Lofoten i kajak och på skidor

Fotografen Patrik Lindqvist med vänner tog sig nyligen an Lofotens sluttning med utgångspunkt från några centimeter ovanför vattenytan i iskalla Norska havet, i en havskajak.

Lofoten blir ett allt mer populärt hörn av den skandinaviska alpina terrängen. Fotografen Patrik Lindqvist började i slutet av mars en expedition med målet att komma åt de mer avlägsna topparna i den vackra ögruppen. Transportmedlet blev därför havskajak för att från fjorden kunna rekognosera de bästa linjerna för skidåkning, linjer som skulle vara för komplicerade och tidsödande att ta sig till landvägen. Åk som i praktiken innebär 1200 dramatiska fallhöjdsmeter med start från bergstopp ända ner till fjordens strandlinje där teamets base camp upprättas längs rutten. Förutom Patrik Lindqvist följer skidproffset/studenten Fredrik Andersson, den engelske skibummen Ian Watson samt telisåkaren och tidigare silvermedaljören i NM (2003) Andreas Fransson. Deras gemensamma knytpunkt är Chamonix. Här följer en rapport från Andreas Fransson:

Sista veckan i mars startade äventyret i Svolvaer på Lofoten där gänget möttes upp runt Andreas Saab 900. Första dagen gick åt till att planera färden med den lokala utomhusgurun Jann på Lofoten Aktiv. Det som inte Jann vet om Lofoten är inte värt att veta och han kommer hela tiden med nya idéer och förklaringar. Efter det ordnar vi med kajakerna samt inhandlar provianten. Det stora samtalsämnet inför äventyret var vädret eftersom planen var att inleda expeditionen med att korsa en stor havsvik i kajakerna. Tyvärr såg inte prognoserna speciellt lovande ut och det kändes inte helt angenämt då vi var relativt oerfarna paddlare och vågorna förmodligen skulle vara stora och vinden stark.

Nästa utmaning kom snabbt när vi skulle försöka få ner fyra par breda skidor, kläder, film och fotoutrustning, tält, proviant och allt annat man kan behöva när man ska fly verkligheten i en vecka, i tre havskajaker. Tre timmar senare kunde vi till sist smyga in i våra torrdräkter, ta plats i kajakerna och glida ner i vattnet. Äntligen var vi på väg.

När halva sträckan över öppet vatten var avverkad och det började kännas som vi kunde det här, blåste det givetvis upp. Vågorna blev större och större och vi var verkligen små i våra havskajaker packade till bristningsgränsen med utrustning. När vågorna började dra in över huvudet och en kallsup till slut kom kändes det verkligen som ett riktigt äventyr.

Efter att ha slagit läger på en liten halvö bredvid en bäck var det skönt med mat och en god natts sömn. Tidigt upp på morgonen och attackera den omtalade Trolltinden från dess nordnordost sida. Morgonsolen värmde upp de inledande östsluttningarna; vi fick vara snabba. Sedan kom en brant och isig ränna och efter den fick vi stora öppna fält och en avslutande kamvandring till toppen. Där stod vi och kunde njuta av utsikten med vatten i alla väderstreck och spetsiga vilda berg. Det är skönt att få glädjas åt den gemenskap som bildas när man tar sig an utmaningar bland bergen. Nu var bara det bästa kvar – nedfärden!

Vi visste att solen hade gjort sitt jobb och värmt upp den nedre delen på denna sydslutning, men vi var tvungna att droppa ner ändå och fick riktigt härlig skidåkning i en otroligt vacker miljö.

Mörka moln började fylla himlen och vi började förstå att vår tur med solsken snart skulle ta slut. Nästa dag stod också regnet som spön i backen och vi packade ihop för denna gång. Efter en kajaktur in mot Trollfjorden styrde vi våra kajaker mot närmsta samhälle där vi fick hämtning tillbaka till den riktiga världen igen.

Att vinterpaddla är speciellt i sig. Visst, det är lite mer bök och stök med torrdräkter och det blir mer seriöst om man skulle välta, men det är också väldigt rolig. Man känner sig liten där man glider fram längs vattenytan och bara små vågor ter sig som ett äventyr.

Text: Andreas Fransson