Olympiska spel – För vem?
Kristoffer Frenkel funderar kring omständigheterna som ledde till att halfpipe skidor blir olympisk gren i Sochi 2014. Vem behöver halfpipe i OS mest, skidåkarna, industrin eller IOK? Läs och kommentera.
Matt Margetts och hans kanadensiska landsmän ser fram emot OS 2014
Foto: Ola Melin
Tyvärr verkar deras röster vara både få och inte speciellt högljudda. Vissa är rädda för att stöta sig med sponsorer, andra menar att det fanns en anledning till varför jibbingen på 90-talet bröt sig ur alla former av förbund och istället inriktad sig på att vara förbundsfri och endast driven av glädjen till berget. En sak är säker, företagen inom skidbranschen gnuggar händerna, frågan är om de har anledning att göra det?
Så glada blev Sochis OS-delegation när de fick veta att halfpipe på skidor blev ny OS-gren, någon som känner igen snubben med det svallande håret i mitten?
Foto: Pressbild IOC (IOK) från valet av Sochi som värd till OS 2014.
Men för att ge en förtydligande bild till hur en sport som uppkom genom att bryta sig loss från alla regler, plötsligt söker sig tillbaka till samma format, måste man börja på nittiotalet. I en tid då skidorna hade sett mer eller mindre likadana ut sedan burträskskidan, där all form av rebellanda som uppstod under hotdog-eran var borta och de lustbejakande ungdomar som inte redan hade bytt till bräda hellre valde att göra något annat än att klämma in sina ben i ett par turkosa Nevicabyxor och svänga höger vänster ned för ett puckligt Gästrapp.
Historien om hur några puckelåkare ur The New Canadian Airforce sedan bröt sig ur FIS (Internationella Skidförbundets) reglementet och skapade sina egna twintipskidor är välkänt. Och resten är – som man brukar – säga historia.
Grunden för skidor i OS lades faktiskt inte ens av skidåkarna själva. När snowboard och halfpipe blev en godkänd gren till OS 1998 i Nagano såddes också det första fröet till att twintipåkare kommer till Sochi 2014. I och med att det mest rebelliska som hänt inom vinteridrott någonsin på bara 25 år hade gått och blivit ”folklig” att Daniel Frank skulle ta ett silver i Nagano, Shaun White har egna tv-spel och är sponsrad av USAs motsvarighet till COOP-forum, var det nog inte många som hade trott. Kanske kommer vissa ihåg Terjes protest mot OS i Nagano genom att inte ställa upp?
Skidindustrin, som av sin natur är tävlingsinriktad, har efter att fått se på hur snowboard genom OS blivit folkligt och kommersiellt visat ökat intresse för att få ut jibbingen till massorna. Perfekt tycker skidindustrin som sedan 80-talet fått se sin försäljning störtdyka.
Helt plötsligt är man tillbaka i en situation där några företag skapar en ny produkt (twintipskidan) för att förändra skidindustrin och bryta sig loss från gamla mönster.
De aktiva ses som rebeller som ger etablissemanget fingret och överget lovande puckelpist- eller racekarriärer och omfamnar istället den nya livsstilen som erbjuds. Tio år senare är det samma företag som hurrar för att IOK ska godkänna halfpipe till OS 2014 i Sochi. Företagen hurrar, atleterna hurrar, alla hurrar. Men samtidigt känns det som att vissa frågor inte kommer fram i dagsläget. Behöver skidåkningen OS eller behöver OS skidåkningen?
Inom de flesta sporter finns det få saker som är så eftertraktat som ett OS-guld. Att vara bäst just den dagen, på toppen av din karriär och tajma in det att ske denna gång, vart fjärde år, är få förunnat. För de flesta atleter blir det bara en start i OS, har du tur får du möjlighet till två starter. Din karriär skall alltså vara på dess klimax på någon av dessa två tillfällen under åtta års tid. Att på två starter, oavsett hur din sport kan tänkas utövas, prestera till max och vinna är imponerande svårt och stort. Kanske är det något som har bidragit till magin som omger OS-deltagande?
Det finns ett inbyggt problem menar Anthony Boronowski, som var med under tiden då begrepp som pretzels, k-fed och dubbelkorkar inte ens fanns i fantasin.
– Här har vi en massa personer som var med när allting började, som har erfarenhet av hur skidindustrin var förut och varför man så desperat ville bort från den. Anledningen till att de inte får uttala sig är för att de tjänar sina pengar på företag som ser stor potential i ett OS-deltagande. Det finns alltså en stor grupp åkare där ute som är tvungna att kompromissa eftersom de inte kan säga eller göra vad de tycker.
– Jag kan inte se att det handlar om någonting annat än pengar. För det handlar ju definitivt inte om utveckling? Det har aldrig funnits i OS och på några år har vi lärt oss att göra dubbelkorkar i pipen, switchåk, höjd och stil. Det är ju ganska uppenbart att det inte är utvecklingen det är fel på…Jag tror inte folk förstår hur mycket FIS (Internationella skidförbundet) kommer att påverka vår sport.
Häri finns det en viktig skillnad, medan snowboardåkarna när de kom med i OS, gjorde det på sina villkor, deras domare, domarsystem, där deras värderingar beaktades, har inte skidåkarna samma möjlighet. FIS är en organisation som inte bara ska tillgodose halfpipeåkarnas intresse, utan även slalomåkarna och puckelpiståkarna. De har alltså andra variabler på hur de mäter vad som är bra än vad som sker idag. Personlig stil kommer med stor sannolikhet att bli ett mycket vagt begrepp inom FIS.
Freeskiing som det i vissa kretsar fortfarande kallas, friåkning eller jibbing eller vad man än vill, handlar om att vara fri. Det ligger i namnet, men det ligger också i synen på hur man utövar sin sport. Man är fri att göra vad man vill. Vad kommer hända med den friheten när skidåkningen blir en OS-sport? Vad kommer hända med alla Niklas Erikssons, Charley Agers eller Max Hills som visar upp sin stil på ett väldigt icke tävlingsmässigt sätt? Kommer det att finnas plats för dem om det blir totalt fokus på halfpipe?
Anthony Boronowski igen:
– Det är ju inte så att folk kommer att sluta åka bara för att pipe kommer med i OS. Men det är inte en jättestor sport och det finns begränsad ekonomi i den.
Foto: Ola Melin
I likhet med vissa andra ”extremporter” så är skidåkningen unik. Det finns dels en atletisk del av den, men också en konstnärlig sida som tar sig uttryck i alltifrån klädsel, edits, pro models etc. Utan att ta allt för stora ord i munnen så kan man ju fundera på vad som händer med alla dem som uttrycker sin skidåkning på annat sätt än att tävla i just halfpipe. Visserligen kan man hävda att sporten kommer bli större och att det kommer finnas mer pengar i den. Men i ett inledande skede kommer några få atleter tjäna ännu mer pengar på att de gör vad de gör och en grupp åkare som kommer få det ännu tuffare.
Ur ett ekonomiskt perspektiv är det självklart att åkare som tagit sig till OS kommer begära mer pengar, mycket mer pengar och för företagen är det ett aldrig tidigare skådat tillfälle att få sina produkter att synas för hundra tals miljoner potentiella köpare. Så det ekonomiska incitamentet finns ju helt klart där. Att som skidåkare ta sig till OS kommer vara en bedrift, ”något att berätta för barnen” som Phil Casabon uttrycker det. De åkare som tar sig till OS har gjort ett enastående jobb och har tagit väl hand om den talang och möjlighet de givits. Det är inte fel att tjäna pengar på sin sport, det är en förutsättning för att man skall kunna utöva den. Men vad händer med alla andra som inte väljer den kommersiella vägen? De som inte vill tävla i halfpipe? Vad händer med filmföretagen och filmåkarna? Skidtidningarna?
Här finns alltså ett dilemma, där man har ett visst antal åkare som kommer tjäna ännu mer pengar och en stor del åkare som får dela på resten. För hur mycket pengar man än ger till OS-atleterna så kommer fortfarande bara en person att vinna. Då kan man ju helt klart fråga sig PR-värdet i att sänka pengar i en åkare som kommer näst sist i OS. Någon där ute som vet vem som kom näst sist i snowboardens pipefinal i Whistler 2010?
Så åter till frågan om varför skidåkning måste vara i OS? Behöver skidåkningen verkligen OS för utvecklingen av sporten? Njae, det verkar inte så. Behöver skidåkningen OS för att sälja fler skidor? Jag är inte så säker på att ens det kommer ske. Skidförsäljningen är ingen jätteljus statistik och av allt man kan utläsa ur företagens statistik så fick inte Skiercross (som antogs till OS i Turin) direkt några jättemassor av folk att gå och köpa flera skidor. Kommer några få atleter få möjlighet att vinna OS och verkligen få titulera sig bäst? Absolut! Kommer de att tjäna så mycket pengar att Jon verkar fattig? Inte omöjligt. Men vad som inte redan är bra idag kommer att bli bättre av att halfpipe finns med i OS?
I dagsläget finns det pengar till dem som vill fota, de som tävlar, de som vill filma, stora produktionsbolag och indieproduktioner, ensamvargar och videobloggare, alla får plats i dagens skidåkning. Kan det vara så att både FIS och IOK behöver skidåkningen mer än vad skidåkningen behöver OS? Att de behöver säga att ”vi har en ny sport och det gör att vi kan träffa en helt ny målgrupp och få ännu mer sponsorer till OS? Här ligger förmodligen en stor förklaring till varför skidåkningen har fått tummen upp av IOK. Ur mitt perspektiv ser det mer ut som att OS behöver halfpipe än att halfpipe behöver OS!
Det är inte många år sedan skidåkningen var i ett tillstånd av mer levande död än levande. För att minska risken att det händer igen måste de som har en avvikande åsikt stå för den och göra sina röster hörda. Förresten, undrar du fortfarande vem det var som kom näst sist i Whistler? Mikael Ligocki heter han och kommer från Polen – fan vad fett!
