Norskt oktoberpuder med Johan Kristofers
Johan Kristofers trodde att helgen skulle gå till att bestämma konsolideringsgraden i ett jordprov. En väderprognos, som sa närmare en meter nysnö under tre dagar, fick honom på andra tankar. Här kommer en rapport från en tur i norska Storlidalen.
Jag sitter överöst i skolarbete. Helgen, som alla vanliga dödliga förknippar med ledighet, ser ut att gå åt till att bestämma konsolideringsgraden i ett jordprov vi precis genomfört. Plötsligt vibrerar telefonen till, det är Øystein som skriver: ”Kolla vädret för Storlidalen på söndag!”. Efter några snabba klick får jag ett leende på mina läppar – skolarbetet får vänta. Det ska snöa en meter innan helgen och på söndag blir det sol!
På söndagen kör vi från Trondheim klockan nio på morgonen med destination Storlidalen, en bilfärd på cirka tre timmar. Jag förbannar tyst mina reskamrater över att vi inte lämnade Trondheim tidigare. Innombords ser jag hur morgonpigga norrbaggar redan börjat ta sig upp mot MIN snö. När vi kommer fram till blir jag lugnare. Det står förvisso redan ett tiotal personer på parkeringen men ingen har börjat gå upp än.
Martine och Øystein på väg upp.
Foto: Johan Kristofers
Inte ett moln så långt ögat kan nå, tio minusgrader och vindstilla. Nu återstår det ett par hundra höjdmeters hike till toppen, fast det är inte toppen som ska bli betalningen idag – det är åkningen. Efter en snabb scoutning av terrängen bestämmer vi oss för ett uppvärmningsåk i en öppen del av grytan. Snön ser bra ut från där vi står, men vi misstänker att det kan gömma sig både stenar och is under snötäcket.
 Folk på fjället. Foto: Johan Kristofers |
 Øystein lägger några sköna. Foto: Johan Kristofers |
Det är med försiktighet som jag droppar in över en gammal hängdriva som ligger kvar från förra vintern. Jag känner hur farten tar tag i mig och när kanterna skär ner i snön förväntar jag mig att det ska följas upp av ett skrapande ljud av is. Det skrapande ljudet lyser med sin frånvaro. Skidorna sjunker ner i fantastisk, nästan i knädjup, pudersnö. Jag förstår inte att det är sant förrän jag kommer ut ur andra svängen och skriker ut av lycka. När jag kommit ner följer Øystein snabbt efter och vi kan konstatera att det är ett av de bättre åk vi haft på länge.
Utsikt mot det andra åket som blev dåligt dokumenterat på grund av lite för hög stoke-faktor.
Foto: Johan Kristofers
Øystein på toppen av åket.
Foto: Johan Kristofers
20 minuter senare har vi hudat upp till toppen av grytan igen. Den här gången fokuserar vi på en ganska kort men smal ränna, och den här gången är det Øysteins tur att köra först. Två snabba svängar in stannar han och väntar på att sluffen ska ta sig förbi, sen försvinner han ner i rak linje hela vägen ner til botten. Jag följer efter…
På vägen hem sitter vi tysta och funderar på vilken dag det varit och plötligt börjar Øystein skratta. Jag gör detsamma. Vi har precis haft en av våra bästa åkdagar på flera år, och det är fortfarande oktober.
Mina första spår för säsongen. Fantastiska, fantastiska spår.
Foto: Johan Kristofers
Vi söker mer inspirerande material från Sveriges alla hörn. Skicka in en kort text tillsammans med någon bild till redaktionen@freeride.se för att dela med dig av din upplevelse.
Foto: Johan Kristofers
