Korea del 1: Sydkoreansk kamikazeskidåkning

Koreahalvön del 1/2: Syd

Mer än två tredjedelar av Sydkorea täcks av berg. Med kalla vintrar och flera skidorter finns fina alpina förutsättningar. Freeride prövade skidåkningen i Pyeongchang där vinter-OS 2018 kommer att hållas. Men vi var inte ensamma i pisterna.

Jag står vid ett grått järnstängsel. Det är drygt två meter högt och kröns av taggtråd tvinnad till en lång liggande cylinder. Detta metallstängsel sträcker sig mil efter mil över ett kuperat och trädbevuxet landskap. Armébyggnader ligger på bergstopparna och vita snöfält syns på nordsluttningarna. Dit har solen inte nått. Sedan bryts den konkreta och verklighetsförankrade drömmen mot mardrömmens fasor och surrealism: ett öronbedövande och rytmiskt marscherande ekar i en trång och hemlig tunnel som grävts djupt under marken mellan Nord och Syd, en ubåt flyter upp med buken först, likt en död fisk, utanför staden Gangneung vid Sydkoreas östkust. Invid ubåten driver flera lik omgivna av rött blod och det blåa, havsvattnet från Japanska havet. När kropparna flyter närmare är det första ansiktet jag kan urskilja det på den gladlynta sydkoreanska kvinnan som hjälpte oss att ringa en taxi. Det hörs skottsalvor bakom mig och när jag vänder mig om från kajkanten möter mig en krigszon med gevärseld, exploderande handgranater och gamla mullrande tanks på larvfötter. Mitt bland de kortväxta och mörkhåriga koreanska soldaterna springer flera av mina svenska anhöriga. Min storasyster skriker att hon fått granateld i benet, min fru ligger och skjuter med en Kalasjnikov och jag hinner nätt och jämnt tänka ”Var fan är våra barn?” innan jag vaknar på mitt hotell i den kommande OS-byn 2018 vid namn Alpensia.

Nästa dag står jag vid ett orangerött tygstängsel. Mardrömmens mörka varianter av den blodiga konflikten mellan Nord- och Sydkorea är bytt mot den kritvita rimfrosten på träden som växer här ända upp till toppen på 1 458 meters höjd över havet i Sydkoreas äldsta skidort. Den heter YongPyong och ligger i kommunen Pyeongchang. Viss tvekan inför vägvalet: skidåkarens vänster längs det röda tygstängslet ned mot de svartmarkerade OS-pisterna Rainbow 1, 2, 3 och 4? Eller ska skidbrättena styra höger ned i blåa pisten Rainbow Paradise, som slingrar sig de nära 750 fallhöjdsmeterna hela vägen ned till Dragon Plaza i botten av skidsystemet?

Som vi skidåkare så ofta gör begår även jag det klassiska misstaget att tänkta kvantitet och skjuter fart ned i den 5,6 kilometer långa blå pisten. Det är en transportliknande, kurvig och böljande backe av tråkigare sort. De få koreanska skidåkarna som vågat sig ända upp till toppen av denna enkla pist verkar dock ha fullt upp med lutningen och den förhållandevis snäva pistbredden. Halvvägs ned har farten ökat och vinddraget får det utanpåliggande liftkortet att smattra mot skidjackan. Desto längre ned i YongPyongs liftsystem man kommer, desto tydligare framträder faktumet att en av de största eggelserna med koreansk skidåkning är att se upp för de andra åkarnas bristande förmåga och omdöme. Nedre delen av YongPyongs skidområde är superflackt, brett och fullt med koreanska nybörjare vilka många är ledda av röd- eller blåklädda skidlärare. Pisterna Mega Green och Green är ett himmelrike för noviser med tanke på vidd och lutning. Vid en av sittliftarna sitter en stor rosa skylt ”If you bump to others, bring them up with apology”. Det räcker knappast att ta ansvar för sin egen framfart här – du bör ha stenkoll på vad de andra gör och vara bered att parera utifrån deras felskär, korsade och utlösta skidor eller spontana stopp mitt i backen.

Nere vid gondolliften står ett par unga koreanska säsongsarbetare och hälsar oss välkomna med en bugning och därefter manuell kontroll av liftkorten. Till oss långväga gäster gör personalen en extra hälsning med båda händerna vinkandes ut vid sidorna i axelhöjd och med handflatorna framåt.
– Det betyder ungefär ”Välkommen till min region!”, förklarar en ung koreanska på knackig engelska när jag frågar vad gesten betyder.

Från ”Rainbow Gondola”, skidortens enda gondollift, får man en översiktsbild av skidorten YongPyong. Under den nära fyra kilometer långa färden från botten vid Dragon Plaza upp till toppen Dragon Peak avtecknar sig pisterna som vita draksvansar som söker sig ned för bergen och kontrasteras mot de brungröna trädbevuxna sluttningarna. Drygt trettio backar finns i denna skidort som är Sydkoreas största. Först passerar gondolliften mellan de två förtopparna Red och Silver Peak, som är 960 respektive 1 049 meter höga. Därefter åker gondolerna vidare nedåt och sedan en bra bit rakt fram innan de tar höjd upp mot tidigare nämnda huvudtopp Dragon Peak på 1 458 meters höjd. Pistkartan förmår inte riktigt fånga djupet i YongPyong. Den långa gondolfärden känns som en överraskning. Den allra bästa översikten över skidorten får du dock inte från gondolen utan ifrån lilla skidorten Alpensia som ligger i nästa dalgång. Den kommande OS-byn Alpensia må vara storskalig på marken med hotell, restauranger, badland och arkadhallar men själva den alpina skidorten är på sin höjd passande för några kvällsåk. Dock är utsikten från toppen av Alpensia mot YongPyong riktigt bra – därifrån får du en god uppfattning om vad Sydkoreas största skidort har: pister, och inte har: off pist.

För apropå vad Sydkorea har att erbjuda skidåkare är det meningslöst att hymla. Om du drömmer om den stora puderresan till Asien så är det inte på YongPyong som du ska ta sikte. Skogarna är för täta och snöfallen för glesa. I betydligt mer omskrivna Japan är förhållandena omvända och sådana att du måste packa ner spade, sond, transceiver och feta rocker-skidor. Den som har tänkt flyga åtta tidszoner österut och landa på Koreahalvön bör ha ett lite bredare resefokus än blott skidåkning. Med bland annat pulserande världsmetropolen Seoul, ett av Asiens mindre kända men kanske mest överraskande goda kök och den demilitariserade zonen – DMZ – mot världens mest isolerade diktatur i nord, finns det rikligt med andra kulörer på Sydkoreas upplevelsepalett att måla reseminnen med.

Gondolen skramlar in till bergstationen. Från toppen ser vi kulliga bergstoppar så långt ögonen når, alla trädbevuxna. Kalfjäll är lika ovanliga här som bröd och mejeriprodukter. Vi ser två andra andra av Sydkoreas totalt drygt femton skidorter här uppifrån. Det är orterna High1 och Phoenix som ligger ett par timmar respektive en halvtimme bort härifrån. Det är en kall och klar dag, himmelen är blå. Kylan är bitande och temperaturen har varit nere på minus 16,5 men nu vänt upp ett par grader. När vi blickar norrut är det svårt att inte drabbas av historiska tankar om att det är kölden från Kalla kriget som än idag sveper ner från DMZ, vilket alltsedan vapenstilleståndet 1953 skiljer Nord- och Sydkorea åt.

Igår stod jag vid ett grönflagnat metallstaket. Framför och nedanför mig låg en lång sandstrand som böjde sig i en båge höger ut mot havet. Till vänster anade vi de vackra bergen och den nordkoreanska nationalparken Mount Kumgam. Vi var vid Goseong Unification Observatory och det var det närmaste Nordkorea vi kom på den här resan. Där vid metallstaketet var det år 2017 som i resten av världen, medan det några kilometer norrut var år Juche 106, efter den förste diktatorn Kim Il Sungs ”den evige ledaren” födelseår 1912, som utgör nordkoreanernas egen tideräknings startpunkt. Juche-filosofin är dock mer än tid, det är också tankarna om att nordkoreanerna klarar sig själva, därav den isolerade positionen i världssamfundet. Det var detta, tillsammans med inslag av rasism och konfucianism, som på 1990-talet ledde till att ekonomin fullkomligt kollapsade när Ryssland och Kina slutade att ge kommunistiska kompispriser på gas, olja och ris och istället började ta marknadsmässigt betalt. Att stå så nära världens mest isolerade land – en repressiv diktatur med storskaliga sektliknande inslag, med en svältfödd befolkning och en enorm militär – var något av en fysisk chockupplevelse. Addera sedan ett besök på det stora DMZ-museet, som återger och förklarar Korea-kriget och den demilitariserade zonens historia, och du har en mardrömskatalysator av rang.

Men en svart natt med mardrömmar har övergått i en vit skiddag. När vi spanat färdigt på utsikten är det dags för mer skidåkning. Förväntningarna är låga efter första åket. Belöningen desto större när vi bränner vänster ner i det område med fyra svarta pister som kommer att bli arena för slalom och storslalom i OS 2018. I dessa pister är det fritt från koreanska nybörjare, klientelet är istället några tränande skidåkare i fartdräkter från koreanska landslaget och i övrigt är det sparsmakat med folk överhuvudtaget. Det är hårt, brant och alldeles underbar piståkning med utsikt över de brunvita bergskullarna bortanför de orangeröda säkerhetsnäten. Kontrasten mellan första och andra åket är slående. Resfloskeln ”kontrasternas land” är befogad i Korea: nord och syd, flaggans yin och yang, tradition och high tech, västerländska influenser och gamla asiatiska sedvanor. Vi kör några varv i OS-området och det som stoppar oss är kylan efter ett par fartstinna åk och passivt sittliftsåkande. Inne vid bergsstationen Dragon Peak hittar vi både värme och kaffe.

Det sista åket ned blir en fars. Japan koloniserade Korea på ett brutalt sätt i början av 1900-talet ända fram till andra världskriget. De koreanska nybörjarna verkar så här framåt eftermiddagen ha blivit less på de breda, platta pisterna längst ned i systemet och tagit gondolliften hit upp till toppen. Likt japanska kamikazepiloter stormar de nu nedför den långa, blåa pisten Rainbow Paradise som är det enda sättet att ta sig hela vägen ned till botten av liftsystemet. De drygt fem och en halv kilometerna ringlande transportpiståkning är ett minne för livet; det är som en krigszon. Koreanska skidåkare med djurmössor faller som furor rakt ner i pisten eller exploderar som landminor in i säkerhetsnäten. Värst av dem alla är en snowboardåkares felskär som ger oanad rotationshastighet i stil med de tyfoner, som under sensommaren kan drabba Koreahalvön. Åket är inget mindre än ett äventyr bland koreanska kamikazeskidåkare, vilket vi nöjda konstaterar att vi går skadefria ur. När vi klickar ur bindningarna nere vid Dragon Plaza sprejar vi rent våra skidor från snö med tryckluftsmunstyckena.

I andra och sista delen om Koreahalvön reser vi norrut och åker skidor.

Fakta Sydkoreanska skidorterna Yongpyong och Alpensia

Var? YongPyong och Alpensia ligger i nordöstra Sydkorea, 20 mil österut från huvudstaden Seoul. Taxi mellan skidorterna tar cirka fem minuter. Buss från Seoul Dong-station tar drygt två timmar.

Skidorterna: YongPyong är äldst, störst och bäst i Sydkorea – 750 fallhöjdsmeter, 31 pister och 15 liftar. Här kommer alla alpina grenar att köras under OS 2018, förutom super-G och störtlopp. Alpensia kommer att fungera som OS-by 2018 och är den storskaliga, rationella och ocharmiga nybyggda skidorten som har fem backar och tre liftar. Det stora plusset med Alpensia är utbudet av restauranger, boende och underhållning, medan den alpina skidåkningen är avklarad extremt fort.

Skidgrejer? Skippa lavingrejer och breda skidor. Ta med pjäxor och välslipade pistskidor.

Resa: Flyg från Stockholm eller Göteborg till Seoul (Incheon). Finnair har kortast restid, tar inte betalt för skidfrakt och har ofta bra biljettpriser. Andra alternativ är KLM/Air France eller Lufthansa, mellanlandning i Amsterdam eller Frankfurt.
Inrikesresorna i Sydkorea görs billigast och bäst med de eminenta busslinjerna.

Ät: Koreanskt! Starta med klassiker som kimchi (syrad och stark salladskål), bibimbap (snygg och god blandning av grönsaker med ägg på toppen och ris under) och korean barbecue (varje bord har sin egen grill). Smakerna är klassiskt asiatiska med inslag av vitlök, ingefära, sesamolja, fisksås etc. Men därutöver har man egna såser som jäst bönpasta, chilipastan gochujang och alltid en massa sidorätter ”namul”.

Förutom skidåkning: Arkadhallar med klassiska tv-spel, golfsimulator, bio, stora härliga äventyrsbad och casino.

DMZ (demilitariserade zonen mellan Nord & Syd) är ett måste. De flesta åker till Panmunjeom som ligger vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea närmast från Seoul. Om du skidar i YongPyong/Alpensia kan du istället ta sikte på Tongil Security Park Sydkoreas nordöstra hörn, här finns både Goseong Unification Observatory där du kan spana in i Nordkorea och det stora DMZ museet.

Läs: Lonely Planets ”Korea” är en inspirerande och informativ bok att ha med sig till Korea.

Läs mer: Nyfiken på nord? Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans ”All monster måste dö!” är troligen den bästa svenska skildring av Nordkorea. Del två i denna artikelserie kommer också att handla om en skidresa till Nordkorea.

Passar: Du som gillar riktigt bra pister, vackra vyer, asiatisk mat, samtidshistoria och storstadsliv kommer att få ett minne för livet genom att kombinera några dagar i huvudstaden Seoul med skiddagar i YongPyong och Alpensia, samt en avstickare upp till gränsen vid DMZ mellan Nord- och Sydkorea.

Passar ej: Drömmer du om ”Den stora asiatiska puderresan”? Då ska du INTE åka till Sydkorea utan istället pricka in en nederbördsrik vecka i exempelvis Japan.

Mer information:
www.visitkorea.or.kr
www.klm.com
www.airfrance.se

Galleri Sydkorea

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla3   Kommentera
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: ,
  • TAGGAR: , , , ,