Håkan Hansson och resan mot toppen

Möt mannen med ett OS-guld, som arbetar i det fördolda för Jon Olsson, bidragit till Peak Performances miljardrullning och som tog ballongdansen till Sverige. Han heter Håkan Hansson och du har inte hört talas om honom även fast du borde.

Det är ingen som känner igen honom

Jag sitter på kommunfränden tillika TV-kocken Niklas Ekstedts restaurang “Niklas” och väntar på Håkan. Han har meddelat att han blir 15 minuter sen och jag ser mig omkring. Jag måste ha missat dagens PM om att det var ljusblå skjorta som gäller. Samtliga medelålders män bär denna uniform och det är svårt att skilja dom åt. Den forne OS-guldmedaljören kliver raskt in genom dörren mitt i mina funderingar och sprintar förbi de ovetande gästerna fram till vårt bord. Hans pondus fyller rummet trots att han nog själv skulle beskriva sig själv i mer ödmjuka ordalag.

Jag har träffat Håkan förut och han är alltid välklädd. Han har ett utseende som garanterat satt hjärtan i brand, både som yngre puckelpistestradör men även nu som något äldre entreprenör. Någon beskrev hans utseende som “Stålmannen” och när han närmar sig bordet kan jag bara hålla med.

Vi faller lätt in i samtal och pratar om Åre. Han är trevlig och verkar glad men med ett vaksamt avvaktande drag. Hans reserverade yta förbyts snabbt till barnslig förtjusning när han pratar om hembyn sedan 16 års ålder. Håkan är som ett ägg. Med en allvarlig och seriös yta fast ett barnsligt inre som jag är säker är oförändrad sedan 1979. Senare får jag veta att han tackat nej till drömjobb för att det skulle hålla honom borta från Åre och skidåkningen för mycket.

Enkel resa Svenstavik – Åre

Han växte upp i en tid långt annorlunda än den idag, på en plats helt olik den vi nu befinner oss på. Håkans resa började i ett skidhem i glesbefolkade Svenstavik men hans passion skulle leda honom in i mötesrum och upp på berg över hela världen.

– Jag visste redan som 10-åring att jag skulle bli skidåkare och ganska bra. Både jag och min bror hade väldigt stark drivkraft.

Det började på hans gymnastiklärares kontor vid 14 års ålder. På väggen bakom skrivbordet stirrade den franske puckelåkaren Nano Pourtier tillbaka på honom i en gul overall, djupt nedsjunken över en puckel. Där och då bestämde han sig för att det var puckelpist han skulle åka. Att de senare blev goda vänner är en rolig parentes i hela historien.

Skulle du åka puckelpist på den tiden så var det eget arbete som gällde. De krattade gångarna i fråga om organisationer och stöd hittade du inte i puckeln.

Sporten var på denna tiden en slags tonåring. Ena benet i förbund och seriös idrott, andra i anarki och rebellanda. Håkan jämför puckelpist då med jibbing idag [eller iallafall för några år sedan reds. anm.]. Ville man ha någonstans att åka fick man bygga det själv. Ville man tävla fick man styra upp det själv.

Samma år som det välkända avtalet mellan Norge och Volvo, där vi skulle bli garanterade en del av deras oljeintäkter, röstades ner av aktieägarna satt Håkan i en bil på väg västerut. Bakom honom lämnade han Svenstavik för gott och framför honom låg ett liv i Åre som han lever än idag.

Flytten till Åre 1979 kom naturligt då skidåkningen tagit större och större plats i Håkans liv. Bröderna Fahlén som han åkte mycket med verkade i Åre och om scenen var torftig i Svenstavik var den frodig i Åre.

Stenmarkshypen hade svalnat något och det var dags för något nytt. Håkan och gänget hade strålande tajming. Puckel var än en gång en innesport.

Köttfest, ballongdans och benböj

Förutom det självklara slitaget på kroppen fick denna generation även brottas med fördomar. Sporten puckelpist ansågs ännu inte seriös. Att de hårt tränande grabbarna inte blev tagna på allvar var något som de kämpade mot men samtidigt drog nytta av.

Den numer ökända klubben Snölyftet var en freestyleförening med drygt 15 personer som arrangerade tävlingar, fester och uppvisningar. Vilken kategori “köttfesten” tillhörde där medlemmarna agerade värdar endast iklädda slaktavfall låter vi vara osagt. Att dessa utsvävningar blev det de förknippades med är inte svårt att förstå.

– Vi var den första generationen som var seriösa. Vi ville bli accepterade som idrottsmän men uppträdde samtidigt på Country Club för att finansiera vår satsning. Att vi dansade ballongdansen på TV hjälpte oss nog inte att bli tagna på allvar.

Just ballongdansen kan detta gäng ta på sig ansvaret för i stort. Att de gjorde den med olika saker som sponsorn Sibyllas hamburgare eller snöbollar när Sven Melander och TV-programmet “nöjesmassakern” gästade Åre stoppade inte dansen från att spridas.

Det var kallt under OS-finalen

Den lilla sporten blev sedan inbjuden till finrummet. År 1988 i Calgary var puckelpist med på OS-schemat. En chans som testevent och föll det väl ut kunde alpinåkningens lillebror väljas in i OS-familjen. För Håkan Hansson som brukade placera sig mellan 5-15 var det bara en annan tävling. Ingenting han fäste större vikt vid och ingenting han trodde sig kunna vinna. Sen frös snön på.

Håkan var alltid bättre när det var hårt underlag och åket i finalen kallar han ödmjukt en lyckträff. 34 sekunder under en kanadensisk klarblå himmel gav honom en guldmedalj som han själv inte gärna pratar om.

– Jag pratar aldrig om det men folk får reda på det iallafall. Det verkar betyda mer idag än då, nu tycker folk det är så himla respektfullt. För mig var det bara en annan tävling. Jag hade ju tävlat mot världens bästa så många gånger tidigare och tyckte inte att det här var något speciellt bara för att det hette OS.

Business och brorsan

Puckelåkarna fick bli kreativa ekonomiskt för att få ihop det. 8-10 veckor nere i Tignes på höstarna, tävlingar i Japan, USA, Kanada och Europa är inte billigt och entreprenörsskapet kom på köpet för att överleva. En av freestyleåkarna hette Stefan Engström som senare startade klädmärket Peak Performance, där Håkan länge jobbade som sälj- och marknadschef.

– Det var för oss som det är med jibbers idag. Man måste vara kreativ och skapa det för sig själv – ta sig fram på egen kraft. Jämför du freestyle med större sporter så blir ju dom daddade med och det bestäms över dom från tidig ålder. Det finns en organisation som tar hand om alla.

14 år hann det bli på Peak Performance men tanken var att han skulle lämna långt tidigare. Efter ett år på det växande företaget blev han och hans bror Örjan erbjudna att köpa skidbutiken som numer är ett landmärke vid hörnet på Åre torg. Örjan hoppade på och ett år senare köpte Håkan andra halvan. Hansson var fött. Lönsamheten höll dock Håkan borta från driften längre än vad de båda först trodde. När Örjan insjuknade i cancer 2003 blev det naturligt att lägga mer tid på brodern och butiken. 2004 sa han upp sig från Peak Performance och på våren 2005 gick Örjan bort. Fram till något år sedan har butiken växt i Håkan Hanssons regi.

Enäggstvillingen Örjan var Håkans bästa vän och det hade följt varandra samma långa väg. Från Svenstavik, via Åre, ut i världen och in i företag tillsammans. Att kalla dom nära vore en grov underdrift och saknaden av brodern är alltjämt stor. Att broderns bortgång präglat honom mer än någonting annat är väldigt märkbart ju längre vi pratar.

– Det var tuffare än vad jag trodde när han gick bort. Vi var ju enäggstvillingar och det tog länge, länge innan jag hade rett ut det där. Vi var väldigt tighta, säger han innan tystnaden överröstar sorlet i lokalen.

Jon Olsson och Alberto Tomba

Håkan trodde länge att han skulle jobba med skidbutiken tills han blev 70 men redan 2014 sålde han den för att jobba med andra projekt han mest tyckte var roliga. Ett av dom hette Jon Olsson.

För sju år sedan på en restaurang i Åre föll han i samtal med skidstjärnan som just avslutat sin egen tävling. Håkan var nyfiken på både personen Jon men också hur han just fick till det med tävlingen – Jon Olsson Invitational. Han hade ju själv sålt sponsorer till världscuptävlingar för länge sedan men även jobbat mycket med event genom Peak Performance. Jon berättade att ingen manager någonsin gjort något bra för honom och de beslöt sig för att träffas igen dagen efter.

– Jag visste på en gång att jag får presentera något här annars blir det dålig stämning. Då sydde jag ihop två ganska stora avtal som tog ungefär ett halvår, skrattar Håkan som numer kan känna sig betydligt tryggare.

Det är inte första världsstjärnan som Håkan Hansson har att göra med. Som teamåkare för Elan träffade han då och då Ingemar Stenmark och försökte bland annat (utan resultat) få honom att prova puckelpist. Men coolast av alla var enligt honom en man som kallades för “bomben”.

Italienaren Alberto “Tomba la Bomba” Tomba dominerade länge alpinsporten på 80- och 90-talet med ett 50-tal världscupvinster men gjorde sig också känd som en playboy med, som man säger, smak för livets goda. Förmodligen hittar du ingen annan som besökt lika många barer världen över och Håkan minns ett tillfälle med Tomba som väl speglar hur den karismatiske italienaren var som person.

– Rossignol hade en grej i Åre på hotell Diplomat. Det var världscupfinalen -90 och dom skulle presentera Ross-teamet. All press var där. Alla Rossignolåkare kom så småningom dit och stod på scenen i sina VCT-träningsoveraller när någon frågade var Tomba var. “I´m here,” ryter han bakifrån lokalen och skrider fram genom folkmassan i en smoking som en rockstjärna. Det saknas sådana idag, konstaterar han och man förstår varför han ville jobba med Jon Olsson. Vidare pratar vi om vilken drömatleten skulle vara och det visar sig att häftiga planer är i görningen. Detta dock något som absolut inte får yppas i text…

Telefonen ringer mitt i allt. Detta är inte helt ovanligt börjar jag förstå. Jag hör korta utdrag. “Måste stämma av det med Jon. Jag kollar hur det ser ut då. osv.”

Att Håkan är en upptagen man framgår tydligt men vad som är än mer uppenbart är att det här är någon som verkligen älskar skidåkning. Och Åre. När dessa två ämnen behandlas spricker leendet gång på gång upp lite mer. Jag frågar om bästa skidminnet och förväntar mig självklart det sensationella OS-guldet. Det första som delades ut någonsin i sporten puckelpist och något väldigt få får uppleva.

– Det var en puderdag i Kanada 2008 och det var magiskt. Helt vindstilla, strålande sol, minusgrader och absolut bottenlöst. Terrängen var som golffairways och vi åkte 2000 fallhöjdsmeter i 80-90 blås i ett svep. Det var med några vänner och är mitt finaste skidminne.

Håkan Hansson är 52 år och bor i Åre. Han arbetar med att hjälpa professionella skidåkare med sponsoravtal och varje år åker han skidor upp emot 100 dagar. Fortfarande tycker han att det är lika roligt som när han åkte puckelpist i Klövsjö som 14-åring.

Skulle han målat upp 1000 olika framtidsvisioner när de första puckelsvängarna togs är jag säker att 999 av dom hade varit lägre ställda än vad framtiden skulle visa sig. Håkan och hans bror fick med sig en drivkraft från lilla Vattviken få skulle kunna mäta sig med. När man pratar med hans vänner förstår man att det är en varm men också en extremt driven person. Styrkan verkar bottna i resan han gjort och vetskapen att det mesta är möjligt.

Kanske är just Håkan Hansson den ideala förebilden. Framgångsrik och driven men med värderingar djupt rotade i den Jämtländska tjälen. Övertygad om vikten av relationer och nöje och ödmjuk på gränsen till förminskande, men med en införtjänad pondus ingen någonsin kan sudda ut. Kapitlet om Håkan Hansson i den stora berättelsen om skidåkning är långt och mångsidigt. Efter att fått prata med honom tror jag att det är långt ifrån över.

Vännerna om Håkan Hansson

Hans Fahlén

”Håkan Hansson är en verklig genuin vän som är otroligt målinriktad, vilket jag antar att alla framgångsrika entreprenörer är. Det han tar tag i genomför han också. Vi har otroligt många minnen tillsammans, både högt och lågt, och det är väl inte så konstigt när man har känt varandra sen man var 16. Vi har gått från mäskdunkar till årgångsvin om man får säga så. Vår första större resa vi gjorde ihop var när vi drog på junior-VM när vi var 18 och då kuskade vi igenom Europa, Håkan, jag och hans bror och jag tror det var då och under alla landslagsläger vi verkligen lärde känna varandra. Det är något jag är oerhört glad över och Håkan är i dag en av mina närmsta vänner. Våra samtal blandas ofta med rå hjärtliga Jämtländska humor och värme.”

”Sen var han den som senast lockade ut mig i puckeln igen under en inspelning av När&Fjärran i Sun Valley, vilket skulle visa sig blev min sista gång i puckeln. Är för stel för sånt idag…”

Hans Fahlén poängterar dock under samtalet att Håkan ingalunda är från metropolen Svenstavik utan från Vattviken som alltså är “från andra sidan berget”.

Jon Olsson

”Håkan är grym!  Är det nån som verkligen har hjälpt mig att ta min karriär till en ny nivå är det Håkan. Han har alltid trott på mig och stöttat mig hela tiden. Vi jobbar grymt ihop då han är knivskarp i förhandlingar och jag älskar att jobba på koncept och idefronten, så vi kompletterar varandra bra.”

”Det bästa med Håkan är nog ändå att han vågar drömma stort, jag tycker själv att jag gör det, men när jag diskuterar saker så känner jag direkt att jag siktar för lågt! Sen att han har en enormt stor erfarenhet inom sportbranschen har hjälpt mig massor med signaturprodukter och företag.”

Stefan Engström

Fyra år äldre Stefan Engström var tidigt ett starkt namn i puckelsverige. Sedermera en av grundarna av Peak Performance och numer VD på J.Lindeberg.

”Håkan och jag träffades på busstorget i Östersund för över 30 år sedan. Vi jobbade ihop på Peak Performance under dom gyllene åren då bolaget växte till miljardomsättning och Håkan var en stor del i den framgången.”

”Håkan är nog den jag åkt mest skidor med och vi har varit grannar i stort sett hela vårt vuxna liv. Vi har åkt över hela världen med extremt många fina dagar tillsammans.” 

”Håkan är en komplett skidåkare som trivs lika bra på riktiga GS-skidor (och vet hur man använder dom) som i pudret.”

”Vi pratar i princip aldrig om jobb utan endast om att man måste ta tillvara varje dag och fylla den med roliga saker.”

”Håkan är passionerad och det är hans största drivkraft tillsammans med att han är streetsmart med en häftig förmåga att få till avslut.”

Text: Simon Tjernström