Infernorennen – Störtlopp für alle

Infernorennen har körts i Mürren nästan varje år sedan slutet av 1920-talet. Då var det en äventyrlig bedrift för inflyttade brittiska våghalsar, idag är det en folkfest. Men med en bana som är 1,5 mil lång och avverkar nästan 2000 fallhöjdsmeter krävs det en gnutta uthållighet än idag. Och starka armar.



 

Känslan av litenhet är brutal. Bergen som tornar upp sig ovanför Mürren och Lauterbrunnen är några av de brantaste och högsta i hela alperna. De är gigantiska skuggor i månljuset, en perfekt fond till de dånande trummor och koskällor som ska driva onda andar på flykt.

Skidklubbsbarn i likadana jackor, väderbitna gamlingar med ett helt liv i bergen, salongsberusade turister – den här kvällen har nog hela byn letat sig ut på de snötäckta gatorna med facklor och slagverk. Det är nu ingen gigantisk folkmassa, Mürren har 2500 bäddar och omkring femhundra bofasta, men det är en särskild stämning i luften. Något händer. Folk är laddade. Uppspelta unga män med flaggor målade i ansiktet blir fotograferade jämte säckpipsblåsare i kilt. Och allting leder fram till uppeldandet av en fågelskrämma med djävulshuvud. Och ett störtlopp.


Kvällen innan Infernorennen går ett fackeltåg genom Mürren. Trummor och säckpipor ska skrämma bort eventuella onda andar innan loppet.

 

Infernorennen är världens längsta störtlopp, åtminstone de år det går att köra hela sträckan. Femton kilometer, 1990 höjdmeter, och en banprofil som betar av i stort sett alla former av backe som finns.
Oliver Zürbrügg, 24 år från Lauterbrunnen hör till de som kan vinna hela klabbet. Han har kört flera gånger innan och som bäst slutat sjua.
– De tuffaste partierna är de långa glidpartierna. Det är tröttande att stå ihopkrupen så länge. Uppförsbackarna efter Allmendhubel är också ett nyckelparti, analyserar han kvällen innan loppet.

Redan klockan sju på tävlingsdagen är det kö i kabinbanan upp till Schilthorn, eller Piz Gloria som bergstoppen även kallas. Den som kan sin James Bond vet att det var här, i det som numera är en roterande restaurang, som Blofeld hade sitt näste i ”I hennes majestäts hemliga tjänst” i slutet av sextiotalet.


Restaurangen på Piz Gloria med Eiger och Mönch i bakgrunden.
Den som kan
 Mürrenhistoria vet även att det var Bondfilmen som överhuvudtaget möjliggjorde byggandet av den sista liftetappen. Innan dess fick hugade deltagare i Infernorennen vackert knata drygt trehundra höjdmeter och tvärsöver en dal från mellanstationen Birg.
Men nog om Bond. Ärligt talat så består min relation till den brittiske detektiven i huvudsak av Shane McConkeys del i Seven Sunny Days och inte så mycket mer. Skidåkning intresserar mig mer än en tjejtjusande spion.

Just denna morgon intresserar jag mig särskilt för omgivningens val av skidutrustning och klädsel. Jag är en katt bland hermelinerna i mina stereotypt skandinaviska, lite för stora skalkläder. Det hjälper inte att mina lånade storslalomlagg är tunga och smala. Alla andras skidor är tyngre, smalare och längre ändå. Givetvis noggrannt sammanhållna av kardborrband på minst tre ställen. Den detaljen missade jag.
Jag missade även att klädkoden av majoriteten att döma stavas fartdräkt, hjälm med en design som inte kan beskrivas som annat än snabb, och böjda stavar.

Det korta, branta hanget ner till starten badar i januarisol. Skidorna greppar. Det känns tryggt, än så länge. Försöker låta bli att tänka på korsband och benbrott och andra otrevligheter.
Jag härmar lite tafatt hur de andra värmer upp. Lutar mig mot stavarna, svingar ett ben i taget som jag sett världscupåkarna göra på teve och undrar än en gång vad jag gett mig in på.
Jag har aldrig åkt någon form av bana, jag har inte ens åkt på pistracers förut. Ett svagt ögonblick undrar jag om mina spagettiben kommer rå att trycka igenom dem. Sedan paniklugnar jag mig med tanken att jag ändå inte ska svänga så mycket.


I starthuset hänger
en flaska med oidentifierbart innehåll men garanterat hög alkoholprocent för att lugna åkarnas nerver. Jag avböjer, knäpper pjäxorna till max och försöker njuta av utsikten. Tvärsöver dalen ser jag spåren från hajken vi gjorde igår, kisar jag kan jag nästan urskilja platsen där jag snavade.
Snava. På hajk. På en brant jävla kam.
Vad har det blivit av mig som skidåkare egentligen? Nervositeten slår till igen. Jag borde nog ägnat gårdagen åt att provåka banan istället för att ramla runt i offpisten.

Tjejen framför mig ger sig av med självsäkra stavtag. Jag hickar till och rättar till mina skidglasögon. Kollar att hjälmkameran är påslagen.
Tolv sekunder kvar. Funktionären håller en hand på min axel, som om jag skulle komma på tanken att tjuvstarta. Hah.
Pipljudet låter precis som på teve, men nej, jag känner mig inte som någon Lindsey Vonn.
Den enda plan jag har är att försöka låta bli att svänga.
Det skiter sig ganska omgående.
Även om underlaget är långtifrån den balkade VM-backe jag halkade nerför i Val d’Isère för ett gäng år sedan är det hårt. Och brant. Och det går fort.


De första åkarna släpps iväg innan nio – de sista ger sig av vid halvfyra på eftermiddagen.

Direkt efter starthanget väntar drygt två kilometer glidparti ner i Engetal. Fartdräkt verkar löna sig.

 



Vinterstudion, denna outsinliga
källa av onödigt vetande när det kommer till traditionell vintersport, lärde mig en gång att ett knep för att vara en bra glidare är att låta skidorna fladdra, att bara åka med istället för att lägga energi på att hålla emot.
Jo men tjena.
Så synnerligen behagligt.
Nej tack, jag tror att jag reser mig lite och lägger en sväng här. Upp på kant lite bara.

Givetvis får jag äta upp mina svängar några kilometer längre bort när det oändliga första glidpartiet går mot sitt slut och ersätts av ett retsamt litet motlut. Värdigheten hamnar någonstans i höjd med fotknölarna när jag blir förbistakad av en man som inte har lika löjligt korta stavar som jag själv.


För mycket fart över kanterna i kanonröret och du kan hamna lite varsomhelst.
Terrängen övergår från
skrå till faktisk backe, som i stora svepande svängar leder ner mot Mürren. Självförtroendet knaprar sig uppåt i takt med den ökande farten, snön är perfekt och jag svischar nöjt förbi snubben som stakade om mig innan. En fulsladd runt en klippa som jag misstänker är ingången till det omtalade kanonröret och en tvär vänstersväng över en brant kant senare får jag slänga mig på bromsen.
Någon har brakat rakt in i säkerhetsnätet.

Funktionärerna är på väg att trassla loss honom och jag slinker förbi, lika delar lättad över att det inte är jag som skrotat, som irriterad över att jag tappat fart och blivit skrämd.

En bit längre ner är brantheten på en trevlig nivå igen, och på en kulle ovanför byn står ett gäng åskådare och applåderar lite tafatt i morgonkylan, ivrigt påhejade av en speaker som smattrar fram obegripligheter på schweizertyska.
Här skulle nog en smart person, en som rekat banan, det vill säga inte jag, krupit ihop så mycket det bara gick och bett till allsköns fartgudar om bistånd och välvilja. Jag har nämligen nått det jag i efterhand kommer tycka var det mest infernaliska med Infernorennen.


Kanten vid Allmendhubel är en bra plats för omkörningar.

Full fart ut ur kanonröret.

 


Stakpartier, eller X antal minuter hjälmkamerafilm föreställandes knän.

Stakpartierna.
Tre-fyra små kullar ligger utspridda med ojämna mellanrum på väg mot Winteregg. Kullarna är varken de brantaste eller högsta, men att få ben som stått i äggställning en dryg halvmil att börja skejta, det tar emot. Första kullen skulle nog gå att ta sig över utan armhjälp, om man släpper på allt vad man har, men därefter är farten för låg för att räcka över de andra. Det hjälper inte att små klungor av människor tjoar ”hopp, hopp, hopp” när jag stakar mig förbi. Det här är plåga.

Efter evighetslånga minuter av stakande får jag fart under skidorna igen, glider genom det kuperade landskapet, närmre klippkanten och den avslutande serpentinvägen ner till Lauterbrunnen. Tidsperspektivet har vid det här laget gått förlorat och ersatts av en molande trötthet i låren och axlarna.
Så här tidigt på morgonen ligger hela dalen i Jungfraumassivets skugga, så att undvika isfläckarna i svängarna handlar mest om känsla för de syns inte. Fegkörningen gör ett ovälkommet återbesök.

Ju längre ner jämte klippkanten jag kommer desto tätare blir det mellan serpentinerna. Huxflux dyker det upp bebyggelse! Människor! Staket!
En konstig, frånlutande U-sväng..
..och en helt oväntad mållinje?


Åttahundra meter hög klippa – kring Mürren och Lauterbrunnen görs mer än 20 000 basejumps årligen.


Mina ben är tacksamma över att Infernot inte avslutas med en krävande målbrant, som världscupens Lauberhornrennen som gick av stapeln på andra sidan dalen en vecka tidigare. Å andra sidan hann jag inte riktigt fatta att det var över. Efter den sista halvmilen alpväg hade det vart roligt att lägga en köttbulle-elva in i mål.

Innan jag kom till Mürren hade jag sagt att jag skulle köra Infernorennen på en halvtimme. Ett uttalande enbart baserat på vetskapen om att eliten kör på knappa kvarten och en glad amatör på 45 minuter.
På klockan på målhusets vägg läser jag ”Berander, Hedda 30.10.82”.
Tio sekunder. Och åttiotvå hundradelar.
Tid jag hade kunnat spara in på så många ställen under åket. Om jag bara hade rekat, om jag bara hade stakat lite ivrigare, om jag inte hade blivit skrämd.
Tänk om-en kommer jagandes nu, även om jag brukar säga att jag har en total avsaknad av tävlingsinstinkt.

Jag stannar kvar nere i Lauterbrunnen en stund. Eliten är på gång, och även om man inte får delta i Infernorennen om man har en giltig FIS-licens, så kommer de farande nerför alpvägen med riktigt hög fart. U-svängen innan mål tvingar flera av de snabbaste att nästan tvärnita, och det är ett under att det inte sker krockar när de kommer farandes i glesa klungor.
Snabbast av alla är Kuno Michel, som slår det gamla rekordet från -92 med nästan en halv minut. Han har avverkat en och en halv mil på 13.20.53.
Ikväll kommer han och segrarna i de andra klasserna att firas ordentligt, med vad som bäst beskrivs som ett gympasalsdisco för vuxna. Nöjesutbudet i Mürren består vanligtvis av några hotellbarer – ingen av dem rymlig nog att husera 1800 festglada skidåkare och deras sällskap. Lösningen stavas idrottshall.

 


Det dammar på bra sista svängarna innan målgången.

 

Hela dagen kommer åkare farande nerför berget. Farten blir lägre och utstyrslarna tokigare allt eftersom, även om merparten av åkarna är förvånansvärt seriösa. Det kanske är solskenet, eller någon lustig endorfinrest, men tävlingsmomentet och namnet till trots – Infernorennen känns som en väldigt vänlig tillställning. De med sena starttider förhör sig om hur åket var, liftköerna surrar av folk med nummerlappar som samtalar på en handfull olika språk och alla känns genuint glada.
På ett sätt gör Infernorennen skäl för namnet, för frustrationen när det är dags att ta till stavarna och börjar skejta är närmast djävulsk efter ett par kullar, och lårmusklerna var halvt förintade efter tre-fyra hopkrupna minuter. Samtidigt är det inte tuffare än att en otränad föredetta bummare utan tävlingsvana kan köra utan problem, och vilja göra om det.

Det var nog värre för 85 år sedan, när Sir Arnold Lunn och hans vänner för första gången gick till fots upp till Schilthorns topp.

 

Fakta Infernorennen

Antal platser: ca 1800. Anmälan öppnar någon gång under sommaren, först till kvarn gäller. Startnummer baseras på ranking från tidigare år – bäst kör först.
Drygt 200 av de startande de senaste åren har varit tjejer.

Startår: 1928. Det året hade Infernot tolv deltagare.

Vem som helst får anmäla sig till Infernot – de har ingen nivåkontroll utan utgår från att alla med någorlunda skidvana kan ta sig ner.

Mer info: inferno-muerren.ch



Fler galna störtlopp som får köras av amatörer:

I Schweiz finns förutom Infernorennen tre andra amatörstörtlopp som tillsammans kallas Super 4. Omkring 150 personer varje år brukar köra samtliga fyra.

  • Hexenabfahrt i Belalp
  • Parsenn Derby i Davos
  • Allalin Rennen i Saas-Fee

Frankrike: Det klassiska offpistracet Derby de la Meije körs i La Grave varje år sedan 1989.

Österrike: Der Weisse Rausch, från toppen av Valluga ner till St Anton.

Sverige: Skutskjutet och Red Bull Homerun i Åre samt Uppåt Väggen i Hundfjället.

 

Text: Hedda Berander
Foto: Hedda Berander
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.