Åre-VM enligt en volentär

VM i Åre hade inte varit mycket utan alla volentärer. Många frivilligarbetare åkte upp med stora förväntningar till VM-veckorna, vissa fick vakta en österrikisk buss i Tegefjäll i två veckor, andra hamnade på mer stimulerade arbetsplatser. Här delar Sebastian van Baalen sina egna intryck från VM.

Idén kläcktes av pappa i september då han berättade att VM organisationen sökte volontärer. Redan dagen efter anmälde jag mig som frivillig. Då anade jag inte att tiden i Åre skulle bli mitt livs roligaste och kanske mest lärorika upplevelse. När så vintern uteblev och skidabstinensen blev allt starkare stärktes förväntningarna inför VM allt mer. Jag såg fram emot att helt på egen hand bege mig till vintersportparadiset, i en känsla av ensam frihet. Med skidorna som enda följeslagare var jag redo att möta Åre och VM.

Efter en tio timmars intensiv bilresa, liftandes med Jönköpingsparet Anna och Claes, välkomnade VM-byn oss med plusgrader och ett stilla duggregn. Trötta anlände vi till VM-center i gamla ICA:s lokaler. Efter att ha fått våra volontärskläder var det dags att få vårt boende; något som kom att bli dagens positiva överraskning. Istället för den förväntade sovsalen tre mil från Åre, blev vi inackorderade i Parkvillan, knappa tio sekunders promenad från Åre torg. Glada i hågen gjorde vi oss hemmastadda i vårt 6-bädds rum och somnade sedan gott, drömmandes vita puderdrömmar.

En för mig fördelaktig överenskommelse hade givit mig första dagen ledig för skidåkning. En dags surfande på den något slitna lössnön kröntes med en klantig vurpa och räddningsskoter ner till byn igen. Haltandes fortsatte dagen sedan med arbete på VM-center; volontärkläder skulle delas ut. Där träffade jag även de övriga tre personerna som skulle göra oss sällskap i vårt rum; smålänningen Erik, skånesmålänningen Oskar och östersundaren Elin. Vi utveckla en speciell vänskap på rekordtid med start samma kväll i Parkvillans bästa mötesplats, bastun.

Lördagskvällen bjöd även på underhållning i världsklass, med newschooltävlingen Slopestars. Den samlade världseliten gjorde upp i hopptävlingen, och till min stora lycka såg jag min allra största idol Jon Olsson avgå med segern efter sin patenterade dubbelvolt med skruv, Kangaroo Flip.

Redan följande dag började vi så smått inse Parkvillans största nackdel; den saknade matlagningsmöjligheter. Detta och min begränsade matbudget resulterade i att frukosten i åtta dagar framöver skulle bestå av torrt bröd med messmör. De tidiga morgonpassen och hänsyn till sovande kompisar gjorde dessutom att jag tvingades inta den i en kall, svettluktande bastu. Man vad gör man inte för lite skidåkning?

På lördagen var det dags att möta upp med min grupp och gruppchef för att starta arbetet i VM-backarna under rubriken Ban- och Säkerhetsarbete. Grupp Fyra, fåordigt ledd av den norrländska vikingen Mats-Ola, bestod av två stockholmska gymnasieelever, Linus och Mikaela, en medelålders man vid namn Mats, och så jag. Vi tilldelades zon fyra i herrarnas störtlopp med bland annat den fruktade Stövelbranten och lärde oss snart skillnaden mellan A-, B- och C-nät. I snöstorm, 15 minusgrader och 30 sekundmeters vind tvingades vi redan första arbetsdagen att gräva fram skyddsnät ur tre meter höga snödrivor, allt lett under Mats-Olas strikta militärbefäl, och förevigat av SVT. Ett dussin stelfrusna fingrar och tår senare avslutades dagen i bastun med en kall öl. Och dagens tävlingar? Inställda.

Dimma och hård vind ställde även in söndagens tävlingar, dock inte söndagens arbete. Samtidigt började jag lära känna Parkvillans otroliga blandning av frivilligarbetande människor, dock med en sak gemensamt: alla älskade skidåkning! Elisabeth från Malmö, Sofie från Strömsund och Alva från Uppsala skapade ett virrvarr av svenska dialekter, medan Marja från Finland, Vegar från Norge och Katharina från Österrike stod för de internationella inslagen. Trots att de flesta var studerande (eller före detta), i 25-års åldern, varierade yrkena från PR-konsulter till ordningsvakter och vaktmästare. Tillsammans med gänget från Parkvillan gav vi oss under söndagskvällen ut på veckans första festkväll; vi styrde mot festivaltältet och liveuppträdandet med bandet Smalare än Thord. Två öl à 52 kronor fick avsluta den kvällen.

Efter knappa tre timmars nattsömn fortsatte arbetet under måndagen i något bättre väder. Ytterligare en messmörfrukost gav de extra krafter som behövdes. Några öl i bastun och en utekväll på bykrogen Broken var egentligen det enda anmärkningsvärda under den annars ganska avvaktande måndagen. De av media 100 000 utlovade besökarna glänste med sin frånvaro; byn fylldes kvällstid istället av otaliga volontärers röda volontärjackor, något som snarare gav mästerskapet epitetet volontärsfest än folkfest.

Allt exploderade under tisdagen. Strålande sol och 25 minusgrader hälsade morgontrötta volontärer på berget, och hela Åre drog en lättnadens suck när VM:s första tävlingar äntligen kunde genomföras; herrarnas och damernas super-G. När sedan Anja förgyllde dagen med ett guld, var det inte sämre än att jag fällde en och annan glädjetår. Kvällen som följde skulle bli en av de galnaste i hela mitt liv. Den började som vanligt i bastun, denna gång alldeles för länge. När vi plötsligt insåg att damernas prisutdelning skulle äga rum om bara några minuter, fanns det ingen annan lösning än att besöka prisceremonins 25 minusgrader endast iförda handduk. Men vad gör inte ett hängivet fans för sin stjärna? Storpubliken på omkring 5000 personer mötte oss med kombinerat förvånade och roade blickar, och innan vi lämnade torget hade vi dragit till oss fyra tv-kanaler och två tidningars uppmärksamhet.

Som nyblivna rikskändisar begav vi oss klockan åtta till volontärsfesten på VM-center. Erik och jag hade i bastun komponerat ihop en kort volontärsång, som vi sedan tillsammans med coverbandet Patriks Combo uppförde inför 650 skrattande volontärer. Melodin från ”We are all the Winners” blandades med den nya texten: “and we are volonteers”. Låten blev en storsuccé: dagen efter fick vi beröm av helt okända människor i backen som nynnade vår sång. För tredje kvällen i rad gick vi sedan ut; denna kväll fick krogen Werséns njuta av vårt besök. Kvällen slutade som så många andra med en hamburgare på det nattöppna Max.

Totalt sett bjöd dagarna i Åre på en rad upplevelser: hårt arbete i kalla förhållanden, snösprutande skidåkning, fartfyllda alpintävlingar, sena festkvällar och sparsamma måltider. Dock måste jag erkänna att den största upplevelsen var alla de fantastiskt sociala och utåtriktade människor som man träffade och lärde känna. Det var inte utan vemod och sorg i bröstet som jag redan under torsdagskvällen satte mig på tåget med destination hem. Efter en genomsnitt nattsömn på runt fyra timmar, hårt arbete och en hel del festande, somnade jag utmattad av tågets vaggande rörelser; lyckligt drömmande om VM 2007.

De små ekonomiska resurserna och de trånga ytorna vi bodde på gjorde att volontärlivet i mångt och mycket påminde om studentlivet. Eftersom ingen varken hade tid, eller var villig att lägga tid på att städa, så tenderade rummen att bli illaluktande kaos. Skämtsamt brukade vi säga att allt var lugnt så länge alla hade varsitt kaos. Något vi andra tyckte var mycket komiskt var när det i slutet av veckan kom en ny volontär till Parkvillan, en rookie. När han frågade var det serverades frukost fick han bara ekande skratt till svar, innan han till sist kom underfund med att det inte existerade någon frukostservering.

Slutligen, för att sammanfatta hela upplevelsen så görs det bäst med slutraderna i vår volontärsång:

”We were always happy,
and we wont take a nappy
We are all the winners,
and tomorrow we’ll be crappy.”

Text: Sebastian van Baalen