Skifulness och hållbarhet i Skäckerfjällen

Strax norr om Åre ligger Skäckerfjällen.Vi tog oss dit med nattåget från Stockholm en långhelg för att botanisera bland mackor, skumraketssnö, hållbarhetsfrågor, badtunnor och brandbilar. Såklart åkte vi lagg också!

Vinden slår mot min vänstra kind, allt är vitt och jag ser endast konturerna av personen framför mig. 70 höjdmeter kvar till toppen. Jag fäller upp luvan för att få skydd och samtidigt som jag krånglar för att stänga alla ventilationsöppningar får jag en stark känsla av välbefinnande. Jag uppskattar verkligen bergets kontraster, nyss gick hela gruppen i samlad klunga och småpratade till stighudarnas gnällande ljud mot Lill-Anjeskutans vindpinade snötäcke. Nu kämpar vi tysta och ensamma, men ändå ihop. Uppåt, framåt.

Jag har fått förmånen att följa med på ett unikt topptursevent med namnet “Get closer to Skäckerfjällen”. Bakom eventet står Haglöfs, Addnature och SJ med syftet att öka medvetenheten om att hållbarhet och skidresor går att kombinera. Klimatpåverkan minimeras genom att välja hållbar transport, boende, mat och prylar. Platserna till resan auktionerades ut och summan över auktionernas utropspris gick oavkortat till POW. Läs mer om POW här. Därför är det med lite bättre samvete vi vaknar efter en god natts sömn i tågets bekväma 2-bäddare en timme innan beräknad ankomsttid. God tid för att äta frukost i bistron där jag också hinner bekanta mig med resans alla deltagare. I samlad trupp kliver vi av på Åre station och möts upp av vår guide Jonte och fotograf Emrik.

Vi delar upp oss i Jontes bil och en taxi, stuvar in packningen och börjar rulla mot Kolåsen. Alla har nervöst följt väderprognosen den senaste veckan som har pekat på plusgrader i kombination med nederbörd och hårda vindar. Tyvärr verkar prognosen stämma för termometern i Jontes bil visar 8C när vi tar höger i Kallsedet och regnet kommer som på beställning när vi kliver ur bilarna på parkeringen som mer liknar en nyspolad hockeyrink.

Desto skönare är det att komma in i den varma entrén på Kolåsens Fjällhotell där det luktar värmeljus och hemtrevligt. Anna och Mickesom drivit hotellet sedan 2003 hälsar oss välkomna med kaffe och kärleksmums i matsalen, det är ju ändå Alla hjärtans dag skiner Anna upp och ger oss en introduktion i allt från hotellets anrika historia till den hållbarhetsprofil de har idag. Hotellets mat lagas av Micke och råvarorna kommer från egen odling, egna djur och från noggrant utvalda lokala producenter. Jag blir verkligen berörd av Anna och Mickes genuina driv för hållbarhet och jag känner mig priviligerad att få vara en av deras gäster. Samtidigt dånar vinden utanför matsalens fönster och plötsligt måste Micke springa ut för att rädda några sopkärl som är på väg tvärs över hockeyrinken.

Resten av dagen spenderas inomhus med en kort men heltäckande lavinutbildning, vi delar med oss av egna erfarenheter och för en stund blir stämningen allvarlig. Vinden utanför gör sig påmind, det känns som hela hotellet gungar, Jonte tittar ut och konstaterar att vi kör transceiversöket imorgon istället. Resans första dag avrundas med fantastisk mat och skidfilm på projektorduk.

Dag 2

Den passerande stormen ska ha nått sin kulmen inatt och idag väntas bättre väder. Peppen märks kring frukostbordet, lunchmackor monteras och termosar fylls. Det varma vädret ställer till det och fjällexpressen (Skoter med släde för 8 pers) kan inte köra över isarna. Som tur är finns en plan B och vi får snällt låna bilar av hotellet och sköta transporten själva.

– Vem vill köra brandbilen,  frågar Micke när vi är på väg från frukosten.
– Men jag måste visa hur man startar!
Försiktigt mumlar jag att jag nog kan tänka mig att köra om ingen annan vill. Ingen annan vill och 5 minuter senare sitter jag bakom ratten och söker med blicken efter knapparna till brandbilens sirener.

Så slår den där vinden mot min vänstra kind, allt är vitt och jag ser endast konturerna av personen framför mig. 70 höjdmeter kvar till toppen. Jag fäller upp luvan för att få skydd och samtidigt som jag krånglar för att stänga alla ventilationsöppningar får jag en stark känsla av välbefinnande. Jag uppskattar verkligen bergets kontraster, för bara en liten stund sedan gick hela gruppen samlad och småpratade till stighudarnas gnällande ljud mot Lill-Anjeskutans vindpinade snötäcke.

Väl uppe i mjölken på lillanjeskutans topp funderar jag lite på exakt när vädret skulle bli bättre. De negativa tankarna avbryts av guidens röst:
-Hudar av! På med dunet och fyll på med energi! Jonte har en tilltalande ledarstil. Rakt på sak, tydlig med en ständig närvaro och ödmjukhet. Hans värmländska ursprung kanske är en bidragande faktor till hela intrycket och jag känner mig trygg på fjället i hans sällskap.

Det visar sig att Jonte också kan tillskrivas egenskapen som vädergud för precis när vi ska börja åka ner i Strydalen tunnas mjölken ut och sikten bli bättre. Först visar sig Aahkantjahke sig med sin väldiga vertikala klippvägg och inom bara några minuter ser vi hela Strydalen. Åket ner är mycket bättre än förväntat, snön är mjuk och kall, vi tar sikte på Strydalens vindskydd och lunch. Stämningen är på topp och vi njuter av tystnaden och det mjuka eftermiddagsljuset hela vägen tillbaka ner till vägen.

Dag3

Vinden är tillbaka och gårdagens pepp vid frukosten är inte lika närvarande. Jonte delar med sig av dagens planer, jag hör “skogsåkning” och “puderrundan”. Det låter inte helt fel ändå, kanske lite mjukare snö utan skare tänker jag och tar sista tuggan av dagens första macka.

Dagens tredje macka intas på toppen av Stortuvan, vädret är över förväntan och vi njuter av solens närvaro nergrävda i en vinddriva. Snön är tyvärr sämre än förväntat, bottenlös slush täckt med ett krispigt lager av bristande skare, tänk en riktigt äcklig skumraket. Vi parar ihop oss 2 och 2 för att inte tappa någon i skogen, men risken för det känns liten för skratten studsar mellan träden när vi med knäna som insats tar oss ner.

Fostrande konstaterar vi till varandra nickande, samtidigt tänker vi på badtunnan som väntar på Kolåsen och vi tar ett gemensamt beslut att det får räcka för idag, tar på hudarna och börjar skråa hem.

Dag4

Yes! Idag ser förutsättningarna riktigt bra ut, klart väder med svag vind och Fjällexpressen avgår efter frukost. Dagens plan blir Dörrsvalen t/r och energin i gruppen är på topp när vi tar oss upp genom en fantastisk fin björkskog. Träden känns spöklika, de är helt täckta av skägglav som liksom har fastnat pekades i den senaste stormens vindriktning. Förekomsten av lavar är som bekant en indikator på ren luft och med en stark känsla av tacksamhet tar jag två extra djupa andetag. Tankarna svävar iväg när vi börjar närma oss kalfjället och ett flygplan passerar på hög höjd, som en irriterande påminnelse från verkligheten. Jag går ikapp Allan som jag inte hunnit bekanta mig med än, vi klättrar jämsides och jag blir inspirerad av hans fokus på hållbarhet när han berättar om skidresor med grabbgänget som sedan några år tillbaka ska ha så liten klimatpåverkan som möjligt.

Efter lunch är det 200 höjdmeter kvar och Jonte uppmanar oss att förbereda skarjärnen för att klara stigningen på den isiga bergssidan. Självklart har jag inte med skarjärnen eftersom de senast behövde användas typ år 2010. Uppenbarligen har jag åkt för lite skidor i Jämtland inser jag när jag snällt får bootpacka upp. Lyckligtvis är jag inte själv med skidorna på ryggen, alla tar sig tillslut upp och vi lämnar isen bakom oss. Vi hinner med en till macka innan vi hudar av och äntligen får åka skidor. Snön är relativt snabb med lekfulla ränder av drev som vi tacksamt lägger svängarna i. Några glädjetjut blir det och sista biten ner genom ett glest skogsparti inbjuder till riktigt lekfull åkning innan åket väl tar slut nere vid vinterleden. Fika, hudar på, följt av det sköna lunket tillbaka till Fjällexpressen. Väl inomhus igen på Kolåsens fjällhotell blir det snabbpackning och dusch. Taxin kommer om en timme och tack vare Anna och Micke hinner alla äta sig mätta innan vi rullar iväg mot Åre och nattåget som ska ta oss hem.

Det sköna med toppturer, förutom alla fikastunder, är allas närvaro och den tid som finns för samtal och reflektion. Skidåkning för oss närmare varandra och genom att göra resan hållbar fås naturligt en diskussion om vilka val vi kan göra för att kunna fortsätta göra det vi älskar.

*“Skifulness – accident prevention by finding happiness in less dangerous terrain”

Text: Martin Nyberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer