KIRGIZISTAN – skidäventyr när allt inte går som planerat

Om man vill göra en mer udda skidresa i dessa dagar behöver man ha lite extra tålamod. Lovisa Rosengren testade en camp-baserad expedition till Kirgizistan och de nära femtusen meter höga topparna i Ak Shirak-massivet, som är en del av de himmelska Unesco-listade bergen Tianshan.

– Kyrgyzstan?! Can you describe what this ski expedition is all about?
Allt började med ett mejl från min holländska vän Ernst som jag träffade under min första säsong i St. Anton på en suddig afterski. Många mail senare med logistik och planering var hela teamet samlat på Istanbuls flygplats. Teamet bestod av nio personer från olika nationaliteter som Österrike, England, USA, Holland och Sverige. Ett gäng med både vänner och nya ansikten med olika skid -och mountaineering erfarenheter.

”På resan hade vi med oss Alex, Alex och Alex. Tre ryssar som med noll engelskakunskaper såg till att allting fungerade. Eller i alla fall försökte.”

Dimman låg tät över Bisjkek när vi flög in. Om Bisjkek inte är dig lika bekant som säg Stockholm, London eller Paris så kan förtäljas att det är Kirigistans huvudstad med knappa miljonen invånare och staden precis vid foten av de kring 4800 meter höga Kirgizbergen. Wladimir, vår lokala kontakt tog emot oss med varma händer på hans kontor, medan vi svalde egentillverkad 60, 70 eller 80 procentig grappa och planerade inför avfärd mot bergen. En dryck precis lika värmande som mottagandet.

– On the road again!
Sjöng Jonathan, när vi sakta rullade ut från Bisjkek och vår förare försökte lära sig hantera jeepens växlar. På resan hade vi med oss Alex, Alex och Alex. Tre ryssar som med noll engelskakunskaper såg till att allting fungerade. Eller i alla fall försökte.

Men låt oss för ett stycke och en sekund lämna Alex, Alex och Alex och alla de andra där i den skumpiga terrängbilen i Kirgizistan och gå tillbaka i tiden till den där mailkonversationen som startade hela resan för min del. Såhär skrev min holländska kompis Ernst: ”We will be going to Kyrgyzstan for a ski oriented expedition. The trip will be 24 days in total and we are going to the Ak-Shirak range, in this area there has been very little mountaineering activity and we are planning to do a couple first-ascents and first-ski-descents. There are 8 unclimbed peaks in the 4000-5000m range which we will be targeting. And in a world where much has already been discovered… don’t you want to join?!’’.

Inga problem att svara snabbt på den typen av mail: ”Count me in!” knappade jag kvickt och ledigt in, sippade på min kaffekopp och drömde mig bort till det kommande äventyret i Centralasien och den ståtliga bergskedjan
Kirgizbergen.

Jeepen kämpade sig upp längs en kringlig väg och en fantastisk miljö öppnade sig, med storslagna berg och skiftande natur. Känslan av att vara helt utlämnad till naturen var ett faktum. Resan som skulle tagit tre timmar var nu uppe i sju.

Vi kör ner på floden som leder hela vägen fram till campet och fastnar i snön. Med hjälp av plankor och stenar kommer vi till slut loss. Vi tittar på varandra och tänker allt kan hända på en skidexpedition i Kirgizistan. Vi fortsätter att köra på barmark men måste slå läger 15 km ifrån planerat base camp. Hjulen spann så fort det blev för lerigt.

– Vi får bestiga allt som ligger nära! Sade Ernst och flinade lite. Pepp behövs när allt blir lite bökigare än planerat på grund av en slirande terrängbil. Ryggsäckarna packades och vi tog oss trehundra höjdmeter upp på det närmaste berget på 4000 meter för acklimatisering. Sakta gick vi uppför, andningen blev tung och mina fötter svullnade vilket resulterade i ett djävulskt pjäxont. Jag slet ut mina sulor så att mina fötter fick flyta omkring i pjäxorna. En skidåkares dröm.

Uppe på toppen beslöt vi oss för att öva glaciärräddning och gräva snöprofiler. Wladimirs röst ekade i huvudet:
– Det är ett av de bättre snöåren, ni måste vara försiktiga.
Vi blickade ut över bergen och ser hur Wladimirs prognos inte stämmer, våren hade kommit tidigt i år… Med obalanserade svängar skidar vi ner i den sockriga snön tills vi möter det bruna gräset där vi tar av oss skidorna och går sista biten tillbaka till base camp där middagen väntade. Maten var förstklassig och det serverades tvårätters av kirgizistansk husmanskost varje kväll. Självklart drack vi te som sig bör i ett te-drickande land.

Jag vaknade tidigt morgonen därpå av vinden som pinade och skakade hela tältet, ett tre centimeters täcke med snö låg på marken och jag tog på mig mina stelfrusna pjäxor och besökte det hål som var vår toalett. Toalettens väggar i form av en presenning fladdrade i ansiktet. Men jag orkade inte bry mig så trött som jag var.

Sömn var det brist på då jag inte vant mig vid höjden och det var jobbigt att gå fem timmar i den böljande terräng som dagens tur erbjöd. Stighudarna åkte av och på flera gånger innan vi nådde den sista stigningen med hjälp av stegjärn och isyxa. På toppen 4450 meter över havet möts vi av ett monument liknade en sovjetisk trofé, byggd av trä och stål.

Vi hade accepterat nu accepterat att terrängbilen inte kunde köra längre än vad den hade gjort. Det innebar att vi måste ta oss till fots till det planerade campet, där det fanns mer möjligheter och oupptäckta toppar. Vi bestämde oss dock för att gå en sista tur i närområdet men moder natur hade dock andra planer…

Jag skrek rätt ut när jag vaknade av att vår tältöppning fladdrade hårt i vinden och snö blåste rakt in. Jag försökte i panik stänga dragkedjan med mina stelfrusna fingrar. Jag gnuggade mig i ögonen och såg mig omkring, snö, exakt överallt i hela tältet.

Morgonen efter möttes vi av en blå himmel. Jag, Ernst, Leo, Jonathan och Anton planerade att bestiga ’’North Face’’ som vi under de första dagarna trodde vi skulle nå under acklimatiseringen.

Temperaturen ökade och vi tog oss fram över den sockriga snön. Fem lappkast skulle klaras på sydsidan och jag såg på när killarna klarade det en efter en. Till sist var det min tur. Det var både brant och exponerat. Att falla hade betytt ett fall på 500 meter rakt ner i fel dal. Nervositeten kickade igång, men efter en lärorik klassisk haute route från Alperna i bagaget var lappkasten inga problem.

Stegjärnen åkte på och sakta men säkert når vi den smala ridgen som leder till toppen. Hjärtat slår hårt och jag fokuserar på att sätta fötterna på rätt plats eftersom att det är stup på vardera sida. Vi som trodde att vi skulle vara först upp på toppen hade återigen fel när vi möts återigen av ett sovjetiskt monument på den svindlande toppen 4 677 meter över havet.

Jag knäpper pjäxorna hårt och ser på när två meter långa Ernst med korta svängar tar sig ner för det branta facet. Jag hasar ner två meter innan jag släpper på, med korta kontrollerade svängar tar jag mig ner för halva facet. Jag möter upp Ernst med ett stort smile och skriker ’’jiiiiha!’’. I samlad trupp tar vi oss ner efter Leos korta och perfekta svängar som lämnar god plats åt resten att brassa på med stora freeride svängar.

Dagen D var här och vi packade ihop all utrustning som krävdes för att flytta campet 15 km in i dalen. Det var det här vi hade kommit för. Vi vandrade med pjäxorna över sten, små bäckar och mötte vargbyten, kadaver alltså, längs med vägen. Vi slog upp vårt tält efter fyra timmars vandring och blickade ut över de nya vyerna. Det var storslaget.

Vi delade upp oss i två grupper och kom överens om att höra av oss varannan timme på våra walkie talkies. Min grupp skulle upp på Pik Volk som till utseende liknade Europas Mont Blanc. Vi klättrade upp med stegjärn och isyxa och med kraftfulla steg kom vi sakta uppåt i den stekheta solen. Vi förstod att det skulle bli en lång dag.

Repet spände emellan oss när Anton ledde oss fram över glaciären.
-Watch out here! There’s a black hole. So jump!
Jag tar några steg framåt och med hjärtat i halsgropen hoppar jag över. Jag vänder jag mig om och i samma sekund ser jag hur John faller ner i hålet. Repet spänns, John tar fram sin isyxa och drar sig upp. Skakis i benen fortsätter vi framåt och når toppen på 4988 m. Vi var rejält trötta och beslöt oss för att fort ta oss ner efter att toppbilden knäppts.

Vi tar oss ner för facet som är brant och exponerat. Vi ser hur sluffet helt plötsligt försvinner några meter framför oss. En stor glaciärspricka ligger gapade nedanför och det vrider sig i magen. Vi navigerar oss fort ut från åket och tar oss ner bredvid. Skidåkningen är fin och med 10 timmar i kroppen är det skönt att få släppa lös på adrenalinet. Bergen runt omkring är i särklass det vackraste jag sett.

Efter långa dagar i Ak Shirak bestämde vi oss för att flytta till bergskedjan Suek där terrängen var lekfull med branta åk och fina couloirer. Här slapp vi noggrann planering av varje bestigning och åk. I tre dagar njöt vi av fantastisk skidåkning och friåkningsådran fick pumpa lite extra.

24 dagar av ett oförglömligt äventyr var över. Vi var klara och det var vintern också när vi blickade ut och såg de snöfattiga bergen.
-On the road again… sjöng Jonathan och vi satte oss i terrängbilen igen, trötta men lyckliga.

Planerna vi hade från början var inte helt uppfyllda. Men vad gjorde det när vi lyckats utföra andra oförglömliga toppturer i Kirgizistan som jag numera titulerar ”Centralasiens okända och egensinniga skidäventyrspärla!” Och by the way – ett äventyr är väl för sjutton inget äventyr om allt flyter på eller?

Fakta om Kirgizistan

Kirgizistan: Landet med 6 miljoner invånare gränsar till Kazakstan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Kina. Kirgizistan består till 90 procent av berg och erbjuder utöver olika expeditioner även resortskidåkning. Området införlivades med Tsarryssland 1867 och var sedan en delrepublik i Sovjetunionen. Landet blev självständigt 1991.

Resa: Flyg med Turkish Airlines via Istanbul till Bisjkek. Gratis mat och skibagage ingår, drömmen för en skibum.

Utföra en expedition: ITMC är den guidebyrå vi tog hjälp av. De skräddarsy dina resor eller expeditioner. Mer info på: https://itmc.travel

Klimat: Stora lokala skillnader i temperatur och nederbörd som avgörs av landets många berg. – 15 var max temperaturen som vi uppnådde under resan.

Visum: För EU länder behövs inget visum.

Övrigt: Ha tålamod och sätt inte för höga krav! Alla kan inte prata engelska vilket gör att kommunikationen ibland brister. Behöver dina föräldrar vara oroliga? Nej! Res i grupp och se till att ha koll på dina berg- och lavin kunskaper. Så löser sig resten.

Foto: mer av John Thorntons bilder ser du på www.johnthorntonphotography.com

Text: Lovisa Rosengren
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla9   Kommentera (1)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. unsuspected
    0
    unsuspected | 2018-10-25 22:35          

    Hur trivdes personen med Open Wear jackan(ställ)+