Årets första åk i Kina
Freerides Martin Åkesson, numera bosatt i Shanghai, rapporterar från snöscenen i Kina. Det blir en wok-blandning av inomhusbackar, 80-talskläder och nudlar.
 Skön rail |
 Alla deltagare i snowboardtävlingen. |
För två helger sedan var det dags för den första riktiga snowboardtävlingen i Kinas historia. Freeride var på plats. Trots att tävlingen genomfördes i Kinas största och hetaste stad, Shanghai, och att arenan var under tak, infann sig ändå den rätta stämningen. Några gamla västerländska snowboardproffs och lokala förmågor stod för arrangemanget Nokia Qixing Mellow Park. Mellow Park är en tävling som under vintern turnerar runt i Kina: från Shanghai vidare till Beijing för att slutligen nå de större skidorterna i norra Kina. Totalt deltog drygt 40 personer och första platsen kammades till slut hem av den Quiksilver-sponsrade kinesen Fanlei. Här fanns deltagare från tolv nationer, bland annat Frankrike, Schweiz, Japan och USA. Nu var det inte riktigt samma klass på hoppen och åkningen som man är van vid från större tävlingar i Europa. Men det var kul att se att det inte bara är industri och ekonomi som har börjat ta fart i det stora landet i öst. Med största sannolikhet kommer vi inom bara några få år se både Mr. Lee och andra kineser högt upp i resultatlistorna i internationella skid- och snowboardtävlingar.
Entrén till anläggningen och prislistan. 100 SEK för en timma inkl. all utrustning, en heldag för drygt 200 SEK.
Vi var bara tvungna att ta oss tillbaka nästkommande helg till inomhusbacken Yinqixing och Mellow Park för att utforska dess möjligheter ytterligare. Att åka skidor i Shanghai är en väldigt speciell upplevelse på många sett. Först ska man ta sig till backen och det är inte det lättaste. Ingen taxichaufför kan i princip ett endaste ord engelska, inte ens yes och no. Det är svårt att förstå att detta är
80-talsskidor i långa rader.
en internationell världsmetropol med nästan 20 miljoner invånare. När vi till slut ändå med diverse teckenspråk och pekande lyckas få chauffören att förstå svarar han bara med ett rejält leende. Ytterligare några knäppa vitingar som ska åka skidor tycks han tänka. Väl framme möttes vi av samma språkförbistring, men efter ett tag hade vi fått varsin pjäxbag med diverse illaluktande 80-talsskidutrustning; orange respektive lila termobyxa med tillhörande jacka, urläckert! När vi till slut kom ner till skid- och pjäxutprovningen förstod vi var alla 80-tals prylar hade tagit vägen. Salomons gamla bakinstegspjäxor har väl inte riktigt det där perfekta hälgreppen som man kan önska, men vad gör det? Om fem minuter ska vi äntligen få göra säsongens premiäråk!
Rullbandet upp till första avstigningen.
Att ta sig upp till toppen är segt. Totalt 15 minuter och då är det först en rulltrappsliknande variant av lift och slutligen en knapplift. Efter några tålamodsprövande försök med liftsystemet blev det senare hiking. Samma sträcka, 380 meter, tar nu cirka fem minuter och ger dessutom lite benträning. Trots en flack och kort backe är det förvånansvärt få som tar sig hela vägen till toppen. De flesta kliver av redan efter det första rullbandet.
Se ett kort filmklipp från liften
Snön är helt okej, mjuk kanonsnö utan is. Inget för en sann freerider och puderälskare men ändå. Som tur är finns parken med ett big jump och några rails, tillräckligt bra som uppvärmning inför säsongen. Det bästa är ändå att det är öppet hela året runt och nästan dygnet runt. De kinesiska skidskolelärarna verkar inte vara vana att se någon hoppa i big jumpet och än mindre någon som utnyttjar railsen. Idag fick vi vara själva i parken med undantag från en av skidskolelärarna som försökte sig på något som liknande en dubbeldaffy. När vi kommer hoppande skriker han ”beautiful” trots att våra hopp inte var speciellt märkvärdiga.
Freeridern Kalle som är sugen på årets första åk, iklädd lila prasslig skiddräkt.
Mums! Nudelsoppa med grissvål och några grönasaker.
Afterski och restaurang i backen härnäst. Dessutom finns det karaoke, bastu, spelhall och några butiker i komplexet. Till och med lilla Sverige finns representerade med en butik med Craftkläder. Till slut blir det lunch. Kinapinnar brukar inte vara ett problem, men en meny som endast visar oförståeliga tecken är en större utmaning än railsen i backen. Efter att 6-7 olika personer kommit förbi, servitriser och förbipasserande, har vi äntligen beställt in lite ris, friterade nudlar och biff. När maten kommer förstår vi att informationen ändå inte riktigt nått fram. Nudelsoppa med något som liknar kött blir avslutningen på dagens äventyr i Shanghai.
