La Chamoniarde – Livräddarna i Chamonix
Förhoppningsvis har du aldrig stött på dem, men när väl olyckan är framme kommer du att vara evigt tacksam när de kommer till din undsättning. La Chamoniarde har räddat liv på alpinister, klättrare och skidåkare runt bergen i Chamonix sedan 1948, men en utryckning för att rädda två tyskar i mitten av sextiotalet kom att förändra hela organisationen.
När Christophe Boloyan tar emot oss vid helikopterbasen mellan Fleger och Argentiere är han dämpad men välkomnar oss artigt. En bergsguide och nära vän har omkommit på Brevent-området samma dag. Christophe är president i den icke vinstdrivande organisation La Chamoniard som har till uppgift att arbeta för säkerhet i bergen runt Mt Blanc-området. Huvudparten av deras jobb är förebyggande, genom att tillhandahålla information om väder och snöförhållande. De håller också utbildningar och kurser för allmänheten och för skolungdomar i Chamonix. Kurserna är ofta gratis, men haken för oss svenskar är att de hålls på franska.
Organisationen som grundades 1948 bestod i början huvudsakligen av frivilliga bergsguider, men efter ett antal allvarliga olyckor bl.a. en helikopterolycka och en händelse 1966 som drog igång en av de största räddningsaktionerna i Alperna någonsin, då två tyska bergsklättrare fastnat i dåligt väder på väg upp till toppen av Le Dru, insåg man att organisationen inte var tillräckligt välorganiserad och att ansvarsområdena måste bli tydligare. Räddningen av tyskarna på Le Dru pågick i tio dagar och hade full mediabevakning (läs mer om den händelsen här). För La Chamoniarde blev detta en väckarklocka och man strukturerade om organisationen och istället för att utgå från frivilliga tog man hjälp av proffs. Idag samordnar La Chamoniarde grupper från polisen, piloter, skidpatrullen, bergsguider och bergsräddningen (mountain resque). Man har sex personer som är heltidsanställda och på kontoret i centrala Chamonix får man aktuell information om väder, lavinrisk och förhållanden i bergen. Inför en längre vistelse i bergen, vare sig det gäller klättring eller en tur på skidor är det värt ett besök. Informationen finns även på deras hemsida.
Under vår intervju får Christophe ett antal samtal på sin mobiltelefon, det är en skidåkare som åkt vilse nerför baksidan av Grand Montets, ner mot Mer de Glace och blivit tvungen att vända och gå med hudar tillbaka upp till toppen. En icke avundsvärd situation, han har en lång och ganska brant väg tillbaka. Han stämmer med jämna mellanrum av att mannen är ok.
Christophe som tog över som president för La Chamoniarde i maj 2014 är en av de heltidsanställda. Tidigare har han jobbat i skidpatrullen, som lavinkontrollant och som bergsguide under sjutton år i Chamonix.
– Jag kommer att försöka fortsätta att jobba som bergsguide några gånger per år för att behålla kontakten med den aktiviteten, förklarar Christophe.
Finansieringen av La Chamoniarde kommer från olika håll. Staden Chamonix betalar lönerna till de fast anställda, sedan får organisationen pengar från Compagnie du Mont Blanc som äger och driver liftanläggningarna i Chamonix. En del pengar kommer i form av donationer från olika håll. Samtidigt ställer flera organisationer så som polisen och bergsräddningen upp gratis med sin tid.
Hur ser det ut med antal utryckningar vinter respektive sommartid?
– På vintern har vi som mest 50.000 turister (det är 10.000 bofasta i Chamonix) och på sommaren 100.000, vilket är ganska ovanligt för en skidort. Följaktligen är det fler olyckor på sommaren; ju fler människor desto fler olyckor. Skidpatrullen gör ca 1200 utryckningar per säsong medan bergsräddningen gör 1000 räddningar per år. De vanligaste utryckningarna på vintern är benbrott, skidåkare som gjort sig illa i ryggen eller i huvudet. Sedan har vi de som har åkt vilse, eller som har kommit till en dead end och varken kan ta sig upp eller ner.
– På sommaren är det räddningar vid trauma, incidenter vid glaciärsprickor, lavinolyckor och människor som är vilse. Säkert tjugo procent av de utryckningar vi gör under sommaren, är incidenter vid bestigning av Mont Blanc. Folk är trötta, har gått vilse eller vet inte hur man går med stegjärn och gör illa sina vrister. Ungefär hälften går upp utan bergsguide, vissa är erfarna men många är inte det. En del tror att de är erfarna för de har bestigit Kilimanjaro, men där kan du ta dig upp i gymnastikskor. Många ser bara till höjden och Mont Blanc är inte så hög i jämförelse men kan vara mycket mer teknisk.
Kostar det mycket pengar att bli räddad?
– Det beror på vem som är ansvarig för räddningen, om du är i närheten av ett skidområde som du kan ta dig till från liften så är det skidpatrullen för Company the Mont Blanc som är ansvariga och då kommer du att få betala. Men om du är utanför skid/liftområdet så är det bergsräddningen som är ansvariga och det finansieras via skatt och den som blir räddad behöver inte betala. Men om man betalar försäkring när man köper liftkort (kostar endast några få euro extra) så behöver man inte betala vid en räddning i anslutning till ett skidområde.
Har antal olyckor ökat eller minskat genom åren?
– Aktiviteten i bergen har sakta ökat de sista tio åren medan antalet dödsfall har minskat. Det är lättare att kalla på hjälp med mobiltelefon och med GPS kan man enkelt få positionen. Bergsräddningen är bättre utrustad och har en ny och snabbare helikopter. Och jag hoppas att det jobb som vi har gjort under tjugo år med att höja kunskapen om hur man beter sig i bergen har hjälpt, samt att den information som vi tillhandahåller om väderförhållanden och lavinrisk också hjälper.
Hur många utryckningar gör ni per år för att rädda skidåkare som fallit ner i glaciärsprickor på Vallée Blanche?
– Det beror på snöförhållandena, det kan vara allt från inga till runt 20-30.
Vilka råd kan du ge till skidåkare som kommer till Chamonix för att åka offpist?
– Ta reda på information, speciellt när du kommer hit tillfälligt och inte vet hur snön har varit tidigare.
Har det gått några laviner nyligen, är snölagret stabilt eller svagt? Informationen finns på internet och på vårt kontor i centrala Chamonix. Var utrustad med lavinsändare, spade och sond. Det är ett minimum. Du kan också ha en lavinryggsäck och hjälm. Var aldrig ensam. Ha med telefon för att kunna kalla på hjälp. Håll avstånd i gruppen och håll alltid koll på varandra i gruppen. Och åk inte på ställen ni inte varit innan utan guide. Var väl förberedda innan ni ger er ut.
Jag får mig en tankeställare när Christophe sedan tillägger:
– Den typiska personen som vi får rycka ut för, är en man mellan 40 och 50 år som håller på med alpinism eller vandring. För alpinister är olyckorna ofta allvarligare medan vandringsolyckorna är lindrigare.
Hmm ok, nu åker jag främst skidor men kanske är det så att vi män i den åldern ofta överskattar vår egen förmåga.
Jag frågar Christophe om det är några speciella händelser som sticker ut eller minnen som han har efter alla år som bergsguide i Chamonix. Han berättar om en incident för två år sedan med en grupp som skulle åka Vallée Blanche:
– När vi gick ner från bergskammen från kabinbanan, innan det var dags att sätta på sig skidorna, så var det en ensam kille som ramlade nerför nordsluttningen men stannande efter 100 meter på det enda stället han kunde stanna, han hade sådan tur, det var en liten plattform på två meter som han fastnade på. Han blev allvarligt skadad men överlevde. Hade han ramlat en meter längre till höger eller vänster hade han dött. Det är tolvhundra meters fritt fall där.
Christophe berättar också en annan historia från Vallée Blanchee som nästan låter som en skröna.
– Bergsräddningen blev uppringda för att hämta upp en man som fallit ner i en glaciärspricka. När de satt upp vinschen och en bergsguide går ner i sprickan för att hämta upp personen som ramlat ner, hittar han två personer, båda vid liv. Förutom den man som man sett falla ner i sprickan och ringt efter hjälp för så är det en japansk man som ramlat ner i samma spricka en timme innan. Han hade kunnat spenderat resten av sitt liv där om han inte hade blivit upptäckt.
– På Grand Montets var det en man som föll ner i en glaciärspricka som var 65 meter djup, men som överlevde, fortsätter Chrisophe att berätta. När man gick ner för att hämta honom var repet för kort, normalt är sprickorna som mest 30 meter djupa och de använder 50-meters rep som är tillräckligt i de allra flesta fall, men de fick skaffa ett till rep för att de skulle kunna hämta honom.
Det börjar skymma ute och Christophes telefon ringer igen. Mannen har lyckats ta sig upp till toppstationen på Grand Montets. Han är utmattat men i säkerhet och spenderar natten inne på toppstationen.
Foto: Patrik Lindqvist
