Skåla – Nordeuropas längsta åk ger tre årstider på en timme
Med sina 1810 höjdmeter ger fjället Skåla norra Europas största fallhöjd. Men trots storleken och höjden är Skåla ingen speciellt svår topptur. Och på våren tar en välgjord stig dig snabbt upp till snön. Det är bra om du har bråttom hem.
När vi sladdar in på parkeringen nedanför fjället Skåla är klockan strax efter sex på morgonen. Målet för dagen är bestiga berget, köra det åk i Skandinavien som har högst fallhöjd och sedan köra bil hem till Göteborg. Det är därför vi är tidigt ute.
Skåla ligger ovanför den lilla byn Loen, en mil från Stryn (där du kan åka catski om du inte orkar gå) i de mellersta delarna av Norge. Norrmännen brukar skryta med att Skåla har den topptur i Nordeuropa med störst fallhöjd och med sina 1843 höjdmeter är det svårt att kalla åket något annat än stort.
Vi börjar gå på 30 meters höjd på en brant stig, som avverkar 1800 höjdmeter på åtta kilometer. Parallellt med stigen forsar ån Fosdøla, som i några vårkaxiga vattenfall kastar sig ner genom den trånga dalen. Tillsammans med Johan Engebratt följer jag stigen upp genom den nyutslagna björkskogen. Framför, och ibland bakom, studsar fotografen Fredrik Schenholm för att hitta vinklar och kompositioner för filmer och bilder.
För många handlar Skåla om andra saker än skidåkning. Fjället har flera andra tunga meriter på sitt cv. Här arrangeras varje sommar den prestigeladdade löptävlingen Skåla Opp. Reglerna är enkla: start på parkeringen och först upp till toppen vinner. Rekordet är galna 1 timme och 7 minuter.
En annan sak som gjort Skåla känt är det runda stentorn på toppen som läkaren Kloumann lät bygga i slutet av 1800-talet. Hit ordinerades patienter som behövde andas stärkande fjälluft och därför anlades en rejäl stig, så att de sjuka kunde transporteras upp med hjälp av häst.
Det är på denna bitvis stenlagda stig som vi nu färdas uppför. Strax nedanför trädgränsen når vi snön, vi gömmer våra skor under en utstickande sten och sätter på skidorna. Isen och snöbroarna på Fosdøla håller på att spricka upp, men efter att ha letat en stund hittar vi ett ställe där vi kan ta oss över på ett säkert sätt.
– Skåla är ett bra fjäll för vårskidåkning. Det är högt, du har mycket nordvänd terräng och en bra stig som snabbt tar dig upp till snön om den inte ligger hela vägen ner till parkeringen, säger Johan.
Trots att Skåla är ett stort och brant berg är toppturen inte tekniskt svår. Den slingrar sig finurligt förbi lurigheterna och det är bara på ett fåtal ställen du går i terräng som är brantare än 30 grader. Därför är det svårt att starta laviner, men eftersom du på många ställen kan nås av ras som börjar på brantare omkringliggande sluttningar vill du ändå göra en bestigning av Skåla när snön är säker. Det hittar du ofta på våren, då du även har längre dagar och inte behöver känna stress över att hinna ner innan det blir mörkt.
Halvvägs upp på fjället, strax nedanför tjärnen Skålavatnet, kommer en ensam skidåkare ner för berget. Det är en kvinna som i långa svängar sveper utför den stora sluttningen. Hon har sovit i stugan på toppen.
– Snön är mjuk nästan hela vägen upp, så ni kommer att få ett fint åk, säger hon. Jag lämnade ett kittel med vatten på spisen i hyttan, så ni behöver inte smälta snö om ni vill ta en kopp kaffe innan ni kör ner, fortsätter hon och nickar upp mot toppen.
En stund senare närmar vi oss passet mellan Skåla och grannfjället Sandsnibba. Här gör turen en 90-gradig sväng upp på Skålas sydvända topprygg.
– Det är lätt att tro att Norges längsta uppförsbacke är monoton, men den här turen byter hela tiden skepnad. Det kommer alltid en ny sväng eller ett nytt krön, säger Fredrik.
Men till slut tar krönen slut och vi står och pustar ut på toppen. Kloumanns tankar om frisk fjälluft blev aldrig någon succé, så Norska Turistföreningen tog snart över hyttan och har drivit Skålatårnet som en övernattningsstuga sedan dess. Men mer än hundra år av ihärdig fjällturism har tärt på det runda stenhuset och därför beslutade man för några år sedan att bygga en ny hytta.
2016 invigdes Skålabu, som ligger precis jämte den gamla. Den har 20 sängplatser och balanserar läckert på kanten till Brengsdalen. 1800 höjdmeter nedanför köksfönstret ligger den turkosa sjön Loenvatnet. Stugan är smart inredd, med små fyrbäddsrum in mot fjället och ett stort allrum som är vänt ut mot dalen.
På gasspisen står kitteln med vatten och det är fortfarande är ljummet. Ett par minuter senare står en rykande kopp kaffe på bordet vid fönstret.
– Om vi satsar på att lämna parkeringen vid två, så är vi i Göteborg innan midnatt. Då hinner vi fika en halvtimme nu. Det är ju ändå lite coolt att kunna göra 1800 höjdmeter, ta en långfika, köra bil för fort i många timmar och sedan somna i sin egen säng, säger Fredrik och pekar på klockan.
När skidorna torkat piggar vi upp belaget med lite snabbvalla. Vårt åk kommer att innehålla alla möjliga sorters snö och antagligen en del blöt vårsnö. Då är det skönt att minimera risken för vallamiss. Eller smørebom, som det heter på norska och som norrmännen alltid skyller på när de får stryk av svenska skidåkare.
När vallan torkat och vi stretchat igenom vårt gemensamma saldo av krämpor – en skapligt nyopererad menisk, en gubbvad, en hopparknä, en dålig höft och en kass ländrygg – kliver vi ut i vintern igen och gör oss redo för nedfärd.
Den första delen av åket är pampigt: Vi kör längs en bergsrygg med höga stup på båda sidor, på vänster sida slutar klippor och branter nere i Loenvatnet. På höger sida har vi utsikt hela vägen ner till byn och Nordfjorden. När jag lyfter blicken lite ser jag den tio mil långa glaciären Jostedalsbreen och norrut pockar topparna i Sunnmøre på uppmärksamheten. De är så vassa och så många att det är lätt att förstå att norrmännen kallar massivet för Sunnmørsalperna.
Men snart brantar det till och det blir dags att fokusera på skidåkningen. Trots att sluttningen ner till passet mellan Sandsnibba och Skåla är sydvänd har höjden gjort att snön inte hunnit omvandlats till grovkorning vårsnö än. Istället är den en mix mellan hårt och mjukt och det är skönt att få det självförtroende som mina skidor med 106 millimeter under foten ger.
Nere i passet möter vi det vårguld vi letat efter – fem centimeter slask uppe på stenhård skare. Här är ytorna enorma och lutningen skönt storslalomvänlig. Sluttningen är så stor och så lång att den är svår att köra i ett svep utan att stanna för att låta mjölksyran rinna undan.
En stund senare korsar vi Fosdøla igen, letar fram skorna och sätter oss i fjolårsgräset. Det luktar instängt efter ett halvår under snön. Med skidorna på ryggsäcken och med gnisslande leder följer vi stigen ner mot dalen. Så fort vi lämnar kalfjället slår värmen emot oss och det dröjer inte länge innan vi stöter på de första vitsipporna. Trots tunna kläder blir jag snabbt svettig, jag öppnar alla dragkedjor, tar av mig den blöta kepsen och bär den i handen för att svalka huvudet. På en timme har vi färdats från vinter till sommar, från kyla till svett. Är detta säsongens sista åk, så är det ett bra avslut. Men samtidigt ger Skåla, som alla andra toppturer, mersmak. Vi får hoppas att sommaren blir som den i sången – kort.
Fakta:
Skåla ovanför byn Loen, en dryg mil söder om Stryn. Hit kan du ta dig med buss eller bil. Sommartid är byn en turistmagnet och här kan du bo i allt från campingstuga till 4-stjärnigt hotell. Byn har även en matbutik.
Toppturen till Skåla
Startpunkt: Grusparkering strax öster om Tjugen Camping, som i sin tur ligger en kilometer öster om Loen centrum.
Slutpunkt: Samma som startpunkten.
Toppens höjd: 1843 m ö.h.
Starthöjd: cirka 30 m ö.h.
Fallhöjd: cirka 1810 meter
Längd: 8 kilometer
Max lutning: 35 grader
Tid upp och ner: 6-7 timmar upp och ner. Ska du köra till Göteborg samma dag bör du vara snabbare.
Svårighetsgrad: Röd
Åkbar vilka månader (oftast): December till maj.
Väderstreck: Mestadels nordväst
Hyttorna på toppen: Läs mer på ut.no, som är Norska Turistföreningens sajt.
Text: Rickard Andreasson
