Riksgränsen & Björkliden: svenska fjällen på riktigt

Följ med på en drömsk skidresa norrut med två gamla lumparkompisar som inte riktigt hittat tid för att ses på senare år. Två olika fiktiva karaktärer med ett gemensamt brinnande intresse för skidåkning. De tog tåget mot Björkliden & Riksgränsen där de svenska fjällen äntligen blir på riktigt.

Så läser du reportaget: historien är en fiktiv och drömsk beskrivning av en långhelg i norr. Om du vill uppleva Sveriges riktiga fjäll Björkliden och Riksgränsen i verkligheten så bokar du på Lapland Resorts.

SMACK! Snön yr som dunbolster i luften när jag smäller ihop mina skidor. Jag slänger dem över axeln och kliver bort mot Björklidens hotell. Jag hinner komma in på hotellrummet och sträcka på benen ett tag innan Patrik kommer intrippandes med sina moderna och smidiga friåkningspjäxor på fossningarna. Ett strålande, glatt ansiktsuttryck sitter på hans nuna:
– Fy fan, vilken torsdag! Det här måste ändå kännas bättre för dig än att kränga ännu en lya i Stockholms innerstad för 3 biljoner per kvadratmillimeter?
Jag svarar:
– Jo, det var ingen dålig start! Mina nya skidor med sån där metall som heter titanal gick stabilare än malmtåget mellan Kiruna och Narvik i nedfarterna.
På middagen väljer vi mat från a la carte-menyn i hotellrestaurangen, skålar med varsin öl. Vi tar tidig kväll, sover precis lika gott och bekymmerslöst som de två nittonåringar som vi var när vi träffades för första gången under militärtjänstgöringen för två decennier sedan.

Ett par veckor tidigare var stämningen knappast lika munter. Mer vardag, mer ansvar och fler problem:
– Kaffeautomaten strular nu igen, säger min mäklarkollega med en tung suck.
Och det är inte nog:
–  Engångsmuggarna är slut också, är det den där Murphy som äger detta stället eller?
Det känns som att det är måndag tre gånger i veckan.

Jag kikar ner i telefonen i hopp om att det ska mildra både kaffeabstinens och vardagsstress. En rackare som alltid ser ut att ha det lite bättre är Patrik. Hur länge sedan är det vi träffades egentligen? Och hur länge har vi inte via sms och sociala medier snackat om den där skidresan mot norr?

En onsdagskväll ett par veckor senare är jag på väg. Insikten om att skidresan tillsammans med Patrik till Riksgränsen och Björkliden aldrig skulle bli av om jag inte tog tag i det klubbade mig en mulen söndagsmorgon. Samma dag ringde jag honom vid lunch och senare på eftermiddagen var tåg och hotell bokat.

Jag tar en taxi ner till centralen i Stockholm. Chauffören mumlar något om ryggskott och att övervikt även på taxibilar borde införas. ”Men jag kan ju inte rå för att metall är det som gäller i laggen nu förtiden”, tänker jag samtidigt som jag säger:
– Ja, det är sant. Låt mig hjälpa till!
Tar mig sedan in på tåget med bagaget och hittar min sovkupé som har både egen dusch och toalett. Ett rullande hotellrum som ska ta mig genom natten till vår fjällhöga nord. Jag hinner pliktskyldigt svara på ett par jobbmail innan jag kryper till kojs. I det blekblåa ljuset från mobilskärmen scrollar jag igenom instagram-flödet en sista gång, medan rälsen under tågvagnen dunkar taktfast och tar oss närmare skidbergen i Lappland. På Patriks Insta-story ser jag att han har packat klart skidgrejerna. Han hoppar på tåget någon gång i natt, uppe i Sundsvall, men åker sittplats.

På torsdagsmorgonen rullar vi in bland snöklädda berg. Jag tar upp persiennen i min sovvagnskupé och kisar utvilad, men lite sömndrucken ut. Klassiska Lapporten visar sin mäktiga rampliknande kontur en bit bort i öster. Glesa sjok av björkskog står svartvita en bit från Malmbanan mellan Kiruna och Narvik som vi färdas längst. Vi passerar snart Abisko och offpistberget Nuolja. Torneträsk breder ut sig som ett fruset inlandshav till höger. Stressen och trängseln i tunnelbanan känns som om det vore i ett annat liv, ett annat universum.

Jag tar en dusch innan jag lämnar min sovkupé och beger mig bakåt i tåget för att hitta Patrik. När jag hittar honom sitter han med ena handen och försöker öppna plasten på en energibar och med den andra laddar han upp något på sociala medier.
– Nej, men hej Stefan! Nu ska dina kontorslår snart få smaka lika mycket som de gjorde i lumpen, skrockar han så högt att halva tågvagnen hör det.
Jag skrattar lätt och kikar på hans mobilskärm. Det är en gammal bild från Nordalsfjäll i Riksgränsen, en stillbild med en sväng där jag faktiskt får till en riktigt fin snöplym.
– Minns du den resan? Det var ganska exakt tio år sedan idag, säger Patrik.
Han knattrar in hashtaggen ”TBT” och postar bilden. Jag funderar på om förkortningen kan betyda Total Banger T… men får inte ihop det. Jag vågar inte riktigt att fråga, ingen av mina 30 följare använder hashtaggen TBT och av de begrepp som en resande halv-professionell influenser likt Patrik måste ha i sin dagliga vokabulär är jag inte särskilt intresserad.*

Vi snackar skit istället. Hur är allting och vad händer i våra liv? Vi lever olika liv, jag med mäklarjobbet, två barn som tävlar alpint, fru och hus i Stockholm medan Patrik inte riktigt rotat sig på samma vis. Han har lite mindre fasta rutiner, mindre pengar på bankkontot men enormt mycket kapital på frihetskontot. Han har sin lägenhet och bas i Sundsvall, men reser stup i kvarten på olika uppdrag runt om i världen. Jag får till mellan 10-20 skiddagar per vinter och Patrik minst det tre- eller, till och med, fyrdubbla.

”Fallhöjden i Björkliden är 540 meter, vilket är den tredje största i hela Sverige.”

Ändå är det som om inte en dag har gått sedan vi åkte skidor tillsammans. Ingen brist på samtalsämnen, ingen pinsam tystnad. Och tystnaden som obönhörligen infinner sig vissa stunder senare under helgen är bara en skön paus, inget nervöst kall prat behövs mellan oss. Det känns till och med som att dagen vi hälsade på varandra för första gången ute på den grusknarrande exercisplanen vid kasernen i slutet på 1980-talet faktiskt inte heller var så länge sedan. Men då var vi purunga män på väg in i lumpen, nu är vi mitt i livet och har precis börjat denna skidhelg.

Innan tåget når stationen i Björkliden där vi ska bo första natten kollar vi väderapparna Yr, Smhi och Klart i ett försök att planera helgen i grova dag. Patrik bestämmer sig ganska snart för att ägna första dagen åt att tura på Nuolja, skidberget mellan Abisko och Björkliden. Jag tycker att det låter som en bra idé, för då kan jag bränna av ett par åk på mina nya lagg i pisten så länge.

Vi hoppar av tåget på den lilla mysiga stationen i Björkliden och checkar in på hotellet, byggnaderna känner vi igen från humorserien ”Andra Åket” som SVT sänder. Sedan sticker vi båda ut direkt.
– Skönt att komma igång efter att ha varit stilla på tåget så länge, säger Patrik.

Efter några timmar i Björklidens 21 olika pister börjar det kännas i kroppen på mig. Fallhöjden är 540 meter, vilket är den tredje största i hela Sverige. Ett ihållande hyfsat brant åk som svarta ”Urspårningen” ger både fart, ett barnsligt stort leende på läpparna och överdådiga mängder mjölksyra i lårmusklerna. Jag kikar på klockan när jag står i Kåppasliften på väg upp igen, men det är inte för att kolla tiden. Min klocka har koll på hur många fallhöjdsmeter jag har åkt idag. Den siffran talar snabbt om för mig att jag både har överskattat min egen styrka och underskattat backarna. När jag sveper blicken sydöst mot den sida av Nuolja som vetter mot Björklidens skidsystem tycker jag mig skymta Patrik på väg upp ytterligare en gång, den mannen verkar inte ha något stopp…

Ute på Torneträsk dansar snöflingorna i luften. Ett litet lager nyfallet vitt ligger på fönsterkarmen rakt under mina ögon. Det är en sådan där vintermorgon som man bara vill bara ligga kvar under täcket en extra halvtimme i vetskapen om att varken finns någon chef, fru/man eller annan person som förväntar sig att man ska gå upp. Så vi brådskar oss inte.

Kaffekoppen hinner få både påtår, tvåtår och en sista tretår vid frukostbuffén. Det rykande varma kaffet fyller våra näsborrar medan Patrik instagrammar och jag kikar väderprognosen. Det ser ut som att fjällvinden ska mojna och solen kika fram kring lunchtid. Den rapporten får oss att bli betydligt mer startklara för skidåkning. Understället åker på lika fort som det åkte av kvällen innan. I samma veva som jag tar på byxorna så känner jag hur det värker från gårdagen, glömde helt av att stretcha. Dagens mål är Låktatjåkka Fjällstation.

Patrik som verkar helt oberörd av gårdagen, tänker ta sig upp till Sveriges högsta fjällstation för egen maskin upp:
– Jag siktar direkt mot bergstoppen Kåpastjårro så åker jag ner till fjällstationen därifrån, säger han piggare än en Chiwawa som just svept två dubbla espresso.

Jag tar bandvagnen upp för att spara benen. Larvfötterna på den brummande maskinen tar oss sakta och stadigt upp mot Låktatjåkkas Fjällstation som ligger på 1 228 meter över havet. Turen upp med bandvagnen är magisk, vyerna är oslagbara och vildmarken är påtaglig. Det här är svenska fjällen på riktigt, en miljö och känsla helt annorlunda mot de flesta andra skidorter i vårt avlånga land.

”Larvfötterna på den brummande maskinen tar oss sakta och stadigt upp mot Låktatjåkk0s Fjällstation som ligger på 1 228 meter över havet.”

Väl framme på fjällstationen fastnar jag framför brasan för att invänta Patrik. Han glider in ett par timmar senare, precis i tid till middag och vi slår på stort med en trerättersmeny. Vi rundar av med en kaffe, whiskey och lite skitsnack i Sveriges högst belägna bar. Patrik berättar att han tagit Kitteldalsliften upp, hudat på och fortsatt mot toppen av Koppastjårro.
– Sedan åkte jag ned på södra sidan mot Kårsavagge och tog Måndalen upp igen mot fjällstation, säger han.
– Wow, vad du har hunnit med, hinner jag knappt säga förrän han fortsätter:
– Ja, och sedan gjorde jag några avslutande vändor här i Pumphusbacken.
Är han helt galen tänker jag, eller är det jag som är helt utschasad av livet i huvudstaden? Vi pratar lite med bartendern som verkar ha koll på skidåkningen i området. Hon berättar att nattens vind har dragit in lite snö på sina ställen och att det gett riktigt fint före tydligen. Patrik instämmer i kraft av hans erfarenheter från skiddagen. Det bådar gått inför morgondagen.

– Det är någonting extra med att sova här uppe på över 1 200 meters höjd, säger jag till Patrik när vi vaknar.
– Ja, eller så är det för att aktiebörsen har vänt som du känner ro, skrattar Patrik.
Vi laddar upp med en rejäl portion gröt till frukost på fjällstationen. Sedan ordnar vi med skotertransport ned för packningen, så att vi själva kan åka skidor ihop ner en bit. Mitt mål är det lilla tågstoppet Låktaantalt, och sedan åka till Riksgränsen medan Patrik istället ska åka och tura sig upp på Vassitjokka och sedan ta offpiståket Technical över till Riksgränsen.

Det blir ett par riktigt härliga svängar ner från Låktatjåkkas Fjällstation tillsammans. Vi hittar små fält i lä med inblåst snö och sprejar upp den i luften med kraftfulla svängar. Sedan skiljs vi åt, Patrik tar lite höjd och skråar mot ”Vassi” som alla insatta kallar berget Vassitjokka.
– Nästa vinter har jag skaffat en nyare, modernare och lättare set up och då hänger jag på dig, halvskriker jag till honom medan han glider bort.

Från tågstationen i Riksgränsen är det krypavstånd till hotellet och fem minuters promenad till liftarn. Jag köper ett halvdagspass och hinner med både det ena och andra åket, skrotar runt lite på Uffes Vägg och Branten i den nedre delen av systemet, prövar Norgesvängen långt ut skiers left och kör även ett par snabba, rena piståk. I slutet på dagen, när solen kastar ett varmt, mjukt ljus över hela denna bergsmiljö sätter jag mig på Pelikanhyllan. En iskall cola med kolsyra som bubblar långsamt uppåt och en gul citronskiva på kanten står framför mig när mobilen plingar till. Det är Patrik som messar ”Får lift, skoter. Nu på campingen och dricker öl med dom. Var e du?” Härifrån reser jag mig inte än och jag sms:ar tillbaka att vi ses på middagen:
– Ikväll spelar E-type på Grönan, vi drar väl dit? säger Patrik när han släntrar in vid halv åtta på hotellet.

Utanför hotellfönstren i matsalen skiner solen och snön gnistrar. Denna söndagsmorgon är lite seg innan kropp och knopp kommit igång. En långt skiddag följt av en någorlunda blöt utekväll är knappast vardagsmat för den här fiktiva 47-åriga mäklaren. Men utsikten får mig att piggna till. Det är den sista skiddagen och idag lämnar Patrik stighudarna hemma, även han är sliten, faktiskt mer än mig.

Vi tar de två gamla gungande stolsliftarna upp på berget och sätter kurs mot Nordalsfjäll, lägger skidorna över axlarna och stegar långsamt och metodiskt upp genom den del som kallas Ravinen. Vi åker en mildare variant av den årliga tävlingen NM:s kvalface Sadeln, håller längre skiers right och bara njuter oss ned. Långt bort hör jag en tågtuta från ett Malmtåg som rullar förbi. Vassitjokka står ståtlig draperade i snö och is till höger om oss och kikar medan vi åker. Nere vid Vinkelliften är det fog för en rejäl high five. SMACK!
– Samma långhelg nästa vinter eller? frågar Stefan.
– Det kan du ge dig på! svara jag.
Det är fog för ännu en handgest där våra skidbehandskade handlflator möts för att uttrycka glädjen över att vara här och längtan över att komma tillbak hit till Sveriges riktiga fjäll.
SMACK!

Björkliden

Vackert inbäddad bland mäktiga berg och storslagna vyer ligger Björkliden, en riktig svensk vinteridyll. Här väntar fantastisk skidåkning, spännande aktiviteter och god mat i en genuin fjällmiljö. I Björkliden befinner du dig på tröskeln till vildmarken.

  • 21 pister
  • 540 fallhöjdsmeter
  • 5 liftar
  • 23 km till Riksgränsen, 7 km till Abisko

Mer information: Björklidens webb

3 Toppturs tips Björkliden

Kåppastjårro
Höjd 1316 m
380m Fallhöjd
Cirka 1 timme.
Svårighetsgrad: Enkel

Njuola
Höjd: 1169 möh
750m fallhöjd.
Cirka 2 timmar
Svårighetsgrad: Enkel

Låktatjåkka Fjällstation
Höjd : 1404 möh
960m fallhöjd. (4,5km långt)
Cirka 3h
Svårighetsgrad: Medel

Riksgränsen

Sveriges nordligaste skidort. Här föddes den moderna skidåkningen i början av förra seklet och här har skidhistoria skapats. En bra dag finns det ingen skidort i Skandinavien som som kan matcha skidåkningen i Riksgränsen. Här finns oändliga möjligheter och ständigt nya utmaningar.

  • 17 pister
  • 6 liftar
  • 409 fallhöjdsmeter
  • 23 km till Björkliden, 30 km till Abisko och 28 km till Narviksfjellet

Mer information: Riksgränsens webb


3 Toppturs tips: Riksgränsen

Vassitjåkka ”Vassi”
Höjd: 1361 möh
850m fallhöjd.
Cirka 3 timmar.
Svårighetsgrad: Medel


Nordalsfjäll
Höjd: 1051 möh
Cirka 500 fallhöjd
Cirka 15-45min.
Svårighetsgrad: Enkel – >Svår (beroende på vägval ned)

Vuoiddasriida
Höjd: 1588 möh
1050m fallhöjd
Cirka 4-5 timmar. (+ Lång anmarsch)
Svårighetsgrad: Medel.

* TBT = Throw back Thursday

Sponsrade inlägg är en del av Freerides annonserbjudande. Inläggen är framtagna tillsammans med kommersiella samarbetspartners. Om du har frågor kring sponsrade inlägg, hör av dig till annons@freeride.se
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. MrCold
    2
    MrCold | 2018-12-05 14:13          

    Grymt bra aritkel!