Anna och Mathilde besteg Kebnekaise
I mitten av april nådde Anna Carbell och Mathilde Haganders sitt mål när de efter ett år av förberedelser äntligen stod på toppen av Kebnekaise.
Foto: Kebun 2011
Kebun2011-expeditionen började söndagen den 10 april när vi anlände till Kiruna efter en och en halv timmes flygresa från Stockholm. Vi tog bussen till Nikkaluokta för att sedan slänga upp ryggsäckarna på ryggen och börja vår vandring mot fjällstationen. Det tog lång tid och vi hade hård motvind hela vägen över Láddjujávri sjön, men efter sex timmar nådde vi äntligen fjällstationen och en efterlängtad middag.
Måndagen började tidigt med utbildning tillsammans med vår guide Anders Bergwall för de sista förberedelserna inför tisdagens toppförsök. Vi gick upp och åt frukost strax efter klockan sex för att sedan packa det sista. Klockan 08.10 satte vi på hudarna och ställde om pjäxorna till gåläge för att börja vår vandring mot Kebnekaises sydtopp.
Vädret blev allt sämre och väderrapporterna sa att det skulle blåsa upp mer mot eftermiddagen, men än så länge var läget stabilt. Vi gick bort mot Jökelbäcken som skulle leda oss upp mot Björlings glaciär. Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten och vädret. Vinden hade blivit starkare nu, precis som rapporterna lovat.
Ovädret på väg in
Foto: Kebun 2011
När vi var framme vid östra ledens klätterpassage satte vi oss i lä och ringde ner till fjällstationen. Vi hade stegjärn och selar på oss och var beredda med isyxan i vänster hand för att påbörja klättringen. Fjällstationen sa att det blåste upp mot 18 m/s på toppen med tvåhundra meters sikt. Vi hade inget annat alternativ än att vända. Om det är något vi lärt oss under det här året av förberedelser är det att inte ta onödiga risker på berget men det tog emot när v bara hade 300 höjdmeter kvar till toppen. Besvikna började vi gå tillbaka ner mot Björlings glaciär där vi satte på oss skidorna och började vår färd tillbaka mot fjällstationen.
Foto: Kebun 2011
Foto: Kebun 2011
Men vi gav oss inte så lätt – vi skulle upp på toppen! Efter många telefonsamtal hade vi lyckats boka om tågbiljetterna, förlänga boendet, ledigheten från skolan och skaffat en ny guide – Johan Johansson. Dagen därpå stod vi ännu en gång redo att bestiga Kebnekasie. Vädret var klart, men kallt, och vinden skulle avta mer och mer för varje timme. Vi tog samma väg upp som dagen innan, och när vi nådde klätterpassagen igen frågade vi Johan om han trodde att vi skulle komma upp på toppen idag. Vi fick svaret att vi i alla fall skulle få chansen att klättra.
 Foto: Kebun 2011 |
 Foto: Kebun 2011 |
Anna och Mathilde på toppen
Foto: Kebun 2011
Efter en halvtimmes klättring hade vi kommit hela vägen upp till toppstugan. Nedanför oss såg vi Björlings glaciär. Framför oss såg vi toppen. Vi satte fart ännu en gång för nu var det inte långt kvar. Klockan 14.15 stod vi äntligen på Sveriges högsta topp. Utsikten var helt otrolig, vi kunde se långt över topparna. Vi hade lyckats. För att hinna ner i tid var vi tvungna att börja röra oss mot fjällstationen igen. Vi skråade över den hårt packade snön tillbaka till klätterpassagen.
Foto: Kebun 2011
Väl nere på Björlings glaciär satte vi på oss skidorna ännu en gång för att påbörja nästa äventyr – skidåkningen. Vi hade dagen innan redan åkt samma sluttning, men idag kändes det som om det var på riktigt. Trots att solen sken hela dagen, hade den låga temperaturen gjort snön hård. Men då vi anpassade spåret efter hur snön blåst fick vi ändå flera sköna svängar.
Väl tillbaka på fjällstationen hade molnen dragit in över bergen. Vi var möra i kropparna, men idag hade vi lyckats stå på Sveriges högsta topp. Projektet ”Kebnekaise Upp & Ner” hade som mål att stå på sydtoppen 2104 meter över havet, men målet med projektet var också att fördjupa oss inom säkerhet och vett på berget.
Efter ett års förberedelser och fyra dagar i Kebnekaise med fin skidåkning kunde Kebun2011 dra sig tillbaka och börja sin färd hemåt.
