Mayrhofen & Hintertux: djupa glaciärsprickor och Österrikes brantaste backe

Häng med på en oväntad resa till Zillertal med skräckinjagande offpiståkning bland djupa glaciärsprickor, varma bad och stenhård åkning i Österrikes brantaste nedfart.

Vi närmar oss Mayrhofen, resans slutdestination, och förväntningarna är skyhöga. Personen med flest gråa hårstrån på hjässan i vårt sällskap har med största entusiasm berättat om en tidigare episk resa till denna österrikiska pärla. Vi har bergsguide bokad, prognosen visar nederbörd och bilen passerar vägskyltar som vittnar om att vi snart är framme… skidåkarbenen vibrerar!

Väl på plats så ligger bergtopparna insvepta i ett vitt täcke och trots ett lätt duggregn i byn så finns förstås hoppet om lössnö på berget. Den mäktiga Penkenbahn kör in kabinerna för dagen och vi gör oss redo för en promenad från hotellet till Mayrhofens bykärna för att ruska av oss den värsta stelheten efter bilresan samt få oss en bit mat i magen.

Vi bor på Huber’s Boutiquehotel, ett fint och centralt beläget hotel som visserligen kan vara svårt att relatera till för någon med ett pumpande bummar-hjärta. Årgångsflaskorna står uppradade i vinkylen, personalen har skräddarsydda kläder och spa-avdelning doftar eukalyptus.

”Den genomsnittliga promillehalten hos besökarna på Ice Bar är troligtvis högre än DIN-skalan på skidorna som står uppradade utanför”

På tal om orelaterbara fenomen i alperna, på vägen mot middagen passerar vi Ice Bar, ett afterski-hak precis intill kabinbanan, som måste ha fastnat i vinkelvolten långt innan #metoo. Den genomsnittliga promillehalten hos besökarna på Ice Bar är troligtvis högre än DIN-skalan på skidorna som står uppradade utanför och fönsterna vibrerar samtidigt som DJ:n vevar frenetiskt med näven i luften. Kontrasterna i byn är uppenbarligen stora och efter att vi avnjutit varsin pizza, på en restaurang som kvalar in någonstans mitt emellan tidigare nämna lokaliteter, beger vi oss hemåt för en god natts sömn.

Vi vaknar upp dagen därpå till nederbörd precis som beräknat, men temperaturen utomhus skulle dessvärre få vilken klimataktivist som helst att rynka på ögonbrynen. Regnet öser i det närmsta ned och drömmarna och hoppet om fluffiga svängar idag ser ut att spolas ned i rännstenen.

Efter frukost möter vi i vilket fall upp vår bergsguide Bernhard Neumann på hotellet och vi sätter oss i loungen för att diskutera dagen.

– What expectations do you have today? Frågar Bernhard oss samtidigt som han tar av sig sin jacka.

– Ski powder! Vräker jag ur mig på ren instinkt.

Det går ett skratt genom hela rummet som nästan får mig att rodna för några sekunder.

– Okey, let’s drive to Hintertux. Svarar Bernhard kort därpå med ett leende på läpparna.

Något förvånade slänger vi kort därefter in våra grejer i minibussen som vår bergsguide står till förfogande med och efter en knapp halvtimmes resa står vi vid dalstationen i Hintertux.

• Läs också: Gigantiska hopp och glaciärsprickor i Hintertux

Hintertux är en glaciär som har öppet 365 dagar om året. Här sker åkningen på upp till 3 268 meters höjd över havet och ett tjugotal liftar tar besökarna runt i systemet. Vi går genom passagen till den första kabinbanan och blir, till vår stora glädje, varse att samma liftkort gäller i hela Zillertall.

Två gondoler och en sittlift senare så har regnet förvandlats till snö och rynkade ögonbryn har förvandlats till glada leenden. Men i takt med att vi spänner pjäxorna på dryga tretusen meters höjd så börjar det likväl vrida sig i magen på undertecknad som har besökt Hintertux flera gånger tidigare.

”Under den oskyldiga snön som lagt sig som ett gosigt duntäcke döljer sig djupa och skräckinjagande glaciärsprickor”

Tankarna viner genom huvudet. Under den oskyldiga snön som lagt sig som ett gosigt duntäcke döljer sig djupa och skräckinjagande glaciärsprickor, jag har sett det med egna ögon. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag ens vågat tänka tanken att åka utanför markerade nedfarter här. Men nu står vi här, för att göra just det…

Sikten är dessutom minimal när vi susar ned mot närmsta avspärrning där vår bergsguide med ett stort leende håller upp repet som gränsar av området för att vi enklare ska komma förbi. Jag glider osäkert igenom och inser att jag uppenbarligen lägger mitt liv i en glad österrikisk bergsguides händer.

Bernhard förklarar lugnande att vi inte ens längre befinner oss på glaciären, och vid det tillfället kan vi andas ut och faktiskt se att det ligger några decimeter nysnö framför oss. Vi befinner oss nu intill toppen Lärmstange (2 686 m.ö.h) som är en mer eller mindre vertikal klippvägg som sträcker sig på området vänstra sida sett uppifrån.

Intill botten av bergsmassivet ringlar en lång ränna som bjuder på så pass bra åkning att vi spenderar hela förmiddagen med att åka olika varianter och linjer här. 

– Whoooho! Det här trodde jag inte imorse! Viner genom luften efter att vi lagt de första spåren under den snäva bergstoppen.

”trots att vi bor på finhotell så är vi inte tillräckligt kungliga för att få åka The King Lines”

På lunchen berättar vår guide om åkningen på andra sidan om berget, men trots att vi bor på finhotell så är vi inte tillräckligt kungliga för att få åka ”The King Lines”, som ska vara ett spektakulärt åk som dessvärre inte är optimalt idag då sikten är alltför dålig.

Vi fantiserar lite om kunga-linjerna men beger oss tillbaka till bergsväggen där vi tillbringat förmiddagen och hittar en variant vi inte kört tidigare. Vi startar vid toppen av sittliften som är döpt efter samma bergstopp ”Lärmstange” och får några pudriga svängar innan vi hamnar i tidigare nämnd ränna. 

Vi avslutar dagen med ett mjölksyre-åk på dryga 1 500 fallhöjds-meter som leder hela vägen ned till dalstationen. Dock dröjer det inte länge innan vi blir påminda om det milda väder som råder och större delen av vägen ned blir rätt så klistrigt.

Vi tackar av vår bergsguide som mot alla odds tog oss till pudret denna regniga tisdag. Därefter spenderar vi kvällen i sann österrikisk anda på hotellets spa-avdelning, avnjuter en god middag och bockar glädjande av en otippat bra skiddag i kalendern.

”Ett par Bauer 3000 hade sannolikt lämpat sig bättre för dagens före än de 115 millimeter breda puderraketerna som nu sitter under fötterna”

Sista dagen planeras att vigas åt det skidsystem som vi kom hit för, Mayrhofen. När morgonen gryr krävs det dessvärre ingen akademisk utbildning för att lista ut att denna skiddag inte lär gå till historien som en av de bästa, då en hel dag med regn under natten övergått till minusgrader och storm. Ett par Bauer 3000-skridskor hade sannolikt lämpat sig bättre för dagens före än de 115 millimeter breda puderraketerna som nu sitter under fötterna på väg upp på berget.

”Mer än hälften av liftarna är stängda men vi kan åtminstone beta av några stenhårda liftburna attraktioner så som Österrikes brantaste backe och ett åk i Penken Park”

Mer än hälften av liftarna är stängda men vi kan åtminstone beta av några stenhårda liftburna attraktioner så som Österrikes brantaste backe och ett åk i Penken Park. Men strax innan lunch börjar det faktiskt falla riktigt stora flingor från skyn och efter en soppa och två koppar kaffe så pudrar det faktiskt till litegrann när skidorna skär genom underlaget.

Vid det här laget börjar det tyvärr bli dags att bege sig ned mot lägre höjd för att packa väskorna för hemfärd. Det bär emot, morgondagen lär bli minnesvärd med rådande prognos och det faktum att det kommit över en decimeter bara över lunchen.

Nåväl, vi fick åtminstone ett bra åk i Mayrhofen. Det sista… tur vi inte skippade det.

Text: Petter Elfsberg