under dagen dök det franska paret återigen upp och gav Johan och David ett stort tackade motiveringen att de aldrig klarat av att genomföra Haute Route om det inte vore för dem.

Även om de valt datum för turen utifrån förhoppningen om att vara ensamma längs vägen så hade de ändå förväntat sig att träffa på andra alpinister längs vägen, men förutom det franska paret var det inte många andra i sikte. En äldre man, med utrustning som platsat på museum, sprang förbi vid ett tillfälle under de första dagarna och de stötte också på ett par fransmän, men annars var det bara dem och också den sjätte dagen lät dem lägga de första spåren i snön när de påbörjade den sista etappen med Zermatt som mål. Turen började med 800 meter uppför för att sedan bjuda dem på ett 2200 meter långt åk utför bredvid det berömda Tobleroneberget, Matterhorn, ner till skidorten. Väl framme köpte de varsin pizza som de åt fyllda med känslan av att genomfört och avslutat projektet Haute Route. Sedan satte de sig på tåget som tog dem tillbaka till Chamonix.

Rätt utrustning för den här typen av äventyr är grundläggande. En del guidade turer bistår med utrusning eller erbjuder en möjlighet att hyra den mot en extra kostnad. Packningen, som viktmässigt landar på 14-15 kg per person, skulle kunna innehålla följande:

För att vara så säker som möjligt på berget gäller det även att ha en hel del kunskap i bagaget samt vana av att vistas i de miljöer som Haute Route innebär och koll på hur de situationer som kan uppstå bör hanteras. Det innebär bland annat att kunna hantera den utrustning som medtagits så som att kunna orientera sig på berget med hjälp av de navigeringsverktyg som medtagits, använda stegjärn, klätterutrustning och skidutrusningen, ha koll på vilka olika snöförhållanden som kan finnas på bergen och hur man beter sig i dem, besitta lavinkunskap, veta hur glaciärer korsas på ett lämpligt sätt, ha koll på hur man håller sig torr och varm i vinterförhållanden och varför man inte ska tvätta ansiktet med tvål på morgonen.

Även om Haute Route genomförs med guide så är det viktigt att ha kunskapen, vanan och riskmedvetenheten. Det gäller att kunna ta sig fram på olika underlag och veta hur man minimerar de risker som man utsätts för. Mobilteckningen under turen är oftast obefintlig, men skulle någonting hända är det viktigt att ha telefonnumret till bergsräddningen som vid påkallande kan skicka helikoptrar. I hyttorna finns nödtelefoner att använda. Det är också viktigt att ha en försäkring som täcker offpiståkning vilket vissa hemförsäkringar kan göra. Andra möjligheter är att gå med i alpina klubbar, exempelvis Austrian Alpine Club, eller införskaffa Carte Neige. Det sistnämnda kan köpas dagsvis eller årsvis, kostar mellan 40-60 euro per år och täcker all helikopterräddning och hemtransport.

Kostnaden för att genomföra turen med guide varierar och ligger någonstans mellan 10- 15.000 per person. Vad som är inkluderat i priset skiljer sig mellan olika guideföretag, men vanligen är samtliga nätter i hyttorna, inklusive frukost och middag, resekostnader för de transporter som krävs under turen samt guidning för alla dagar är inkluderade i summan. Att istället göra äventyret på egen hand minskar ned kostnaden som istället landar på runt tre- till fyratusen, under förutsättningen att all utrustning redan finns tillgänglig. Hyttorna kostar att bo i och de bemannade har ett pris på runt 70 euro per natt och person medan de obemannade har låsta boxar att stoppa ned en summa pengar i, något som uppmuntras så att de kan fortsätta att finnas. Mat-, bränsle- och transportkostnader är också med i den kostnadsberäkningen.

Så vad tyckte trion om att genomföra den historiska högalpina turen Haute Route? Josef är givetvis sugen på att ta sig an den igen, inte den här säsongen (han vill fortfarande undvika myrspåren av andra turande som nu kryllar på bergen) men i framtiden. De andra två är mer än nöjda över eskapaden och tycker att de skötte både planeringen och utförandet med bravur. Men om det blir de som följer med Josef nästa gång är oklart, det finns andra äventyr i högalpina miljöer som lockar dem. Oavsett så står det klart att de inte är i närheten av att lägga utrustningen på hyllan på väldigt länge, något som blir ännu tydligare när de vid intervjutillfället anländer med full klätterutrustning på, välanvänd sådan, efter att ha klättrat på Aiugille du Midi trots att Chamonix bäddats in i en tjock dimridå. Men de har varit med förr, det är ingenting ovanligt eller konstigt utan bara ännu ett av säsongens många äventyr.

Text: Elin Turpeinen