Krasnaja Poljana Del 1 av 3

Full av fördomar och med förväntningar lägre än Glocalnets priser styrde vi skidorna till Rysslands svar på Aspen. Det skulle visa sig att allt var precis som hemma fast jäkligt annorlunda.

Redan på planet över till Moskva stod det klart att den här resan skulle bli mer av ett äventyr än en ren skidsemester med polarna. En bunt olika papper skall fyllas i, allt från registreringsbevis och släktingar till vilka grejor du tänkte ta med dig in i landet. Förvirringen bland oss är total men vänligt nog får vi hjälp av en svensk förbundskapten från Isracingförbundet som späder på fördomarna om hur struligt det kan vara att bara ta sig in i landet. Det slutar med att tre spända grabbar står och stampar framför passkontrollen och tullen. För dagen verkar personalen vara måttligt intresserade av västerländska turister med skidfodral och gigantiska rollerväskor. Däremot hade vår taxichaufför kört sin Toyota Camry till jobbet idag så efter lite gestikulerande och ringande ordnade vi fram en minibuss som kunde ta oss till hotellet i Moskva. Taxin kör igenom ett flertal industriområden med gigantiska skorstenar som spyr ut svart rök och innan vi når hotellet har Tjernobylkänslan så sakta börjat smyga sig på.

Röda Torget, större än vad man tror.
Röda Torget, större än vad man tror.

Efter att ha slängt in bagaget på hotellets 28:e våningen så tog vi tunnelbanan in till centrum. Nu skulle vi äntligen få se Röda torget där den galne tysken Mathias Rust lite småkaxigt landade med sin Cessna 1987 och blev arresterad av KGB. Torget är förvisso gigantiskt men efter en stunds diskuterande enades vi om att den där tysken nog visste vilka spakar han skulle dra i för att sätta ner kärran och inte minst få stopp på den. Moskva är en otroligt vacker och modern stad och ryssarna är nästan overkligt hjälpsamma och trevliga. Där rök en tredjedel av alla de bilder och fördomar man hade om landet.

Rysk frukost när den är som bäst.
Rysk frukost när den är som bäst.

Efter en sovmorgon som kändes välbehövlig letar vi oss vrålhungriga ner till frukostbuffén. En timme senare går vi ut lika vrålhungriga. Som svensk är det lite ovant att börja dagen med överkokt spaghetti, gummipannkakor och sötsaker i allehanda pastellfärger. Lyckligtvis löste sig frukostproblemet på ett närliggande McDonalds innan det var dags för inrikesflyget till Sotji och den hägrande skidåkningen. För att undvika eventuellt strul med transferen den här gången hade vi varit förutseende och beställt taxin till fyra timmar in avgång. Men som om man inte kunnat räkna ut det på förhand så tror jag att alla Moskvas 15 miljoner invånare var på väg till flygplatsen samtidigt som oss. Chauffören tog alla möjliga småvägar som fanns, körde om bilar på trottoaren samt åkte vilse när han försökte med ytterligare en genväg, men så plötsligt dök vi upp på flygplatsen med andan i halsen 50min innan avgång. 35km på tre timmar! Som om det inte var nog så var vi tvungna att passera två säkerhetskontroller, och en sur polis innan vi ens hamnade vid incheckningsdisken. Allt detta för att sedan mötas av den genomsura Olga som hade synpunkter på vårt bagage och vår övervikt som uppgick till blygsamma 90kg på totalt tre personer. En droppe i havet enligt oss. 600 dollar enligt Olga på Aeroflot.

Per och Mary hängde aldrig med på säkerhetsgenomgången.
Per och Mary hängde aldrig med på säkerhetsgenomgången.

Likt en räddare i nöden kommer en tjej med ett snowboardfodral av wellpapp fram och frågar vänligt på engelska vilka vi är för ena. Vi förklarar situationen och med hjälp av Mary som hon heter så visar det sig att Olga som har en månadslön på ca 2000 SEK tycker att 1000 rubel (ca 300 SEK) rakt ner i hennes ficka är en skälig summa för att låta oss passera med vårt bagage. Det tyckte vi med och skickade försiktigt ner sedlarna i hennes ficka. Väl på planet är det fullständigt kaos. Minst tio ryssar sitter gladeligen och pratar i mobilen när vi lyfter och sedan är det full skytteltrafik mellan vodkaglasen och toaletten resten av resan. Alla tre av oss – förlåt fyra, vi får inte glömma den där Mary kan intyga att det var ett riktigt glatt gäng som ramlade in på terminalen i Sotji, som för övrigt är omgiven av en mängd palmer tack vare det subtropiska klimatet och närheten till Svarta Havet. Vi blir hämtade utav Vladimir, en bergsguide från skidområdet som kör oss de sista sex milen upp till skidorten under en hagelskur av nyfikna frågor. När vi sent på kvällen anländer till boendet så kan vi nästan inte tro våra ögon. Tio meter från liften och dessutom ovanpå den enda nattklubben. Glada i hågen går vi en trappa ner för att rulla välkomsthatt med våra ryska likasinnade. Någon timme senare så får After-skin på Diplomat faktiskt ursäkta, ryssarna vet sannerligen hur det skall röjas på ett dansgolv. Pricken över i:et kommer när en herre lyckas ta sig ut på takbjälkarna och strippar i takt till psykedelisk rysk folkmusik och en vrålande folkskara. För att inte förstöra morgondagen så rundar vi av hyfsat tidigt och beger oss uppför trappan lite slitna efter dagen och med ett par fördomar mindre i bagaget så somnar vi omgående och vaknar upp till en klarblå himmel. Redan i den färgglada liften på väg upp anar vi att orten har en potential som heter duga. En lång bergsrygg från öst till väst korsar skidsystemet och våra blickar fastnar ideligen på alla bowler och åsar som är nästan helt oåkta.

Artikelförfattaren på väg upp mot toppen.
Artikelförfattaren på väg upp mot toppen.

Fortsättning följer…

Text: Christer Hillörn, Foto: Stefan Brodén
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.