Toppmöte i bergen: Davos med världsmästaren

Davos är en storstad i bergen och lockar fler politiker än friåkare. Trots sitt isolerade läge har byn stått värd för World Economic Forum, där jordens framtid planeras. Men bergen och byn har mer att erbjuda än politiska agendor och ljummet konferensvatten.

Det är full aktivitet i byn. Små vältränade män och kvinnor springer runt med skidor överallt. Det kryllar av vallabussar, tvbussar och skidbussar, överallt är det bussar. Världscupen i längdåkning är i Davos och feta, rockade skidor har bytts ut mot smala raka skidor med klistervalla. Området vimlar av funktionärer, lagledningar och journalister. Tänk om det varit lika stor uppståndelse när friåkningsvärldstouren kommer till Europa, hinner jag tänka innan Einar skriker åt mig att stanna. Mitt i min dagdrömmande värld har jag missat ett övergångsställe och är i full färd med att rulla på en mycket arg ung man i snärtiga spandexkläder. Vänta var det Markus Hellner? Ingen tid att tänka, funktionärer vinkar bryskt iväg oss mot utfarten och efter en tumultartad entré hittar vi till slut vårt boende.

Medan byn är full av aktivitet är berget tomt. Det har inte bara med längdåkarna att göra. Det är ofta tomt på bergen i Davos. Orten används mest av tillresande helgturister och antalet ”friåkare” går nästan att räkna på handens ena fingrar. Vi tackar och tar emot eftersom Davos erbjuder friåkning av världsklass.

Jag återkommer ofta till Davos. Det är något med storleken på bergen, tågförbindelserna och alla de skidsystem som tillsammans skapar Davos som gör det så bra. Kanske är det just att Davos inte är ett homogent skidsystem, utan består av flera separata berg som alla får snö från olika väderstreck? Det gör att det nästan alltid finns snö oberoende om det är en sydvinter eller nordvinter i Alperna.

Der Reine Barkered skördar Schweizisk snö.Vi börjar dagen med att ta Parsennbahn, en bergbana från mitten av byn upp på berget Parsenn. Tåget är snabbt, effektivt. Schweiziskt. Folk står i formation, pratar lågmält och har brunbrända pannor och solglasögon. Vårt gäng har breda skidor, stora kläder, taskig andedräkt men stora leenden. Snön har fallit djup under natten och från vår plats i Bergbahn ser det ut som att det endast är vi som ska åka utanför pisten. Livet leker!

Vi går av vid mittenstationen och byter till stolliften för att få komma ut. Till vänster om liften Rapid finns det otaliga små spines och rännor med våra namn skrivna på sig. Trots att det kommit en hel del snö under natten verkar den ha bundit bra med underlaget och efter några amatörmässigt utförda snöprofiler, trycktest på snön och genomscanning av lavinprognosen är vi redo för den kalla vita belöningen. Hjärtat bultar, snön yr och mina skidor ger ifrån sig ett susande ljud när de skär igenom den kalla februarisnön på väg ned för berget. Livet är lika perfekt som ett schweiziskt urverk fyllt med choklad.

Davos är för stort för att kallas för by. Staden har närmare 10 000 invånare och varje år samlas här den ekonomiska eliten under ”World Economic Forum”. En konferens där världens mäktigaste politiker, företagsledare och forskare möts tillsammans för ”ta mänskligheten ett steg framåt.” Trots stadens storlek känns den ändå genuin och gemytlig. Husen är förhållandevis pittoreska och det är lätt att gå inom staden. Tågstationen ligger bekvämt i mitten av byn och om benen inte bär en kan man med enkelhet ta buss eller taxi till sitt hotell. Tågresan från Zürich tar lite mer än två timmar.

Vi hinner inte ens åka upp all snö själva innan lusten för nya åk gör sig påmind. Som bortskämda, feta små barn lämnar vi ett halvslaktat berg bakom oss och återvänder inte eftersom vi fått syn på något bättre. Vi åker åter upp med Rapid och letar oss ut längre skiers right, ut mot skogen vid Büschalp. Åket inleds med stora fält och roliga drop med en lutning som skulle få vilken semiprofessionell säsongare som helst att känna sig som Seth Morrison. Lutningen är perfekt för att man ska kunna bränna på i max utan att förlora kontrollen och samtidigt känna att man utmanar sig. Fälten övergår i skog och stora rännor med avsatser, stubbar och stora träd.

Känslan av att vara världens bästa åkare fortsätter och i mitt inre är jag nu på väg ned för ett dundrande åk och ingen kan stoppa mig, tills Reine Barkered åker förbi mig, visslande. Jag gör mitt yttersta för att hänga på, men benen skriker efter vila och mjölksyran förgiftar mitt system. Reine stannar till för att vänta in mig, och i ett moln av snö, flämtande andetag och svettpärlor planterar jag mig själv i en minigran. Perfekt för en vila. Åket avslutas vid en bilväg varifrån vi tar postbussen tillbaka till byn och en välförtjänt lunch.

Reine i klassisk hammarhajsväng

Systemet rymmer sextio liftar och når som högst upp till 2844 meter. Kanske inte högst i alperna, men när varje meter har åkkvalitét är det läge att ta av sig klagorocken och istället njuta av de maximala 2200 fallhöjdsmetrarna som går att åka! Totalt ingår sju berg i systemet som tillsammans har åkning i alla väderstreck – ett ostligt, två västliga, två sydliga och två som har åkning åt flera håll. Det är den här setupen som gör att Davos så ofta kan leverera bra snö. Bergen får snö från olika väderstreck, vilket gör att det allt som oftast går att hitta kall och nyfallen snö oavsett om det är en bra syd eller nordvinter. I skidsystemet ligger också SLF:s forskningsstation.
SLF (Institut für Schnee- und Lawinenforschung) är Schweiz nationella lavininstitut. Institutet startade sin verksamhet i Davos redan 1935 och har en stor forskningsstation uppe på berget för forskning om snö, laviner och berg.

 

Aaaah mina spår

Ny dag nya möjligheter. Efter några minuters morgonstretch och en bunke med bircher müsli är jag redo för backen. Bircher müsli är någon man äter stora mängder av i den här delen av Schweiz och man gör det med stolthet eftersom ”müslin som koncept” uppfanns i Schweiz av Maximilian Bircher Benner, som ett sätt att påskynda läkning. Sedan smörjer vi in vår bisarrt ljusa hy med Latschenkiefersalbe och tar liften upp till Jakobshorn. När vi kliver ur kabinen så sviktar mina ben till av förtjusning. Berget har så mycket åkning att erbjuda att jag inte vet var jag ska börja.

Vi ligger och cirkulerar uppe på toppen under någon timme för att värma upp kropparna. Till min besvikelse har ingenting förändras från gårdagen och jag har inte förvandlats till den där fantomen på skidor jag trodde jag var för en kort sekund när vi åkte i skogen på Parsenn.
Några som däremot levererar idag också är Reine och Jackie, resans två chefer. Medan jag funderar på om jag ska hoppa en klippa hör jag ljudet av på par skidor närma sig. Jackie bränner förbi mig och hade man kunnat frysa tiden där och då hade man sett en besviken skribent som med gapande mun och skitnödig pose stått och tittat ut från den klippa han själv inte hoppade, samtidigt som Jackie med full fart flyger ut för droppet. Att hon dessutom stompar landningen like a boss gör inte saken bättre för min del.

Efter halva dagen letar vi oss upp mot toppen av Güggelbahn och hajkar upp längs ryggen på Jakobshorn mellan Güggelbahn och Jatz Quattro. Snön på baksidan ligger på en nordlig sluttning och är alltjämt kall trots att det är någon dag sedan det snöade. Baksidan är till en början både brant och exponerad. Vi blandar stora svängar i hög fart med flyg från små avsatser. För en kort sekund är jag tillbaka i ett mindset där jag är den nya Seth, eller Reine för den delen. Åket är långt och vi åker över böljande fält och avslutar med några småskutt över gärdsgårdar som möter oss i botten. För att fira min nyfunna skidglädje markerar jag likt en hund mitt åk genom att skvätta några droppar medan vi väntar på bussen tillbaka. Livet leker och jag är kung!

Jackie Paaso förevigas av Einar Lindgren.

Sista dagen ska vi på en endagstur mellan Davos, Arosa och Lenzerheide. Turen tar allt som allt en dag och vi laddar genom att packa ryggan full med vatten, choklad och lite öl. Första åket från Hauptertäli är en långt och böljande åk som för oss ned i dalen mellan Arosa och Davos. Vi klipper en snabb kaffe på ett litet fik och tar sedan tåget upp till den lilla och exklusiva byn Arosa. Byn ligger högst upp i en dal och är endast tillgänglig via tåg eller en supersmal och skräckinjagande bilväg. Efter att jag suktat i skyltfönstret över klockor som kostar tre kvadratmetrar av en Stockholmslägenhet, tar vi liften upp mot toppen.

Från Arosa kan man välja om man vill åka från Weisshorn eller Hörnli, enklaste sättet att få reda på var förhållandena är bäst är att prata med skidpatrullen. Det är ett bra gammalt djungelordspråk tycker och får rekommendationen Weisshorn. Åket ned mot den charmigt sömniga byn Tschiertschen är inte speciellt brant, men i gengäld får vi kallsnö hela vägen. Vi är ensamma i dalen och trots att vi åker på i bra tempo bli vi snabbt kalla i den skuggbeklädda sänkan. Nere i Tschiertschen hade vi för avsikt att äta lunch, men påminns av den kalla luften och vi beger oss snabbt uppåt igen. En gammal släplift drar oss upp och huttrandes når vi toppen och möts av den värmande solen.

Reine vill inte vara sämre

Från toppen av Tschiertschen åker vi längs en soldränkt sydsida där den kalla snön blivit tung av värmen, Åket går på skrå och avslutas i Parpan, i ytterkanten av Lenzerheide. Vi firar att halva dagen är över genom att dricka en öl och äta en prickigkorvmacka i väntan på Das Legendäre Postbus som tar oss in till downtown Lenzerheide och vidare mot Davos. Resan hem tar någon timme och jag lutar mig tillbaka och njuter av dagens strapatser. Vi utbyter historier och njuter av att få vara på upptäcktsfärd tillsammans utan att ha någon annan agenda än att umgås och åka skidor. Via slingriga vägar och med två kalla öl i kroppen vaggas jag sakta in mina drömmar där jag likt Reine, Jackie och Seth Morrison kör ut för klippor utan att reka och alltid stompar landningen. Jag vaknar av att busschaffisen står på bromsen, tutar och skriker. Vi är tillbaka i Davos och längdvärldscupen är på väg därifrån Fan, var det inte den där Markus Hellner igen som vi tutade på?

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Einar Lindgren