På puderspaning i Pyrenéerna

Inte långt från gränsen till Spanien, på sydligare breddgrader än Monaco, ligger franska skidområdet Grand Tourmalet. Definitivt friåkningsmässigt underläge, trots bra fallhöjd och fin terräng. Utan vare sig fördomar eller förväntningar gav vi oss dit för att leta efter lite av Pyrenéernas ospårade puder.

Nya, mörka skivor av trä klär hotellfasaden ett par, tre meter upp från gatan. Ovanför träet tar den gråvita gamla putsen över. Hotel du Tourmalet, som ligger längs huvudgatan i bergsbyn Barèges vid foten av franska Pyrenéernas största skidsystem Grand Tourmalet, har genomgått en stor renovering.

”Ni är sena, vad har hänt?”, frågar engelsmannen Robert Mason, som äger och driver hotellet tillsammans med sin fru Emma, när vi kliver in den lilla lobbyn där incheckningsdisk och tapasbar samsas om utrymmet.
”Jo, GPS:en…”, hinner jag säga innan Robert brister ut i ett igenkännande skratt.

Vi är knappast de första skidsugna besökarna som har landat på Toulouse eller Tarbes flygplats, hämtat ut hyrbilen, satt på GPS:en, skrivit ”Barèges” och kört. Problemet med detta, om du kommer under vintern, är att du då hamnar i andra änden av skidsystemet i byn La Mongie. Väl där upptäcker du snart att bergspasset Col du Tourmalet, som sommartid är den närmsta vägen fram till Barèges, är stängt. Du svär några gånger, vänder bilen och kör ett par timmar – istället för en kvart genom passet – runt bergen mot Barèges.

På vår (om)väg upp till Barèges såg vi mestadels grönbruna bergssluttningar med några enstaka inslag av vita, snöklädda bergstoppar. Illavarslande när säsongen bara har nått slutet av mars. I byn, som ligger på 1 250 meters höjd över havet, är det barmark. Robert förklarar:
”Vädret svänger snabbt här eftersom vi befinner oss såpass nära både Atlanten i väst och Medelhavet i öst. Vi har dessutom hela Spaniens inland sydväst om oss. För en månad sedan var det till exempel minus 50 grader celsius uppe vid observatoriet Pic du Midi de Bigorre på 2 877 meters höjd, i dag har det varit plus 25 grader här i byn.”

Tanken slår mig att den förut så lockande idén att för en gång skull byta bergskedja i Europa kanske inte var så smart ändå. Det kanske finns goda skäl till att vi svenskar i princip alltid åker till Alperna och aldrig till Pyrenéerna? Det får de kommande dagarnas skidåkning utvisa, tänker jag precis innan jag skall somna – restrött och proppmätt efter middag på lokalfångad öring från floden som flyter förbi hotellet.

På morgonen hotar tjock dimma och hopande moln att spoliera hela vår skiddag. Turligt nog kan Robert Mason mer än att driva hotell, snacka väder och skratta åt klassiska felkörningar. Med snart tio års erfarenhet av de pyreneiska topparna i Grand Tourmalet och det lokala guide- och aktivitetsföretaget Mountain Bug som sitt egentliga huvudprojekt, vet han hur och var man finner puder även en sådan här dag. Siktet är inställt på Les Domes – ett off pist-åk där insteget ligger en klättermarsch med skidorna på ryggsäcken ovanför den gamla tvåstolsliften Quatre Termes, som är skidsystemets allra högst punkt med sina 2 500 meter över havet.

Vi kliver uppåt i vindblåst, på sina ställen isig snö, men generellt sett är det en enkel klättringspromenad. Femton minuters gång senare signalerar Robert att vi skall stanna. Framför oss ligger en kort, öppen passage ovanför vilket ett orört snöfält breder ut sig. Nedanför ligger en liten skålliknande svacka.
”Här har en bergsguide dött”, säger Robert.
Det efter toppen namngivna off pist-åket Contadé är en populär repa. Rutten som vi går uppför är den vanliga för att nå både Contadé och vårt mål Les Domes. Det är väldigt sällan som något av snöfälten här släpper.
”Men för tio år sedan skulle en lokal bergsguide gå förbi just den här korta, exponerade delen med sina gäster. När han klev ut startade han en lavin som han sveptes med av och drogs ner i den lilla förrädiska skålen nedanför. Snömassorna fortsatte fylla på skålen och han begravdes under alltihopa. Hans gäster stod bakom honom och kunde se hela dödsolyckan.”

Snön är dock stabil idag. Nattens snöfall har bara byggt på snötäcket med några centimeter. För säkerhets skull passerar vi en och en. Ingenting händer. Men pulsen, närvaron och risktänket skärper sinnena och det känns skönt att vara i händerna på en lugn och metodisk skidåkare med god lokalkännedom. Vi klipper den sista ungefär tjugofem grader branta sluttningen upp till toppen och har under tiden Contadés granitvägg på armlängds avstånd till höger. Här uppe har dimman och molnen skingrats. Från toppen möts vi av en sådan där pangvy som Grand Tourmalet levererar från många punkter i liftsystemet. Robert pekar bort mot spanska gränsen och namndroppar några av Pyrenéernas högsta toppar, den allra högsta – Grand Vignemale, även kallad Pique-Longue 3 298 meter – har vi rakt framför oss, men den döljs av ett molntäcke. Vi har dock en klar vy bort till Pic de Néouvielle 3 091 meter över havet och Robert berättar drömskt om alla fantastiska skidturer som är möjlig att göra i området, som utgör nationalpark.

Vi skråar vänster över en brant öppen sydvänd bergssida som ser inbjudande ut med sin vårmjuka snö nedanför. Ett tjugotal sidosteg uppför med skidorna på, så är vi framme vid insteget till vårt åk ner i den nordvända Les Domes-dalen. Härifrån ser vi rakt norrut mot Grand Tourmalets mest kända och karakteristiska topp – Pic du Midi de Bigorre. På toppen 2 877 meter över havet ligger ett gammalt rymdobservatorium som började byggas redan på 1800-talet. På 1960-talet assisterade franska astronomer Nasa genom att göra månkartor inför Apollo-programmets landningar med hjälp av observatoriets stora teleskop.

Numera har själva rymdforskningsdelen blivit omsprungen av andra teleskop och observatorium runt om i världen. Anläggningen har därför stöpts om till en kombination av museum, turismanläggning med övernattning och viss astronomisk forskning bland annat om solens aktivitet. För skidåkare som kommer tidigare på säsongen i januari och februari – då snötillgången oftast är betydligt bättre – är kabinbanorna som leder upp till Pic du Midi fortsatt högintressanta i och med de många och långa off pist-åk som finns att tillgå nedför de bitvis riktigt branta bergssidorna.

”Vyn från det gamla rymdobservatoriet en klar dag sträcker sig från Biarritz fyrljus vid Biscayabukten i väster ända österut till Barcelona och Medelhavet. Man befinner sig ovanför alla andra toppar i närområdet och får på så vis utsikt i alla väderstreck”, berättar Robert medan vi gör oss klara att påbörja åket nedför Les Domes.

Bergskedjan Pyrenéernas dryga 43 mil på gränsen mellan Frankrike och Spanien, med Andorra helt inlemmat lite öster ut från mitten, har Robert och hans fru Emma vandrat genom en sommar. De gick längs Grand Route 10 (GR10), vilket tog dem 42 dagar. Denna vandring var något av en nystart efter att de båda hade blivit less på tillvaron hemma i England som geologer. Efter den långa vandringen drev de först ett mindre chalet med fem rum i Barèges. Det fortsatte de med tills för ett par år sedan, då de köpte Hotel du Tourmalet, vilket de inför förra vintern 2012 renoverat till ett trestjärnigt hotell och det till en kostnad av dryga en miljon euro.
”Vi har bokstavligt talat arbetat häcken av oss och räknar inte med någon vinst på minst tio år, men hoppas att hotellet skall kunna bli vår pensionförsäkring. På sikt vill vi båda guida mer och vara ute bland bergen, snarare än att syssla med själva hotelldriften”, säger Robert.

Med ett par svenska journalister som förkläde verkar Robert slippa hotellslitet och samtidigt både få en nypa frisk bergsluft och bra friåkning idag. Området nedanför oss – Les Domes – är en skön blandning av brant, flackt och klippartier. Det är riktig storbergsåkning som Grand Tourmalet bjuder här, imponerande och fullt jämförbart med Alpernas riktig bra off pist-face.
”Les Domes är lite som tre hängande dalar efter varandra, var och med med bra och intressant skidterräng”, säger Robert.
Vi bränner ner och det nyfallna pyreneiska marspudret är inte knädjupt, men väl tillräckligt för att ge snöplymer i svängarna. Åkning är fartfylld och skön nedför branterna i det lättåkta föret. Att byta bergskedja visar sig, trots gårdagens farhågor, vara en god idé.

Från de cirka 2 600 meters höjd vi befann oss på i starten av åket, med klar sikt och blå himmel, hamnar vi så småningom allt mer inne i de moln som ligger kvar på lägre höjd. När vi är nere i den tredje hängande dalen är det ren whiteout. För andra gången denna förmiddagen är vi i rätt sällskap, då Robert på ren erfarenhet säkert vallar ned oss längs bergsslutningar i den tio till femton meter långa, vita och kontrastlösa sikten. En röd liftstolpe med en fyra på skvallrar om att vi är tillbaka i civilisationen, några silhuetter framträder som spöken framför oss och tar formen av långsamma, franska piståkare som med viss framgång sladdar sig ner genom dimman. Vi åker förbi dem, och forsätter ner till La Mongie.

Under de följande dagarna kliver också Grand Tourmalet fram ur vår okunskaps dimma. Fram kommer en lätt omodern men vacker, vild och spännande fransk skidort med slingriga, varierade pister och både enkla och avancerade off pist-alternativ. Stämningen är familjär i positiv bemärkelse, som svensk är du en udda fågel i dessa delar av Frankrike. Söker du kvantitet i din skidåkning – vare sig det är fallhöjd, pistkilometer eller antal hotellnäter och after ski-palats – så är Grand Tourmalet inget för dig. Men är du nyfiken, öppen och lite trött på Alperna så är det ett vinnande koncept, framförallt tajmat med ett större snöfall lite tidigare på säsongen i januari eller februari.
”Då är det ren magi”, säger Robert medan vi äter vår lunch i ett soldränkt La Mongie.