Clayton Kernaghan – flitigare än sin egen skugga
Jag är helt övertygad. Lucky Luke har en brorsa som är kanadensare och bor i Japan. Han heter Clayton Kernaghan och är flitigare än sin egen skugga.
Foto: Einar Lindgren
Med en genomsnittlig snönederbörd på närmare 15 meter per vinter är det lätt att förstå varför Clayton Kernaghan på Black Diamond Lodge i Niseko gillar våren så mycket.
– Jag älskar när våren kommer. Det är mycket roligare att åka när det är sol och det är mindre människor i byn. Och det snöar mindre, säger Clayton.
För de allra flesta är mindre snö inte något positivt men för Clayton och de andra på Black Diamond Lodge betyder mindre snö mer fritid. Vi förstår att snö är en stor del av Claytons vardag när vi tittar in på hans bakgård och ser alla leksaker han har. Snöslungor, oräkneliga spadar, en Bobcat, en pistmaskin och en megaslunga som är gjord i gjutjärn (som jag är övertygad om måste vara rysk).
Den ryska slungan är det största as jag någonsin sett till snöslunga och i min värld skulle man kunna lösa alla typer av problem med den. Skulle det behövas skulle man lätt kunna bygga en mindre hockeyrink med den, men på Black Diamond Lodges bakgård behöver den assistans. När snövallarna börjar närma sig tre meter klarar inte ens ryssen att slunga undan snön och då måste Clayton dra fram sitt ess ur rockärmen; den lilagröna Bobcaten.
Clayton kom till Japan för tolv år sedan med hopp om att få åka puder och tjäna pengar som engelsklärare. Han bodde den första tiden i Sapporo och åkte skidor i den lokala orten Teine.
– Det fanns ingenting som hette offpiståkning på den tiden. Alla åkte i pisten förutom några andra och jag. Vi hade den bästa gemenskapen där uppe och oavsett hur och när man jobbade kunde man alltid ta sig tid att åka upp till backen och ta några snabba åk, berättar Clayton.
– Jag brukade åka upp hit till Niseko med en polare som bodde här. Det var perfekt att dra hit på helgen när man åkte i Teine varje vardag.
Foto: Einar Lindgren
Niseko har förändrats mycket sedan Clayton kom till Niseko för första gången. Priserna har mer än tredubblats och det kommer folk dit från hela världen. Fram till för bara några år sen fanns det inte ens en enda bar och det var bara berget och snön som gällde.
Clayton berättar att det är mycket jobb under vinterhalvåret. Extremt mycket.
– Men det är värt det. Kolla bara in hur det är denna här veckan. Vi har några av världens bästa skidåkare här och det är väldigt kul, berättar Clayton och slår ut med armarna.
Oavsett vart i skalan på skidhierarkin du befinner dig så är man alltid välkommen till Clayton, och det unika är nog att du hittar hela spektrat av bräd- och skidåkare här; några fjuniga australiensare till svenska förstagångssäsongare till de mest ärrade proffs som JP Auclair och Henrik Windtedt. Sitter du och tar en öl under ditt besök är sannolikheten stor att du springer in i någon idol.
Jag frågar, men inser att det är svårt att få ett rakt svar, på varför han, tillsammans med sin fru Ayami, startade lodgen. Jag får nämligen olika svar varje gång.
– Jag var trött på att undervisa engelska
– Jag ville åka mer bräda
– Jag ville dela med mig av min upplevelse.
Förmodligen är alla svar han ger lika korrekta för hur man än vrider och vänder på hans verksamhet kan det inte vara för att tjäna pengar. Det måste vara ren och skär passion. Hans vision är dock lika skarp som en sushikniv.
– Jag vill kunna erbjuda samma service och åkning som helikopterföretagen i Kanada och Alaska gör. Snön är bättre här, så varför inte?, säger Clayton undrandes.
– Mitt fokus ligger inte bara på Niseko, utan på hela Hokkaido (Japans norra ö, reds anm). Man ska kunna bo på lodgen, träffa andra åkare som älskar att åka, nyttja vår guide och vill man inte åka med guiden så låna en bil och åk ut på äventyr. Japan har så otroligt mycket att erbjuda.
Black Diamond Lodge i Niseko
Foto: Einar Lindgren
Det är svårt att sätta ord på det men att se honom tala om Lodgen i allmänhet och åkningen i synnerhet är som att vara på ett väckelsemöte i Harlem en tidig söndagsmorgon. Oavsett vad han erbjuder tar jag två. När han ställer frågan om det var bra på berget idag svarar jag:
– Mmm, det var djupt.
– Sweet, får jag till svar.
Utan att gå in på teknikaliteter så skulle jag vilja säga att det finns två olika typer av sweet. Ett som är lite nordamerikansk och slätstruket med undertryck på att fortsätta konversationen. Sedan finns det ett som mer är yeeeaaaaah sweet som mer betyder Jag-unnar-er-fett-bra-snö-även-om-jag-måste-skotta-altanen-hela-dagen-istället. Claytons svar är alltid det sistnämnda.
Ibland får Clayton faktiskt tid att åka lite själv. Som här till exempel
Foto: Johan Åkesson
När vi sitter och snackar en eftermiddag och Clayton, för ovanlighetens skull, varken måste skotta snö, bygga quarterpipes eller skjutsa folk höger och vänster går det upp för mig vad som får mig att trivas här och varför folk vill komma till Black Diamond Lodge. Medan Clayton, mitt i en utläggning om hur man kan använda de varma källorna i byn för att värma upp gatorna, får han syn på några gäster som sätter sig vid bordet på andra sidan rummet.
Utan att ursäkta sig eller sluta prata reser han sig upp mitt i en mening och traskar över rummet.
– Tja killar! Ni är nya här va? Välkomna till Black Diamond Lodge. Jag heter Clayton och om det är något ni behöver så säg bara till, ok?
Och det är så han jobbar. Han finns där för alla.
– Jag har hellre halvtomt och har gäster som är här för att de är stokade på att åka skidor i världens bästa snö än en fullbokad lodge där gästerna är här för att vi är mycket billigare än andra boenden i byn.
Ärligt talat förstår jag inte hur han orkar. När jag sent på natten lämnar baren uppe på lodgen står Clayton där med arbetshandskarna i en hand, telefonen i den andra och en karta i den tredje. Typ.
– Vi ses imorgon vid sju. Ok?, frågar Clayton.
– Ok, inga problem, svarar jag.
Foto: Einar Lindgren
Nästa morgon när jag möter Clayton har han redan hunnit köra två bilar till verkstaden, skottat snö, budat på ännu en snöslunga han hittat på Ebay, skottat lite mer snö med hjälp av den ryska snöslungan. Han är precis i färd med att värma upp bilen då han själv ska köra oss till dagens fotoplats.
– Det är en sjuk pillow-line, ni kommer älska den, konstaterar Clayton.
Senare på eftermiddagen när Reine har slaktat puffarna vi åkte till och jag själv blivit kraftig förnedrad, ringer jag Clayton för att få skjuts hem. Med småstressad röst är det första han frågor om vi inte haft kul eftersom vi ringer så tidigt?
– Jo, vi har haft det svinbra, säger jag
– Bra, jag hämtar upp er om 40 minuter. Är det förresten okej om vi stannar och hämtar upp lite prylar på vägen hem?, undrar Clayton.
Och just detta är priset man som gäst får betala för att få vara i Claytons närhet. Titt som tätt får man kavla upp ärmarna och bära skrot från hans tomt, eller som när den ryska snöslungan en dag slutade att fungera eller som när han bestämde sig för att bygga en egen park på bakgården till ett lokalt Burton-jam. Då kan man, utan att veta hur, helt plötsligt stå där med skyffeln i ena handen och peka ut över en QP och berätta hur de andra ska göra, trots att man egentligen inte har en aning.
Foto: Einar Lindgren
