Snöslöseri i Montafon

Med grannar som St Anton och Lech är det lätt att missa Montafondalen i västligaste Österrike. Men de som ändå hittar dit kan räkna med stadig snötillgång och galet bra skogsåkning.

Skogen i Golm som inte är verboten. Reine Barkered visar hur en slipsten skall dras.
Foto: Einar Lindgren

Det är lätt att passera avfarten utan att märka av att den ens finns där. På motorväg E60, insprängd i ett Von Trappskt österrikiskt landskap, åker de flesta bilar rakt på med mål i Arlberg och de kända orterna St Anton och Lech. Några mil innan och i skuggan av sin betydligt mer kända storebror Arlberg ligger Vorarlberg och Montafondalen, vårt mål med resan.

Vi anländer via bil från flygplatsen i Zürich, bara någon timme bort. Vorarlberg är Österrikes västligaste del och ligger omringat av Tyskland, Lichtenstein och Schweiz, och läget gör det omtyckt bland helgsemestrande storstadsbor från München och Zürich. Vi är dock inte här på helgsemester utan ute efter den omtalade lättillgängliga offpiståkningen vi blivit lovade. Snörapporten ser lovande ut för veckan och mitt resesällskap, friåkningsvärldsmästaren Reine Barkered och hans flickvän, tillika tävlande på världstouren, Jackie Paaso, tittar på pistkartan i jakt på de bästa åken.

Montafondalen består av flera skidorter som tillsammans skapar skidsystemet Montafon. Den största orten är Silvretta Nova, där man både har stor park och ett väl utbyggt liftsystem. Orten är även känd för att den är ett återkommande inslag i snowboardfilmsbolagets Pirates produktioner. Övriga orter i dalen, Golm, Hochjoch och Gargellen är mindre men i gengäld är det färre folk. Oavsett var i dalen man bor tar man sig enkelt runt till de olika skidsystemen med skidbussen som sammankopplar dem. Hela dalen är pepprad med olika små byar som erbjuder boende till en allt som oftast billig peng.
 

Jackie kör orört i Silvretta.

När vi skulle boka boende innan avresa fick vi bryskt reda på att även österrikare firar sportlov, vilket resulterade i att boendealternativen var minst sagt begränsade. Dessutom är det karneval under den här veckan och hela Österrike går ned i sina källare för att hämta utklädningskostymen till sig själv och sin släkt.

Aaaaaaah!
De dåliga nyheterna om att dalens alla boenden är bokade till trots, löser det sig till det bästa via Reines vän, Erik Themel (känd snowboardåkare från Warren Miller och TGR). Eriks farbror äger ett hotell som inte är listat på vare sig internet eller hos turistbyrån. Han vill helt enkelt inte ha massa spring på sitt hotell utan har istället valt att ha färre gäster, men lugnare stämning. Enda sättet att kontakta receptionen är via telefon och efter ett kort samtal har vi ordnat boendet. Hotell Vergalden ligger längst upp i bergen vid Gargelln. Farbrorn är en kort man med yvigt vitt skägg och fårat ansikte och ser ut som urtypen av en ”mountain man!”, som Jackie viskar i mitt öra när hon ser honom.

När vi vaknar på morgonen ser vi hur gårdagens fjuniga snöfall ändå lyckats skapa ett tunt täcke på vår bil. Efter traditionell österrikisk frukost bestående av ”källarfranska, käse, wurst und eier” (självklart odlat, slaktat och ystat av Mr. Mountain Man himself) har vi planen klar för dagen. Vi struntar i Silvretta och åker istället till Golm. Vi har hört att skogsåkningen här ska hålla hög klass och eftersom solen inte vill göra entré kommer träden få agera referenspunkter under dagen. Så är i alla fall planen.

Till vår besvikelse inser vi att de regler om skidförbud man i Frankrike snarare ser som allmänna råd, här tas på största allvar. ”Respektiere deine grenze” Står det med bokstäver i versaler när vi börjar leta oss ned från den mjölkiga pisten in mot skogen. Vår bristfälliga men ändå dugliga tyska tillsammans med vår medelklassanarkistiska sinne för gränser, gör att vi snabbt inser att vi inte kommer kunna åka något skogsåkning alls här. Större delen av skogen är avstängd för åkning på grund av djurliv och skogsplantering. Erik Themel berättar att jägarna i dalen har en stark ställning och på deras inrådan är en stor del av skogen avstängd för skidåkning. De vill helt enkelt inte att skidåkare ska störa djuren de senare under året ska döda. Vi gör så bra vi kan under dagen och istället för att hänga läpp får vi möjlighet att utforska skidsystemet övre regioner i dimma och snöstorm. När vi äter lunch är dessutom soppan slut och vi förpassas till källaren på restaurangen där vi får äta pomme fritz.

Reine gör en klassisk högersväng.

Vi åker flera dagar i Silvretta Nova. Vi börjar som vanligt med att ta bussen till St Gallenkirch, en småmysig by där vi både hittar restauranger och mataffärer, här stannar även många österrikare för att bunkra upp. Ett annat alternativ är att åka skidbussen längre in i dalen till Gaschurn där köerna ofta kan vara lite kortare. Silvretta Nova räknas som ett av de större skidsystemen i Österrike och har stor variation i sin terräng. Öppna fält, gles skog och klippor, överallt finns möjligheter till bra åkning. Visserligen är en stor del av skogen förlagd med åkförbud, men när vi ser att även österrikare åker in i verboten-zonen så vågar vi oss efter.

Medan vi sitter i Valisera Bahn, en modern lift som i snabb takt för oss mot toppen, frågar jag mitt resesällskap vad de tror händer om man åker olovligen i skogen.
–Man blir stoppad av en arg bonde som ringer polisen, som ger en bot på 30 euro. Det är det som händer, säger Reine. Vi var några svenskar som var ute och åkte ett fantastiskt åk här för några år sedan. Vi var helt ensamma och snön var så där magisk som man vill att den ska vara. Inte lika magiskt var det när vi kom ned till botten och bonden stod och skrek ”polizei” och att det längre ned på vägen stod just en ”polizei” och väntade på oss. Det blev en snabb vända till bankomaten för att göra honom nöjd.

Sista dagen är vi på väg mot Gargellen. Solen strålar och vi behöver inte ens tänka på att åka i skogen. Idag ska vi hålla oss på bergets topp och prova endagsturen från Gargellen, till Davos och Klosters i Schweiz. Madrisa Rundtour är en ”klassisk” tur och det går lika bra att starta i Schweiz som i Österrike för att klara av den. Med ryggsäckar fyllda av matsäck, stighudar och vatten går vi under morgonen upp från toppen av Gargellen, via en pistad uppfart till bergets topp. Majestätiskt står där en gjutjärnskylt som tydligt visar att gränsen mellan Österrike och Schweiz går precis här på bergets topp. Efter några flämtande minuter av återhämtning, sedvanliga trasslandet med stighudar som klibbar och därefter de lika obligatoriska svordomarna och smädelseramsorna över att stighudar alltid ska klibba, beger vi oss ned mot Schweiz. Åket är fängslande långt med stora fält och små inspirerande hopp överallt. Vi döper åket till källaren, eftersom det var som att skutta ned för en trappa. I botten av dalen stiger vi på tåget som tar oss tillbaka till Davos, varifrån vi åker till Klosters för att fortsätta resan mot Gargellen via toppen av Madrisa.

Den Schweiziske bergsguiden lägger spår förbi oss.De schweiziska bergsguiderna, med sina små skinkor och pinnsmala kroppar, fullkomligen flyger förbi oss i färden upp mot toppen. Jag känner pulsen och går tvåhundra steg innan jag måste stanna och vila i några minuter. När jag står där, högröd i nyllet och känner hjärtat slå, flyger plötsligt en bergsguide förbi mig. ”Grüezi” nickar han med ett hånleende åt mig, följt av ”Ich bin der Gewinner” och pekar mot toppen. Innan jag ens hunnit frusta fram ett svar har han lämnat mig långt bakom och redan hunnit göra två kick-turns upp för berget. Sheisse!

På toppen tar vi den välförtjänta lunchen och sätter sedan skidorna i sydlig riktning ned mot dalen. Åket är aningen kortare än förmiddagens första åk, men vad gör det när solen gassar och de nyss så hatade guiderna nu blir mina nya favoriter då det visar sig att de allihopa åkt och lagt sina spår som en schweizisk urverk i rät linje på fältets ena sida. Jag förstår att det kommer gnällas när jag kommer ned, men jag struntar i det. Nu ska jag slösa så mycket snö. Jag pangar av fyrahundra fallhöjdsmeter i vad jag tror är fem svängar. Jag har ensam åkt upp mer snö på berget än vad fyrahundra pinnsmala bergsguider gjort tillsammans. Mitt mål är uppfyllt. Jag vann. Jag slösade mest snö.
 

Gränsen mellan Schweiz och Österrike.

Jackie Paaso lägger svängar på väg mot Davos.

När jag dundrar ned i ravinen som tar mig tillbaka till Gargellen, passerar jag samme guide som så kvickt hade passerat mig på vägen upp. Han visar med händerna att jag ska göra små svängar och skakar på huvudet. Jag nickar åt honom och säger ”Grüezi”. Han har inte fattat det än. Men jag är vinnaren. 

Tillbaka i Montafondalen försöker jag summera mina intryck från resan innan avfärd mot nästa destination. Även om Österrike inte har lika höga berg som de andra alpländerna så har de något annat. De har en kultur med gamla byar som är fast förankrade i dalarna intill skidområdena som gör att äktheten känns total. Montafondalen erbjuder också varierad terräng och eftersom storebror Arlberg ligger nästgårds slipper man som pudersuktande skidräv dessutom slåss med svenska säsongare i jakten på den vita snön och med tanke på att alla offpiståkande guider åker kirugiskt små puderåttor, lämnas all snö åt mig. Jag som bara vill slösa snö.
 

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Einar Lindrgren