Hemliga liften i Engelberg 1 – Älplerseil

Engelberg är en schweizisk skidort som många svenska friåkare har besökt och nästan alla känner till. Men vart styr man skidspetsarna när dimman drar in över det i princip trädlösa skidberget Titlis? Häng på till den hemliga minikabinen Älplerseil där du åker med skidorna som insats.

Älplerseil aka Hemliga liften – där du åker med skidorna som insats.
Foto: Fredrik Schenholm

En danspoplåt från tidigt åttiotal ljuder i mina hörlurar:

”It’s time for the good times
Forget about the bad times
One day to come together
To release the pressure
We need a holiday”

En förföriskt ytlig blandning av rytmer från en enkel trummaskin, synth-slingor och sång smälter samman till någonting större. En känsla som perfekt matchar skidruset i min kropp. Madonnas superhit Holiday har aldrig låtit bättre. Mittemot tre unga schweiziska friåkare och med en bastant ryss jämte mig sitter jag i Engelbergs blåa minikabin Älplerseil. Vi glider allesammans sakta men säkert upp mot monsterklippan Ober Gänti 1 603 meter över havet och den första liftstolpen som står placerad på några meters avstånd från den lodräta klippkanten. Nedanför ligger plattån Untertrübsee med Hans Wagners familjerestaurang, en släplift och tillhörande blå nybörjarpist.

Dagen innan var vi uppe på Engelbergs skidberg Titlis och letade puderåk. Det var tidigt på säsongen men de senaste veckorna hade det snöat ymnigt och mätstationen uppe på berget hade redan letat sig över fyra meters-strecket. Sikten var dock mindre bra. Att köra större offpiståk som Laub, Steinberg eller Galtiberg en sådan dag var inte aktuellt. Det blev kortare utflykter i anslutning till pisterna och det låg ett kallt, orört snötäcke nedanför den enorma bergsryggen som löper skidåkarens vänster utanför den svarta pisten ner från Jochpass.

Första öppna delen av åket i fallinjen från Hemliga liftens bergsstation.
Foto: Fredrik Schenholm

Några fina pudersvängar senare stannade vi upp och tittade ner mot dalen.
– Där är den, ser du? frågade Linn Karlsson.
Hon pekade med sin stav neråt vänster, bortanför Jochpass-liftens dalstation.
–  Öh… var då? undrade jag.

Hon förklarade att det är toppen av den så kallade hemliga liften som vi spanade efter. För Linn, och många andra som har varit mycket och åkt skidor här i Engelberg, är kanske den lilla sexmanna-kabinen som byggdes i mitten på åttiotalet inte någon hemlighet i dess rätta bemärkelse, men för oss mindre inbitna är det en passande benämning.
– Vi drar ner dit, det är perfekt med all den här nysnön och den dåliga sikten här uppe, sade hon.

Vi smet under avspärrningen vid Älplerseils bergsstation och drog ner genom en bred halvbrant svacka rakt ner i fallinjen, skar genom pudret och fortsatte vidare ut på det lite plattare partiet där röda pisten Kanonenrohr slingrar förbi några meter till vänster. Några hundra meter längre fram till höger i den pistnära offpisten kom ett kort och brant parti ner genom gles skog och vi fångades upp av den röda pisten i botten. Efter att omväxlande ha störtloppat och sladdat ner i pisten, studsade vi sedan på några små snökuddar i den flacka skogen strax ovanför minikabinens dalstation, för att sedan lägga en hockeybroms vid den obefintliga liftkön.

Peter Nilsson & kompani laddar för ännu ett åk vid Hemliga liften
Foto: Fredrik Schenholm

Gott om puder vid Hemliga liften.
Foto: Fredrik Schenholm

”Guten Tag” sade liftgubben med det prydliga gråa skägget och skogsarbetarjackan i fleece. Han tog emot våra breda och långa rockerskidor med vana händer och placerade dem i korgen som sitter på framsidan av kabinen. Under den sju minuter och runt femhundra fallhöjdsmeter långa färden upp mot bergstationen 1 707 meter över havet preppade vi med choklad, vatten och snick snackade om hemliga liftens genialitet; effektiviteten, sikten och de korta roliga åken. Inte ens den gloende och tjuvlyssnande tyskan som delade lift med oss fick oss ur fattning när vi klev ur liften och hon deklarerade:
– Your swedish dosen’t sound like singing like they say. You sound like Gnoms!

Christoph Bissig är chef för skidpatrullen i Engelberg sen 20 år tillbaka
Foto: Fredrik Schenholm

Oavsett om vi var skidåkande sagoväsen eller svenskar så fick vi, den dåliga sikten uppe på Titlis till trots, några riktigt fina puderåk vid hemliga liften.

Nästa åk prövade vi lyckan lite mer skidåkarens höger ut i nästa breda ränna under bergsstationen. Det var ospårat och varenda sväng var sjukligt beroendeframkallande. Vi började närma oss naturskyddsområdet som ligger en bit längre höger ut, men det aktade vi oss för. I samtal med Christoph Bissig, som är chef för skidpatrullen i Engelberg sedan 20 år tillbaka och tillika Robert Duvalls dubbelgångare, lärde vi oss en del om skyddsområdena.
– De svenska friåkarna brukar i regel respektera våra naturskyddsområden eftersom de förstår naturens och djurens värde. Vi är extra känsliga för folk som åker i våra naturskyddade områden och träffar vi på någon där de inte får vara blir det i regel dryga böter, berättar Christoph.

Rädda för böter och med respekt för naturen körde vi nästa åk i den första rännan. Efter det satte vi punkt för den skiddagen, men i historien om den hemliga liften finns det lite mer att förtälja.

Peter Nilsson synar iskvaliteten i området kring hemliga liften.
Foto: Fredrik Schenholm

Vi återvänder till liften där jag sitter tillsammans med den bastante ryssen, de schweiziska friåkarna till ett svagt ljud av Madonna. En smäll följt av ett mer utdraget krasande ljud bryter min extasliknande Holiday-bubbla. Jag och ryssen, som sitter bakåtvända i Älplerseil-kabinens nerfällda smala säte, hinner precis se hur båda hans vit-svart-röda Nordica-skidor trillar ur korgen på baksidan av kabinen. Än mer tydligt ser vi hur den ena av mina skidor långsamt lutar alltmer vänster och till sist också störtar ner mot krönet av Ober Gäntis klippkant.
– Fuck! Fuck! Fuck!, kommenterar ryssen.

Jag och ryssen, som presenterar sig som Andrey Balmasov, tar liften ner igen för att meddela liftgubben vad som har hänt. På vägen ner ser vi två skidor, de ligger tydligt synliga några meter från den lodräta bergsväggen vid första liftstolpen. Vi konstaterar att det skulle innebära livsfara att försöka nå dem från marken på grund av lavinrisken.

Linn Karlsson och Fredrik Schenholm inväntar att sexmanna-kabinen Älplerseil skall komma ned för monsterklippan Ober Gänti.

Följande dag är det en annan man som arbetar i liften. Han är gammal, skakig och har tydliga ytliga, blå blodkärl som löper ner på hans kinder. Han är helt ignorant inför vårt problem med våra förlorade skidor. Vi skickas till restaurangen nedanför bergstationen som ägs av Hans Wagner. Wagner är tillika ägare av hemliga liften och släpliften som ligger vid Untertrübsee. Det är lunchtid och Hans Wagner meddelar att han är ”busy” och att han inte kan hämta skidorna nu utan får göra det på eftermiddagen.
– Och eftersom det snöar så kanske vi inte hittar dem, tillägger han snabbt.

På eftermiddagen väntar jag på ett telefonsamtal från Hans Wagner som aldrig kommer. Jag ringer honom istället när klockan har passerat sex och det har blivit mörkt ute. Han meddelar att han har varit upptagen hela dagen och nu är det mörkt så nu kan han inte åka upp och leta. Han lovar att han skall leta imorgon bitti klockan nio efter skidorna, då får han hjälp av en alpinist med klätterutrustning som kan fira ner sig från liften ovanför där skidorna ligger. Vi har inte mycket annat val än att tro på honom.

På räddningsdagens morgon pratar jag vänligt men bestämt till mig ett par hyrskidor från liftbolaget Titlis Rotair och sticker upp till Untertrübsee och hemliga liften för att säkerställa att Hans Wagner verkligen gör det han har sagt att hans ska göra. Till min och Andrey Balmasovs stora förvåning gör han faktiskt det och skidfiskandet resulterar i att en av ryssens Nordica-skidor och min skida blir återförda från monsterklippans våld till dess rätta ägare. Historien når nya höjder när jag efteråt pratar lite med Hans Wagner och frågar om han inte borde bygga om korgarna som skidorna placeras i.
– Jag har beställt nya, men de är inte klara ännu. Förra året hände samma sak och det kommer nog att försvinna fler skidor. Problemet är att skidorna är för långa och breda så att de slår i liftstolpen, säger Wagner.

Den dagen blir det inga fler turer i hemliga liften. Jag tar skidbussen till andra sidan av dalen, hoppar in i Klostermatte-kabinen och håller förtjust mitt numera kompletta skidpar mot bröstet. Sedan bär det vidare upp i sittliften till Brunnihütte, 1 860 meter över havet. Väl där tar jag rygg på svenska brädåkaren Daniel Furberg, som gör sin åttonde säsong här i Engelberg. Vi traverserar vänster och faller sedan ner över de puderindränkta, böljande ängarna ner mot dalen. Med stora problem att hinna med bakom Daniels snörök får jag skön feeling igen; Engelberg är kanske ”heaven” som de säger i sin slogan.

Kvällsljus i Engelberg.
Foto: Fredrik Schenholm

Foto: Fredrik Schenholm