Djurisk carving i Korea

Varför åker man till Sydkorea för att åka skidor? Inte för den djupa snön eller branta pisterna, inte heller för den utsökta maten. Kanske kommer man hit för alla exotiska djur som man stöter på i backen. Följ med Freerides Martin Åkesson på ytterligare ett skidäventyr i Asien.

Dags att rapportera från ytterligare en udda skidupplevelse i Asien – Sydkorea. Att hitta något exotiskt var inte själva målet, men bor man för tillfället i Shanghai letar man efter alla möjligheter att få snökontakt. Det mesta som går att hitta på denna sida av klotet blir nästan alltid något speciellt, i alla fall med svenska ögon sett.

Jag hade vägarna förbi Korea och en helg i Seoul och skidåkning verkade inte helt fel. Innan jag kom dit surfade jag runt lite på nätet och förstod ganska snabbt att detta land inte borde erbjuda speciellt mycket när det gäller skidåkning. Trots det blev helgen för en Shanghaibo en positiv överraskning. Tidigt på morgonen mötte jag några koreanska ynglingar i hotellfoajen som hade lovat att vara min guide under helgen. Ganska snart förstod jag att det var jag som skulle vara deras guide och skidskolelärare. Ingen av dem hade stått på varken skidor eller snowboard tidigare.

• Läs mer: SYDKOREANSK KAMIKAZESKIDÅKNING

Efter att jag kört igenom Seoul med sina drygt 12 miljoner invånare och sedan 1,5 timme norrut, var vi äntligen framme i Bearstown. Det blev jag som till sist fick köra, ingen utav mina nyvunna kompisar kände sig tillräckligt körvana. Precis som om jag skulle göra det som aldrig hade varit i staden tidigare. Med en längtan till bergen och ett kinesiskt körkort, som ger självförtroende när det gäller stadskörning, var det bara att sätta sig bakom ratten.

Dagen börjar med plogsvängar i barnbacken. Mina ”elever” lär sig snabbt vilket känns bra, men jag är inte så säker att det beror på mig. I vilket fall som helst vill jag så snabbt som möjligt lämna detta gytter av nybörjare som kör över ens skidor och använder människor som stopp då plogbromsen inte sitter.

I Korea är den senaste flugan snowboard och ingen verkar ha hört talas om varken freeriding eller jibbing, lyckligt ovetande om vad som är den sanna läran. En annan trend som jag snabbt förstod är hett är mjukisdjur på huvudet istället för hjälm. Det är allstå inte bara barn som åker runt med en björn, ett lejon eller ett lamm på huvudet, folk i alla åldrar tycks ha fastnat för detta mode. En annan tycker det ser aningens fånigt ut, men visst, ett stort mjukisdjur på skallen skyddar ju bättre än inget. Kanske något för våra norska vänner, Sweet Protection, att ta efter. Ja, för visst är det sött och gulligt, eller? De flesta i backarna är nybörjare även om man ser ett fåtal duktiga åkare. I Korea är skidåkning något lekfullt och man ser många kärlekspar åkandes hand i hand. Dessutom finns det en speciell backe endast för pulkaåkning. Åkningen och stilen är så långt ifrån attityd och ”bling-bling” som man kan komma, här är det sann glädje som är det viktigaste.

När jag lyckats ta mig upp till toppen är det nästan folktomt, jag hittar min alldeles egna ”svarta” backe. En backe som är bra preparerad, lagom brant och en lift utan någon kö. Inte illa! Jag försöker att ta varje tillfälle att åka med någon i liften. För det mesta uteblir konversationen helt. Så fort jag öppnar munnen kommer svaret ”No English”, de flesta koreaner pratar inte gärna engelska. Ignorerar man deras första replik brukar det ändå gå att hålla igång något som liknar en diskussion innan det är dags att kliva av liften. Men man kan inte förvänta sig så mycket mer än ett ”yes” eller möjligen ett ”no” till svar.

Efter ett tag hamnar jag i liften tillsammans med några snowbladekillar. De berättar att de tillhör ett snowbladeteam SBZ (Ski Board Zone), som är en hemsida på nätet för snowbladeåkare. Det här teamet ska tydligen vara det bästa i Korea och de berättar lite stolt att de är inbjudna till någon snowbladetävling i Bulgarien senare under säsongen, själv hade jag ingen aning om att det ens är en tävlingsform. Efter en diskussion om snowblades och freerideåkning är vi uppe på toppen igen. Jag blir presenterad för teamledaren och grundaren av SBZ. Jag berättar om Freeride och vad offpistskidåkning är för något, i Korea finns ingen offpist att tala om och alla skidanläggningarna har konstsnö. Efter att ha bytt e-mailadresser och delat ut lite Freeridestickers skiljs vi åt.

Jag drar ner till en ny backe och finner till min förvåning en lift vid dalstationen utan en kotte i, kan det vara möjligt? Nej självklart inte, så fort jag ska kliva på liften kommer en tjej fram och frågar efter mitt medlemskort. En speciell lift för VIP, vad schysst! Om man nu hade varit medlem förstås. Jag åker och ställer mig sist i kön till liften som går parallellt med VIP-liften. När jag äntligen kommer på liften märker jag att liften bredvid går fortare. Inte nog med det så stannar liften för oss dödliga ett par gånger innan jag når toppen igen, jag känner mig helt säker på att de medvetet stoppar liften bara för att VIP folket ska känna sig ännu nöjdare med sitt kort.

 

Lunchen i backen får det inte direkt att vattnas i munnen, Koreansk mat är enligt mig ingen kulinarisk upplevelse. Det finns som tur var också ett mer västerländst alternativ, korv med bröd. Det blir det senare, men av artighet vill jag ändå smaka specialiteterna. Koreans mat är nästan alltid väldigt stark och det mesta som serveras har jag faktiskt ganska svårt för (många gånger är maten fortfarande vid liv), men prova det måste man ju. Jag kan starkt rekommendera kimchi, åker du till Korea är den omöjlig att missa.

Helikoptararna snurrar för fullt i luften, men det finns ingen heliski här i Bearstown. Det är istället ytterligare en stackare som har brutit benen och ska på snabbaste sätt transporteras ner och gipsas. Många borde kanske istället hålla sig till golf, vid dalstationen finns den nästan obligatoriska driving rangen. Överallt i Korea syns de gröna näten och Bearstown är inget undantag. Mitt i vintern i tio minusgrader står folk och svingar för fullt.

Innan vi drar hem för dagen är det dags att ställa sig i ytterligare en kö, tryckluftskön! Koreanen har sällan takbox eller räcke på taket, så det gäller att spruta bort varenda liten snöflinga från skidorna och många gjorde just detta ordagrant. De flesta står och sprutar luft i flera minuter och resultatet blir ändå inte mycket bättre än om man hade dragit handen och handsken över skidan fram och tillbaka en enda gång. Det är bara att ta seden dit man kommer, men fort går det inte.

Totalt finns det tretton skidorter i Korea, varav de flesta i närheten av Seoul. Den bästa och största ska vara Yongpyong, som ligger ungefär 3 timmar från city. Från Seoul och de flesta hotellen där kan man åka med olika bussresor och priserna är i klass med Sverige. Till Korea åker man dock inte för skidåkningen, men är man ändå här vintertid ska man passa på. Skidåkningen är inte mycket bättre än medelbackarna hemma i Sverige. Man kan inte förvänta sig någon djup lössnö eller många fallhöjdsmetrar men upplevelsen är väldigt annorlunda. Nu väntar jag med spänning på att modet från Korea hittar till Sverige, mjukisdjur istället för hjälm!

BILDSPECIAL: Skidåkning i Korea

Text: Martin Åkesson, Foto: Martin Åkesson