Offpistguide: 5 åk i Hemavan Tärnaby

I nordvästra hörnet av Västerbottens län, längs Ume älvdal, ligger den anrika fjällbygden Hemavan Tärnaby. Hemmaåkaren Gustav Corin har nosat fram fem av sina liftburna favoritrepor (lite får du dock hajka).

Egentligen är Hemavan Tärnaby en destination, och fjällbygden borde kanske kallas Vindelfjällen, Tärnafjällen eller Tärna socken egentligen. Bygden var en landskommun mellan 1903 och 1971, och är den sista socknen som officiellt blev en del av nuvarande Sverige. Här bor nu ca 1800 invånare, i ett område som är större än till exempel Gotland. Det är glesbygd i ordets rätta bemärkelse.

”Att dela med mig av detta är på gränsen för vad min lokala patriotism tillåter.”’

Pistkartor över Hemavan och Tärnaby

• 
• 

Området har en lång historia, det har hittats lämningar från boplatser som är 9000 år gamla. Den huvudsakliga sysselsättningen har varit jakt och fiske, renskötsel och jordbruk. Turismen och besöksnäringen, som nu är den största industrin, kom igång under första hälften av nittonhundratalet. Tärnaby Turiststation (numera Åkerlundska Gården) öppnade 1927, och var den första turistanläggningen i området. 1953 slog Hemavans Högfjällshotell upp portarna, och det brukar räknas som destinationen Hemavan Tärnabys officiella födelse. I Tärnaby är det lite oklart exakt när Slalombacken (Ingemarbacken) höggs ut, och i Hemavan öppnade Hotelliften 1954. Det fanns även en lift i Stabbfors, ca en mil nordväst om Hemavan.

Skidåkning och framförallt att vistas och färdas på fjället finns djupt rotat i bygden. Tärna IK Fjällvinden, som är världens i särklass bästa alpina klubb genom tiderna, startades redan 1928. Alpin skidåkning är och framförallt var, väldigt stort. Idag finns tre alpina utbildningar i Tärnaby, och Fjällvinden tränar i backen på tisdagar och torsdagar som vanligt. Alpint som sport har dock fått stark konkurrens om områdets unga från parken, från friåkning i allmänhet och kanske främst från skoteråkning.

Som uppvuxen i Hemavan Tärnaby är min bild av skidåkningen här kanske inte helt rättvis. Jag tycker ofta att det för platt och för dåliga liftar och för lite snö. Men så åker jag nåt av de där åken, eller är hemifrån ett tag, och inser hur fantastiskt stället egentligen är. Jag älskar det, och det kommer alltid vara hemma.

Baksidan

På de allra flesta skidorter finns en mörkare, brantare och ofta åkvärd baksida. Tärnaby är inget undantag. Laxfjället ligger lite som en ö bland sjöar och vattendrag. Det är ett ganska avlångt litet fjäll, som dessutom sträcker sig nästan exakt i väst-östlig riktning. Fjället har därför två väldigt tydliga sidor, en mot söder och en mot norr. Sydaspekten är framsidan, och här finns Tärnabys liftsystem, och även själva byn såklart. Egentligen finns det mer ihållande bra åkning på baksidan än på framsidan, men där finns varken liftar eller bilväg. Åket jag har valt att beskriva är det som i folkmun – det vill säga jag och en handfull människor till – kallar för Baksidan.

För att åka på Baksidan krävs turbindningar och stighudar, alternativt någon som kör skoter. Under högsäsong anordnas ibland guidade turer med skoterskjuts, och i vissa fall även heliski. Fråga i skidshopen P3 som ligger i bottenvåningen på hotellet, bredvid Anjabacken.

Börja med att ta Anjaliften upp till toppen. Den är inte alltid öppen, men då fungerar det att ta Ingemarliften upp, tura i pisten upp till toppen av Anjaliften och följa instruktionerna därifrån. Det adderar ca 80-85 höjdmeter. När du kommit upp med liften hoppar du av åt vänster och åker förbi starthuset, ned mot snökanonstjärnen. Vid bra väder syns en tydlig rak kant på östra sidan av den lilla sjön, ta sikte på den. Vid sämre sikt brukar det ändå synas ett litet pumphus, sikta då ca 50 meter till vänster om det. När det planar ut är det dags att ta på hudarna. Stigningen är ca 50 höjdmeter. Följ kanten av tjärnen norrut ca 75 meter, sväng sedan vänster. Jag rekommenderar att inte gå över tjärnen, då det kan vara stor höjdskillnad mellan vattenytan och isen. Skulle den brista så är man körd. Här brukar det finnas ett skoterspår man kan följa, annars tar man sikte på en ledmarkering uppe på krönet åt nordväst. Det går som i två steg uppåt, med en flack bit emellan. Du är antagligen framme fortare än du trott. För mig brukar det ta ca 15 minuter. Vi ledmarkeringen som jag nämnde tidigare behöver du inte gå högre. Är det bra sikt och du är sugen på att ta en topp kan du fortsätta 100 m till, och du är uppe på Storsten, det tillför dock ingen åkning.

Huda av och gör dig redo för ett grymt skogsåk. När du tittar norrut ser du Norra Storfjällsmassivet, med Vallentjåhke och Murtsertoppen som de mest utmärkande topparna. Nedanför kalfjället syns en lavingata, som lätt misstas för en preparerad backe. Det är spåret efter raset i Laxnäs 2010, och det är ett bra riktmärke för åket. Närmare syns även två tydliga ryggar som går ut, med en sänka mitt emellan sig. Det går att åka egentligen var som helst mellan dessa, och även på dem. I början är skogen väldigt tät en liten bit, sen öppnar den upp sig och blir behagligt gles. För det flackaste och snällaste åket följer man sänkan som håller lite skidåkarens vänster första halvan. Åt höger blir det brantare och där finns en del klippor. Längre åt vänster är terrängen mer böljande och där finns gott om tvära branter och platta landningar. Vid ungefär 500 meter över havet har man passerat det brantaste partiet, och kommer det inte en skoter och hämtar nere på sjön Laisan så finns egentligen ingen anledning att fortsätta. Min erfarenhet är att hur man än väljer att åka Baksidan, så hamnar oftast på ungefär samma ställe efter sista branten. Huda på här och börja med att gå västerut. Ibland finns ett spår upp, men oftast gör det inte det.

Ganska snabbt, lite beroende på vart man har kommit ner, så kommer man till en tydlig bäckfåra. Här slår man åt öster innan bäcken, och fram och tillbaka två eller tre gånger innan man kommer upp på en liten platå. Härifrån syns sänkan ganska tydligt, och den är troligen i syd-sydöstlig riktning. Gå upp i den för mest effektiv stigning, och när den börjar ta slut, och du kan ana att kalfjället närmar sig, gäller det att välja om det är värt ett åk till eller inte. Vill du köra igen, gör det härifrån, vill du gå hem, håll lite vänster. Gå platt, lite på skrå, så att trädgränsen är nära men inte passerad, och fortsätt söderut. Efter en liten stund viker trädgränsen av neråt vänster, och där är det bara fortsätta rakt fram upp på krönet. Även här finns antagligen skoterspår att följa. På toppen av krönet syns pumphuset, tjärnen och toppen av Anjaliften. Nu är det bara att fortsätta i de gamla spåren tillbaka till liften och ner till afterskin.

---

Stora Geten

Att dela med mig av detta är på gränsen för vad min localism tillåter. Det här är ett åk som ofta förblir ospårat en vecka eller fler efter snöfall, trots att det ligger såpass nära liften. Det innehåller flack böljande terräng i gles skog, en perfekt liten klippa att hoppa utan rekning och slutligen ett lite brantare parti.

Börja med att ta Linbanan upp. Den är bara öppen på högsäsongs och helger, från och med första helgen i februari. Det går självklart att tura upp till toppen när liften är stängd, men eftersom man måste gå tillbaka också, finns det andra åk jag skulle gjort med samma insats.

I sista delen av liften, blicka åt vänster för att se insteget till åket. Där finns en tydlig kant innan det lutar på, ibland med en vinddriva. Hoppa av liften och ta vänster, ut mot nämnda kant. Den lutar tydligt västerut, skidåkarens höger, innan den bryts i en liten kulle. De går att åka ned nästan var som helst, men var försiktigt med eventuella vinddrivor, och sikta mot det öppna platta partiet efter sänkan i slutet av första branten. Här finns i princip alltid spår, och det kan krävas några staktag för att ta sig över.

Efter det platta partiet, staka vidare nedåt men håll höger, mot en nedsänkt myr. Ut på myren och upp i öppning på andra sidan. Här kan man sidsteppa eller ta skidorna på axeln. Det går att åka runt myren eller sänkan också, men det är lite svårare att hitta då, och man brukar helt enkelt inte göra det.

Staka igång igen och, börja åket med att hålla lite höger. Skogen är gles och terrängen är böljande. Fortsätt i samma riktning och det börjar luta på. Här är det lätt att bli något desorienterad, men blir det inte brantare har du åkt för långt till höger, kommer du till klippor har du åkt för långt till vänster. Ta det lite lugnt första åket, så kan du bränna på andra gången istället. Strax kommer ett litet parti med små klippor, varav de allra flesta är bara att åka rakt utför utan problem. Efter klipporna, eller den brantaste lilla biten, håll vänster längs med klippkanten. Efter en kort bit blir det platt, och man stannar på en myr. Här finns en pinne för saltsten mitt på den öppna platsen. Staka förbi den, och ut på skoterspåret till höger. Glid ner på det och rakt fram. Skoterspåret går uppför genom skogen i ca 15 höjdmeter, ta skidorna på axeln och följ det.

Spåret kommer ut ur skogen och fortsätter genom ett område med röjda hittills obebyggda tomter. Här finns lite roligs hits på sidan av skoterspåret, och efter ett tag går det ut i pisten nästan längst ner vid liften.

---

Getviken

På nordvästsidan av Laxfjället finns den lilla samlingen hus som heter Konäset. Det är en blandning av gamla gårdar och små fritidshus. Vid vägens ände finns ett litet ställe att parkera, och skoterspår åt alla möjliga håll. Precis öster om detta ligger Getviken. Det är en vik i sjön Laisan, där det ligger en gammal gård, eller ett gammalt hus i alla fall. Det finns flera liknande vikar på norra sidan av Laxfjället, med gamla hus och utan bilväg.

Åket Getviken är det mest populära bland de som är uppväxta i byn, och är äldre än mig. Därför kan det hända att nån stjäl mina skidor från stället utanför hotellet, snor dödmansgreppet från skotern eller spårar upp alla mina hemliga åk efter den här artikeln har publicerats. Men jag tror att fjället är stort nog för minst 5 gånger så mycket folk som nu, och det finns många åka som aldrig kommer spåras.

Åket kräver att man turar tillbaka, eller blir hämtad med skoter eller bil. Det absolut smidigaste är att ställa en bil eller en skoter i Konäset.

Börja med att ta Linbanan upp. Är det stängd går det givetvis att tura dit, smidigast från Ingemarliften. Det tar i så fall ca 20 minuter, och är ca 100 höjdmeter. Från liften tar man av åt vänster. Vid bra sikt ser man Laisans former och var Konäset ligger. Åket är såpass lätttillgänligt att det inte egentligen behövs någon ytterligare beskrivning än att sikta strax höger om Konäset och åka på. Skogen är finast strax nedanför trädgränsen, och blir tätare längre ned.

Är det dålig sikt, vilket det ofta kan vara, är det svårare att se direkt i vilken riktning man ska åka. Det går två tydliga ryggar ned österut från toppen av liften. Traversera bort till den norra av dem, och åk ner öst-nordöst därifrån. Fjället är format så att allra oftast hamnar man i Getviken oavsett varifrån man börjar sitt åk. Även om det skulle dyka upp en bilväg, eller om man skulle komma ner i en vik utan hus, är det aldrig långt till Konäset. Just den här vintern är isarna riktigt dåliga, med mycket vatten under snön. Därför rekommenderas att inte åka ut på isen om det inte finns skoterspår sen innan. Staka hellre tillbaka längs stranden.

Om det är aktuellt ett tura tillbaka, så är det inte heller här någon idé att åka längre ned än 5-550 meters höjd. Här finns i princip aldrig något spår upp, så det får man göra själv. Bästa tipset för en effektiv stigning är att gå lite runt fjället söderut, och upp i de flacka partierna längs de flertalet små bäckar som rinner ner där. Runt 700 meters går det att fortsätta runt söderut, och koppla ihop det med Stora Geten beskrivet ovan.

---

Jungfruvårtan/Kobåset

Hemavan är ett liftsystem byggd på den allra plattaste biten fjäll i en radie på i alla fall 5 mil. Här finns hyfsad skogsåkning i små partier, och härliga cruisarpister för alla nivåer. En solig dag från februari och framåt bjuder liftsystemet också in till ett av Sverige allra bästa friåkningsområden, Kobåset.

Kobåset är en högalpin dalgång med branta sidor. Här finns allt man kan önska sig för riktigt bra skidåkning. Storslagen brant couloir i Bananrännan, branta face med fina klippor, och härlig ihållande åkning från Jungfruvårtan. Det finns även stora klippvägar, hängdrivor, annan typ av brant åkning, tillräckligt mycket för att det inte ska ta slut på en hel vår med fint väder. Längst in i dalen finns Södra Sytertoppen, Västerbottens tredje högsta topp på 1685 möh. I dalen finns ett längdspår, som passar ypperligt för stakning tillbaka till Kungsliften.

Det finns som sagt åkning för en smärre livstid i och runt Kobåset, men jag tänker guida till det vanligaste åket, som ändå är av hög kvalitet. Här finns mycket att utforska, åt alla håll.

Ta Kungsliften upp. Hoppa av åt höger och åk ner i sänkan. Se upp för vinddrivor på vågen ner! Vid god sikt syns det tydligt var stigen upp på Jungfruvårtan går, och ibland är den till och med pistad. Vid dålig sikt bör åket göras med någon som hittar bra, eller inte alls. Huda på, ta skidorna på axeln eller ryggan, och promenera de ca 25 minuterna upp till toppen.

Från toppen har man bra sikt in mot resten av Kobåset, och den potential som finns. Här finns många varianter av åk att välja mellan. Det vanligaste åket är att börja lite på skrå åt skidåkarens vänster, med fallinjen i sydost. Håll ut tills en tydlig och stor ränna öppnar upp sig åt, lite snett åt höger. Viktigt att åka hela vägen till rännan, annars finns risken att det helt plötsligt kommer en stor hängdriva som inte var synlig. Den kan vara riktigt stor, och formar sig lite annorlunda varje vinter.

Följ den breda rännan ner en liten bit till det stora fältet som breder ut sig. Det går att skrå ut åt båda hållen, eller åka rakt ner. Till vänster finns lite klippor och brantare terräng, och till vänster finns också klippor, men även flackare terräng. Åk ner till längdspåret att staka tillbaka till Kungsliften. Ta det högra/nordvästra spåret.

---

Kobåset, alternativ 2

Som sista åk (i artikeln alltså, åk aldrig sista åket) tänkte jag röra mig lite utanför ramarna. I arbetet med artikeln har jag kommit fram till att det inte finns en massa häftiga liftnära åk i Hemavan Tärnaby, på samma sätt som det finns i till exempel Monterosa, Verbier eller St Anton. Men här finns oändligt många fina toppturer, och skogsåkning i världsklass utan närhet till liftar. Mitt tips är att utforska skogssluttningarna längs E12:an december till februari, och välja ur Micke Ekenstam & Lars Thulins TOPPTUR på våren.

Åket som beskrivs här nedan är det jag och de jag känner oftast siktar på när vi åker upp med Kungsliften en fin vårmorgon. Det är mer avancerat än resten av åken i artikeln, främst ur säkerhetssynpunkt, men också åkmässigt. Jag skulle faktiskt vilja kalla det för face istället för åk. Det är mer ett område på en bergssida, där man kan göra en massa olika åk.

Innan ni ger er ut och bestämmer er för att åka här, är det superviktigt att ha koll på rådande lavinförhållanden. lavinprognoser.se har utförlig information om hur det ser ut övergripande i området, men det kan vara bra att fråga någon av pistörerna i Hemavan också. Facet är västlig aspekt, och delvis väldigt konvext. Lavinutrustning och att ha tränat på att använda den är självklar också en förutsättning.

Från Kungsliftens topp finns två sätt att ta sig dit. Antingen följer man beskrivningen av Jungfruvårtan här ovanför, eller så åker man ner till Kobåset direkt. Då siktar man ost-sydost, nedanför sluttningen upp mot Vårtan. Det går lite på skrå, och man kan behöva ta några staktag. Efter några hundra meter kommer ett väldigt tydligt krön, och här bör man hålla till vänster, och ta det försiktigt. Det brukar finnas en väldigt stor hängdriva precis nedanför krönet, och den är svår att se. Åk ner på den lilla ryggen till vänster och ta fart ut på platten. Staka över till mittan och kolla upp på den fantastiska bergsidan där friåkningstävlingen Ride The Cow brukar köras. Om du har erfarenhet av att reka åk nedifrån är det ett bra tillfälle att göra det nu. Om inte, ta åtminstone bilder nedifrån och försök hitta någonstans där du vill åka.

Det går att ta sig upp både på hudar och på fötter relativt enkelt. Gå höger nedifrån sett, upp mot den tydliga ryggen. Sväng vänster på ryggen, och gå upp i riktning mot toppen. Att gå hela vägen till toppen är ingen idé egentligen, då det är mest sten och is där. Innan ryggen går över i brant klättring, sväng ut åt vänster och hitta ett lämpligt ställe att byta till åkläge på. Nu finns det som sagt ett flertal åk att välja mellan. Generellt är det brantare skidåkarens höger, och mindre brant skidåkarens vänster. Det går att ta sig ner överallt, men jag rekommenderar verkligen att ta det ganska lugnt om det är första gången du åker här. Kör på lite mer nästa åk istället.

Vägen tillbaka är samma som ovan, det är stakning tillbaka på längdspåret som gäller. Det är lätt att råka stanna här längre än vad man kanske hade planerat, och kanske har liftarna hunnit stänga. Var därför uppmärksam på pistmaskiner och personal i backen påväg ner.

• Alla åk från Hemavan Tärnaby i Offpist & Toppturer. 

Text: Gustav Corin