Bakom kameran: Martin Söderqvist

Ett fåtal människor får arbeta med det de älskar. Martin Söderqvist har arbetat med sin favoritsysselsättning i snart tio år och älskar variationen och frustrationen det innebär att vara skidfotograf. Hör hans tankar om foto, musik, misslyckanden och varför han inte använder blixt!

Hej jag heter Martin

Martin Söderqvist är nyss hemkommen från Schweiz där han fotat kläder för en superluxuös skidtillverkare, som nu även ska börja göra skidkläder. Utöver trehundra mil i bil bakom sig, har han ett gediget arbete med att redigera bilder framför sig. För att rensa hjärnan och få lite utlopp för sin extraenergi har han stannat till nere i studion för att repa lite med sitt band. Musiken dånar på andra sidan luren när jag ringer Martin, 
– Vänta en sekund, svarar han med.

Jag sitter tyst på andra sidan luren och hör hur han pratar med några andra i ett rum och det låter skränigt. Det prasslar till i telefonen och jag hör åter hans röst.
– Jag ringer upp dig!

*Klick*

Martin Söderqvist växte upp i Lerum, en förort till Göteborg, under åttiotalet. Han var full av energi och de enda tillfällen då han lugnade ned sig var när han fick teckna. Han beskriver det själv att det var som att något inom honom blev tillfredsställt när pennan mötte det vita pappret. Om han inte satt djupt försjunken i sitt tecknande var han i full färd med att spela gitarr och ta ut ackord från något av sina idolmetallband. Utan att veta om det hade han redan i barndomen upptäckt det som skulle dominera hans liv under tonåren in i nutiden; bild och musik. 
– Efter nian åkte jag till USA ett år på utbyte och gick high school där. Min plan var att gå musiklinjen när jag kom hem. Men när jag kom tillbaka så hade de lagt ned musiklinjen och jag fick byta till bild istället. Så kan det gå, berättar Martin.

Skidintresset började tidigt för Martin

Tiderna förändras. Då – stort att resa. Idag – en självklarhet

Hur startade ditt intresse för fotografering?
Efter att jag fick byta från musik till bild började jag teckna ännu mer än tidigare. Ganska tidigt insåg jag att ”fan, det kommer inte gå det här”. Jag är perfektionist när det kommer till mitt eget arbete och jag kunde inte teckna så bra som jag ville. I mitt inre hade jag en tanke om vad jag ville skapa men det blev inte lika bra när jag målade. Jag hade inte tålamod att bli så bra som jag visste att jag behövde bli. Jag ville ju måla ultrarealistiskt men klarade inte av det rent tekniskt och då insåg jag att jag inte skulle måla.

En av mina lärare på gymnasiet gjorde så att jag kom i kontakt med foto. Ganska snabbt kände jag att det var min grej. Jag fattade det liksom mycket snabbare än att rita. Här kunde jag få till bilderna i mitt huvud så realistiskt jag önskade. Faktum är att jag inte har tecknat någon grej sedan jag började fota…

Att fota på den tiden innebar också en del annat arbete som man inte behöver tänka på idag. Det digitala fotot har verkligen förändrat hur man arbetar som fotograf. Efter att vi fotat med våra analoga kameror höll vi till i mörkerrummet för att lära oss framkalla bilderna. Mörkrummet låg på andra våning i Lerums gymnasium. Man gick igenom en luftsluss, med dubbla dörrar och fläktar, in i ett kolsvart rum med ett dovt rött ljus där man fick hålla på, sedan förde man bilderna mellan massa olika vätskor för att få fram objekten på fotopapper. Efter ett tag byggde jag ett rum hemma i bastun hos mina föräldrar. Jag kommer ihåg när jag spillde ut framkallningsvätska på den vackra furun i bastun så den blektes. Fan vad pappa blev arg! (Haha)

Jim Jack på toppen av Rooster Comb i Stevens Pass. RIP dude!

Idag är det en aning lättare att börja fota och experimentera med digitalkameror och direkt få feedback på bilden. När man fotade film fick man ju snällt vänta innan man fick se sitt resultat. Vad gjorde du för att fortsätta utveckla ditt fotograferande?
Efter gymnasiet hade jag lite olika tankar om vad jag ville göra men jag började i alla fall på en folkskoleutbildning i fotografering. Det var en vanlig utbildning som de flesta fotointresserade kommer i kontakt med, men jag kände direkt att ”vad fan är det här?”. Vi elever fick aldrig reda på vad man fotograferade eller vad man skulle ha själva fotograferandet till. Det var jättefrustrerande. Det enda vi fick reda på av våra lärare var att ena läraren gick på socialbidrag för att kunna göra en utställning om gula sopbilar som han gillade att fota. Den andra hade fotat Lillhagens mentalsjukhus på sjuttiotalet och det här var på nittiotalet. (Haha) Vad fan var det?

Jag minns att det fanns en lärare som jobbade på reklambyrå också, men istället för att prata om hur det var att fota i en kommersiell värld så visade han stugor från Dalsland som han fotat. Jag tröttnade på att inte få svar på mina frågor och lade ner fotot under några år när jag slutade på den utbildningen.

Det måste har varit frustrerande. Vad gjorde du istället?
Jag drog till Österrike där jag hade varit med pappa när jag var lite. Jag åkte iväg och gjorde säsong och jobbade i skidskolan i Saalbach och bakade pizzor på kvällarna. Efter första säsongen drog jag till London och jobbade i skoaffär för att tjäna ihop mer pengar. Efter det fortsatte jag i skoaffär i Göteborg. Jag antar att det var där jag fick upp ögonen för mode kanske…(Haha). 

Det var först när jag åkte skidor i Österrike jag fick upp intresset igen för fotograferingen och till vinter därefter tog jag med min systemkamera. Det här var säsongen 1999/2000 och det snöade ohyggliga mängder det året. Jag drog till Österrike och jobbade i skidskolan igen och började fota några polare jag åkte med. Jag skickade inte bilderna till någon tidning eller så, utan fotade bara för min egen skull. 2000/2001 gjorde jag en till säsong och hade på avvägar fått höra att man var tvungen att fota dia-film om man vill få sina bilder publicerade i tidningar.  

Jackie Paaso i Montafon

Hur fick du reda på det?
När jag gjorde säsong i Saalbach träffade jag Jimmy Pettersson, en övervintrad skibum och fotograf. Han arbetade med att både skriva och fota för massa tidningar. Jag var hemma hos honom och såg alla bilder som han fått publicerat och då sa han att det var diafilm som gällde. Sedan vände han sig mot mig, tittade mig i ögonen och sa: ”Det här är ingenting du kan hålla på med. Det går inte att tjäna pengar på det här.” Det enda jag såg var ju alla bilderna på väggarna runt omkring mig. Det kändes som han sa det för att han såg mig som en konkurrent. Så snarare än att ta det som ett råd, så sporrade det mig att visa honom att det visst går!

Jag kommer ihåg att jag tänkte ”kan han så kan jag också sälja mina bilder”. Hade det inte varit för mötet med honom hade jag nog inte lyckats med fotot, det tändes en glöd i mig. Jag är tacksam för det Jimmy lärde mig.

Efter den säsongen skickade jag bilder till skidtidningen Åka skidor och hade egentligen inga förväntningar på att få komma med. Efter ett tag fick jag ett trevligt brev tillbaka från chefredaktören som på den tiden hette Mattias Fredriksson. Han skrev och tackade så mycket för bilderna och fortsatte skriva att jag hade gjort ett bra jobb och nästan nått ända fram. Tyvärr räcjte det inte hela vägen men han uppmanade mig att fortsätta fotografera. Trots att det var ett schyst brev blev jag knäckt över att jag inte fick mina bilder publicerade. Jag trodde ändå någonstans att en bild skulle få komma med och när jag jämförde mig med alla som fotade skidor för skojs skull i Alperna tyckte jag att jag var mycket bättre. Det var jobbigt.

Jag tittade på bilderna igen för att förstå vad felet var och insåg då att de inte var riktigt skarpa. En förklaring till det var att jag inte hade några bra objektiv. De jag hade klarade helt enkelt inte av att ta så skarpa bilder. Men eftersom jag var ung och fattig så hade jag inte råd att köpa massa nya objektiv – jag var ju bara en skidåkare. Då kändes det tungt.

Martins första cover

Så enligt en dramaturgisk modell så borde det komma en skänk från ovan och en vändning nu? Kanske vintern efteråt? (Haha) Man skulle ju önska det! Året efter kontaktade jag Lion Alpin och de var intresserade av att köpa bilder av mig under vintern, förutsatt att jag kunde ta nya skarpa. Tyvärr var det en pissäsong av sällan skådat slag och jag fick inte en enda bild! Alperna var brunt av all lera och efter säsongen satt jag där utan några bilder och ett begagnat 80-200 objektiv. Då bestämde jag mig för att bli fotograf och utbilda mig. Jag drog jag till Paris och pluggade SPEOS (Internationell fotoskola i Paris, reds anm).

Vad var det som gjorde att du ville plugga?
Det var mycket som fattades i mitt fotograferande. Jag ville inte arbeta som fotoassisten och sätt ljus i Göteborg i all evighet, utan verkligen få fota! Sen ville jag bort hemifrån och då var ju Paris perfekt. Det var då mitt brake kom kan man säga.

Året innan hade jag varit i Zillertal en sväng och fotade med en polare. Där träffade jag en kille som heter Martin Webrant, en rödhårig snubbe från Skåne som pratar bredare än en lagårdsdörr. Jag plåtade honom en del och fick några riktigt bra bilder. När jag var i Zillertal träffade jag Jimmy Pettersson igen. Han kom dit för att fotografera och han hade med en journalist från Kanada som hette George Koch. 

Jag gillade att prata engelska och vi fick bra kontakt med varandra. När jag bodde i Paris hade jag kontakt med honom över mail. I december, efter halva utbildningen i Paris, mailade George mig och frågade om jag var intresserad att fota för en amerikansk resebyrå i Alperna under vintern? Jag skulle hänga med dem i elva dagar och det skulle upp på deras hemsida, typ som en fotoblogg. George ville ha mig, men resebyrån var inte säker på mig. George frågade om jag hade några bilder de kunde få se. Jag skickade en bild på Webrant från Zillertal som jag scannat in en papperskopia av – från svartvit negativ film (Haha). Fruktansvärt dålig kvalité…  helt bisarrt dålig! George sa att den var helt kontrastlös och jag tappade hoppet, men trots bildens bristande kvalité så blev det tummen upp av resebyrån och jag fick följa med!

Simon Brandelind på roadtrip i Washington State

Ibland ska man ha lite tur. Om jag säger den enes död, den andres bröd…
(Haha) Tanken från början var att jag skulle följa med som andrafotograf under elva dagar, men huvudfotografen körde in högerhanden i en sten, splittrade sin tumme i trettiotvå bitar, och jag kunde hänga med i en månad istället. Jag fick bra bilder som jag kunde skicka till tidningar året efter.

Kommer du ihåg din första publicerade bild?
Den officiellt första bilden var en coverbild på Herb Manning från Davos. Det var för holländska Ski Magazine #4, december 2003. Det kändes helt sjukt! Då kände man att äntligen går det att sälja bilderna.

Att välja den konstnärliga vägen som fotografering och även skidåkning kan ses som, har inte alltid varit problemfri och enkel. Enligt Martin får han också tampas mycket med de egna känslorna och den egna frustrationen det kan väcka. När jag varit på fotoresor med Martin har det hänt att smockan hängt i luften och att både åkare och fotograf står och skriker på varandra från olika delar av berget. Lika euforiskt som en perfekt lagd sväng känns när man i botten får höra på radion att bilden blev gudomlig, lika frustrerande och tröstlöst kan det kännas när allt är emot en och varje ruta blir fel.

Ljuset kanske vägrar samarbeta, snön har fel konsistens, det är spårat och dessutom så strular samarbetet mellan åkare och fotograf. Då är det inte kul att vara varken framför eller bakom kameran. Båda parter känner att man har sänkt tid i ett projekt och att man måste få bra material från resan om man skall kunna fortsätta åka skidor nästa vinter. I dessa stunder där naturen sätter begränsningar för fotografen känns livet inte alltid enkelt.

Martin Webrant i Durango

Kan det vara frustrerande att fota?
Förr blev jag riktigt förbannad. Ibland så vill man ju mer än vad som finns på stället. I mitt huvud så ser jag framför mig en så jävla fet bild. Alla grejer måste stämma. Bra ljus, bra snö, bra åkare, rätt vinkel och rätt fotograf. Om det är något i den kedjan som inte stämmer så misslyckas man. Det är otacksamt! Det är ju samtidigt det som är tjusningen i det hela att när man får den där perfekta rutan då känner man sann glädje. Det är svårt och en utmaning hela tiden. Det kräver mycket av alla inblandade, allt måste stämma överrens annars funkar det inte. 

Under vår vänskap har du även haft en del duster med uppdragsgivare, åkare och sponsorer som inte alltid uppskattar din raka stil. Kan du tänka att det ibland kan vara klokare att bara skita i vissa delar som du blir arg på? 
Till att börja med vill jag säga att vara skidfotograf är ingenting man gör för att man vill blir rik. Inte jag i alla fall. Jag gör det för att jag älskar att åka skidor och för att jag får vara kreativ på ett unikt sätt. Jag tycker det är roligt. Om det inte är roligt och man dessutom måste jobba på ett sätt som man misstycker med, måste man säga ifrån. Jag behöver göra det för att kunna fortsätta fota. Sen kanske man förlorar på det kortsiktigt.

Kan du ångra något av de konflikter du varit i?
Nej, inte ångrat men jag har insett att det bara är business och att det är en liten bransch. Så man kan inte gå runt och vara långsint och ogilla någon på ett personligt plan. Branschen är för liten för det. Jag har nog mognat en del också och har ett bättre förhållningssätt till problem som kan uppstå på berget.

Du var även motståndare mot digitalkamera ett tag. Du körde analogt länge och skickade tålmodigt iväg dina filmrullar på framkallning efter säsongen avslutats. Varför detta motstånd?
Jag tyckte om att fota dia. Jag tyckte in att de digitala kamerorna var tillräkligt bra och ville vänta med dem. Jag hade en digitalkamera 2003 men tyckte inte om resultatet jag såg och gick tillbaka till analoga Nikon F5 och F6 igen. Jag väntade många år innan jag köpte en ny digital.

Jag kommer även ihåg hur du under den här tiden kunde recitera din gamla kopist från skolan i Paris som på frågan om hur det är att fota med blixt…
”Det finns bara en sol”. För mig är det viktigt att beskriva själva åkningen som den ser ut på berget. Det är ju aldrig någon skidåkare som åker i blixtljus. Hehe, tänkt dig själv scenariot att man är ute och åker så går det random av några blixtar på berget när man är ute och åker för att man skall få ljus. Sen är det också Jobbigt att släpa upp blixtar om man tycker om att åka skidor. Jag förstår ju det konstnärliga med att fota blixt. Det finns ju fina bilder som fotats med blixt, det vet jag. Men jag tycker om naturligt ljus i bergen, det är så fantastiskt ljus ändå där. Och om ljuset inte är bra, då kan jag ju lika gärna skita i att ta med kameran och åka skidor istället! Men när jag fotar mode då har jag ju blixt ofta.

Ett av Martins favorittillhåll, de lappländska fjällen.

Reine Barkered kör försäsongsåkning i Davos

Du framhåller ju glädjen att åka skidor som en viktig del i ditt fotande. Har det alltid varit sammankopplat, att själv åka och att få fota?
Ja, för mig har det hört ihop. Att åka skidor är en grym grej man aldrig tröttnar på.

Aldrig?
Haha, ja förutom den vintern du och jag var i Lenzerheide. Herrejävlar vad illa den vintern var!

För mig har det handlat om att komma ut och åka med polarna och samtidigt försöka utvecklas som fotograf. Fotot har utvecklat enormt de senaste åren, så man måste verkligen koncentrera sig när man ska ut och fota – då måste man tycka att det är kul.

Vad är det som har utvecklats sedan du började?
För det första så släpar man som sagt ut blixtar på berget mer idag än tidigare. Åkarprestationerna har utvecklats enormt. De åker större, snabbare och så mycket bättre. Skidfotografi är i allmänhet väldigt kreativt när det kommer till vinklar och hitta nya uttryckssätt, men jag tycker det känns som att utvecklingen har gått åt olika håll i tidningar och reklam.

Inom förlagsbranschen har redaktörerna utvecklats med åkningen och efterfrågar helt andra bilder än för tio år sedan. De är mer kreativa och utmanande i bildvalen. Idag tycker jag att man ser färre ensvängare i tidningar och istället ber man om bilder med mer flyt i. I reklamfotot upplever jag istället att man bara vill ha produktbilder. Istället för att sälja en dröm där man får se hur kläderna är i en speciell miljö på berget efterfrågar företagen bilder där man kan se loggar på kläderna. Då blir det bara närbilder på ensvängare eller poseringar vilket är trist som fan enligt mig.

Vårt samtal avbryts av en djup amerikansk mansröst i bakgrunden. Det är sångaren i Martins nya band Smash Atoms. De är i studion för att jamma och repa in några låtar inför sin spelning. Sedan jag lärde känna Martin runt 2005 är detta hans tredje band. Hans roll ha varierat, från att både sjunga och skriva musik samt texter i Hostile Cell, spela bas med Debbie Ray och nu vara tillbaka på gitarren och skriva text i Smash Atoms. Musiken har dock alltid varit tung och rockig och, i mina öron, väldigt hård.

Jag kommer ihåg när vi åkte bil och du spelade första skivan. Jag minns att du hade en mäktig röst.
Tack! Jag har ett nytt band nu, det bästa jag varit med om, helt grymt! Det är så jävla bra kemi mellan alla. De är musiker från andra lokala hårdrocksband. Redan första repet föll allt på plats. Det blev låtar direkt när vi spelade ihop. Sångaren är sån talang. Det är skönt att inte sjunga utan bara fokusera på gitarren. Det bästa med det är nog att inte ha så mycket att göra på scen. Det gick inte att slappna av och köra på när jag skulle sjunga och spela, det var grejer att göra hela tiden. Det känns bättre att bara göra en grej. Nu spelar jag gitarr. Jag skriver alla riff och musik. Sedan skriver jag låtarna tillsammans med sångaren. Musiken är på något sätt ganska likt fotot; man får ingenting gratis, man måste offra sig. Man måste ut och spela, annars glömmer folk bort att man finns.

Du lägger ned mycket tid på musiken. Kan den ta för mycket tid ibland?
För mig är det riktigt skönt att ha någonting vid sidan av fotandet. Det är nog egentligen samma känslor som stimuleras, det är ju konstnärligt på något sätt. Man får adrenalin av att spela live, det får man av stora berg med. Det är samma känsla när man får en ryggdunk av en polare som säger ”Jävla vilken bra låt ni spelade på p3 precis.” som när man får beröm för bild någon bild. Det är något konstnärligt i båda sakerna

Hur menar du att det är konstnärligt att åka skidor?
Man använder ju berget som en målarduk. Det låter ju jävligt klyschigt. Men det är så coolt när man följer skugglinjen ned och vänder sig om och tittar upp och ser sitt åk, ser sina ensamma spår på en bergssida. Då har man målat berget, även om man inte fotat. Skidåkning är förenat med film och foto, varför skulle man annars vilja kolla på det i alla tidningar? Det finns en skönhet i det helt enkelt!

Martin Webrant tittar ut i skogen från Davos

Hur vill du fortsätta att utvecklas?
Jag vill… jag vill försöka vara så kreativ som möjligt inom skidfoto. Jag vill utvecklas själv och ha en stil som gör att jag inte behöver bry mig om vad mina kunder skall sälja sina kläder någonstans utan ha ett formspråk som är eget och som gör att folk vill köpa mina tjänster. Jag vill inte ta samma bild om och om år efter år. Då är jag hellre hemma och fotar i studio istället.

Jag vill lägga fokus på att vara kreativ både på och av berget utan att behöva bry mig om att en logga syns i allt puder. Loggor kan jag fota i stan eller i min studio, på berget är det känsla som gäller. Men det är svårt att ha sådan integritet eftersom man blir drabbad ekonomiskt.

Vad ser du dig själv göra om fem år?
Jag kommer att fota reklam och mode, samt köra på med skidfoto så länge jag tycker det är kul. Jag tror aldrig jag kommer att ge upp skidfoto, även om man känner att man vill göra det ibland. Man kan bli vansinnig och känna att ”fan vad mycket jag har offrat för det här och så går allt emot mig”. Sen så tar man nya tag och då lossnar det.

Text: Kristoffer Frenkel