Högfjällshimmel & högfjällshelvete i Røldal

Årliga snöfall i nära klass med nordamerikanska puderhålor. Flott och fostrande skidåkning i högfjällsterräng. Stark tradition och skidkultur kring den årliga friåkningstävlingen. Det enda som saknas i norska Røldal är att det lite oftare skulle gå åt skogen.

I den aprildimma som svept in norska skidorten Røldal i en vit slöja har vi två idéer till åk, vilka båda ska visa sig gå helt fel. Med sikte på den så kallade Första rännan skråar vi skidåkarens vänster från toppen av Nutheisen, som är en av Røldals två översta ankarliftar vid 1 300 meters höjd över havet. Halvt desorienterade hör vi ljudet av vatten, vilket reser frågeställningen om det rinner en bäck under snötäcket i svackan som skiljer off pist-åket och de preparerade skidbackarna åt? När vi glider under de stora kraftledningarna, som går vidare in mot högfjällsplattån bakom skidsystemet, förstår vi att det är knastret från miljontals strömmande elektroner som nått våra öron.

– En helikopter kraschade här i närheten för ett par år sedan under Røldal Freeride Challenge, berättar Vegard Bergene.
Vi tillsammans med Vegard är några av de få skidåkare som har gett sig ut idag. I den obefintliga liftkön småpratade vi oss samman och slog följe. Nämnda friåkningstävling har pågått sedan 2001 och har genom att dra till sig duktiga norska och internationella åkare satt Røldal på friåkningens världskarta.

• Røldal i skidortsdatabasen  

Vad som spätt på ryktet om råbarkade Røldal är dels den mängd mod som många åkare visat upp genom årens lopp under tävlingen, dels de blöta nattliga skrönorna kring avslutningsfesten på Røldalgarasjen. Slutligen är skidåkarnas basvara nummer uno – snö – det som verkligen är, och har varit, Røldals paradgren.

Idag har det kommit några nya centimeter av de elva meter snö som i snitt faller varje vinter över bergen i denna lilla skidort på norska Vestlandet, fyra och en halv timmes bilkörning rakt västerut längs väg E134 från Oslo. Temperaturen är på väg uppåt, snön mindre fluffigare nu än i morse. Bergssidan vi nu står och kikar på har förutom Första rännan även en Andra och Tredje ränna – samtliga ofta använda som tävlingsface. En större koka av is dönar ned från gigantklippan som flankerar Första rännan på ena sidan. Det rinner snö från samma klippas flackare avsatser – de små fälten av nysnö strävar efter att behålla sitt fäste. Vi testgräver där vi står: under den lätt blöta nysnön ligger ett hårdare lager och nedanför detta ett par decimeter av sockerblöta kristaller. Norska friåkningsklassikern Första rännan är definitivt ett tillräckligt stort och brant åk för att vi ska vända skidspetsarna tillbaka mot liftarna igen. Tanken att klättra upp i, och skida nedför den relativt breda rännan får vänta till en annan skiddag då snön känns stabilare och vädret är klarare.
– Lunsj? frågar Vegard Bergene.
Vår nyfunne norska skidkamrats idé gillas. Vi tar sikte på värmestugan i mitten av systemet för att i sann norsk anda ta brödlunch.

– Känner ni till Cato eller? frågar Vegard Bergene.
Mellan tuggorna drar han några av historierna som florerar kring den numera trettiofyraåriga skidåkaren Cato Lægreid. Krascher på skidor, longboard och i gummibåt på snö (!), samt utskällningar av tävlingsledning och domare i media. Uppväxt i näraliggande Odda och hos farföräldrarna här i Røldal har den lokale skidhjälten genom åren gjort sig känd som en halsbrytande och frispråkig själ.
– Det ryktas till och med att han en gång trillat så hårt att han numera varken har smak- eller luktsinne kvar. Jag vet ärligt talat inte om det är sant eller inte, men det skulle inte förvåna mig om det är så, säger Vegard.
– Karln har ju helt galna mängder av guts! poängterar han.

Bra och snöiga vintersäsonger blir ofta succé för det norska Vestlandets små puderhålor. Orterna behöver sin rikliga mängd snö, det är det som är själva USP:en för oss svenska skidåkare. För inte alltför många år sedan har båda skidanläggningarna i Sogndal – Hafslo och Hodlekve – fått varsin ny släplift. I Hafslo blev Modvoberget helt plötsligt möjligt att nå via lift från och med vintern 2015 – en dröm för alla som gillar brant terräng. Här i Røldal ivesterade man samma år indirekt i brantåkning med en sprillans ny stolslift. Sittliften börjar drygt hundra fallhöjdsmeter längre ned än vad liftarna gick tidigare. Det låter kanske futtigt, men det är inte dessa sista höjdmeterna i själva systemet som är behållningen – det är de utökade möjligheterna att åka brant off pist på Fjellsiden, och fortfarande kunna skråa tillbaka till lift efteråt, som gör den nya stolsliften till ett lyft för skidorten.

”På vänster hand ligger just Fjellsiden, likt ett enormt urtidsmonster i vinterdvala. Røldals otroligt lättåtkomliga branta, liftburna offpistsida.”

Bilvägen upp mot Røldals skidcenter ligger i milda serpentinsvängar omgivet av branta bergssidor på var sida. På vänster hand ligger just Fjellsiden, likt ett enormt urtidsmonster i vinterdvala. Liftsystemet börjar med den nya stolsliften på 691 meter över havet och fortsätter sedan med släpliftar upp mot nära 1 300 meters höjd. Det är sju liftar totalt, alla pister och offpist-terräng är högfjäll utan någon större vegetation förutom gulgrön lav på de stenar och klippor som sticker fram ur snön.

Grejen med Røldal är simpel: upp till toppen, skråa ut på Fjellsiden och välj ett åk som passar din nivå. Kör ned och ta liftarna upp igen. Det är svårt att finna effektivare liftbaserad brant skidåkning i norra Europa. Det finns en del konvexa partier att villa bort sig på, allesammans lika svåra att navigera uppifrån, men varv efter varv blir du alltmer bekant med Fjellsidan. Du lär känna urtidsmonstrets kroppsdelar med benämningar som ”Skinken, Djevulsrenna och Pølseveggen”, förgät dock icke att det ändock förblir just en bergsbest där större missar på de mest sluttande delarna kan vara fatala. Fjellsiden är det som gör Røldal till Røldal, den är – om än i mindre skala – vad Aiguille du Midi är för Chamonix, vad Titlis är för Engelberg eller vad Mont Gele är för Verbier.

Ute i den friska fjälluften igen – stärkta av smör, ost och stora mängder kolhydrater förklädda som brödskivor – ska vi nu realisera vår andra åkidé. Det är en lite trängre ränna på Fjellsiden som vi spanat på från liftarna. Väl framme för att rekognoscera underifrån, efter att ha skråat över två stora lavinkäglor, känns hängdrivorna på sidorna av rännan som dåliga omen. De är som utskjutande onda läppar av vita lavinkatalysatorer, namnet Djävulsrännan på åket känns passande.

Den lättillgängliga och roliga friåkningen vi föreställt oss före resan till Røldal uteblir denna dag. De sårade friåkningsföreställningarna försöker vi i möjligaste mån plåstra om med några oväntat sköna cruising-svängar genom nysnön i den fart som sikten tillåter i, och strax utanför, de översnöade pisterna kring de två översta släpliftarna. Två bommade åk på raken. Attans.

”Det finns faktisk några enstaka träd på skidåkarns vänster långt, långt ned i systemet. Men de växer ungefär lika tätt som skäggstråna på en finnig trettonåring.”

Men tyvärr går det aldrig riktigt åt skogen i Røldal, eftersom allt är kalfjäll. Det begränsar minst sagt möjligheterna en dag som denna med dimma som kommer och går (mest kommer) och ett lurigt snötäcke. Okej, om vi ska vara petiga – det finns faktisk några enstaka träd på skidåkarns vänster långt, långt ned i systemet. Men de växer ungefär lika tätt som skäggstråna på en finnig trettonåring. Det finns dock annan aktivitet att ägna sig åt denna helg än att själv åka skidor – det går att bevittna en viss friåkningstävling live från första bänk.

På Røldalsterassen är det fullt liv. Varje år när Røldal Freeride Challenge (RFC) går av stapeln i slutet av april lockas mycket folk till skidorten. Tävlingen har till och från varit en så kallad fyrstjärnig Freeride World Qualifier, det vill säga att gett maximalt med viktiga poäng till de som vill kvala in till världstouren Freeride World Tour. 2017 var RFC en fyrstjärnig tävling och svenska snowboardåkaren Adam Björk kammade då hem vinsten, men vintern 2018 blev det nedgraderat till 2-stjärnig tävling.

• 
• 

Även om RFC har vissa år sugit till sig friåkningsnamn som världstoursåkarna Dennis Risvoll, Ivan Malakhov och Reine Barkered, samt svenska FWQ-åkaren Caroline Strömberg, finns inte sällan en annan åkare som drar mer uppmärksamhet till sig. Han har varit med i princip alla år sedan starten 2001, antingen som åkare eller domare när han varit skadad.
– När kör Cato? frågar någon i hög röst bredvid oss för att överrösta speakern.
– Han är näste man! svarar hans polare.
Cato Lægreid börjar sitt åk med att svepa direkt ned mot en stor klippa högt upp på publikens vänstra sida. Samma klippa där bland andra Dennis Risvoll tidigare satt en backflip. Cato sparar inte på krutet. Han gör samma trick som Risvoll men prövar den betydligt svårare rotationsriktningen framåt. I luften ligger han fint, men den blaskiga landningen ger tvärstopp och Cato tvättmaskinstumlar ett par varv.
– Jag ville egentligen inte vara med och köra i dessa förhållanden, men när tävlingsledningen nu var så pushiga med att köra idag ändå så tänkte jag att ”ja, allt eller inget” och så fick det bli som det blev, berättar Cato när vi lite senare språkar med honom.
Han står i dyblöta skalkläder och visar oss sina skidbelag där han försökt karva in någon slags fungerande struktur för att få bort lite friktion.
– I år är de värsta förhållandena som någonsin har varit; regn och dimma och klistersnö. Fy fan! Då har jag ändå varit med sedan Kaj Zackrisson & Co var med i början av 2000-talet. Så här kass snö brukar det aldrig vara i slutet av april. Jag skulle gärna se att RFC något år gick på vintern i februari eller mars, då är det 50/50 med vädret. Det skulle kunna bli en helt fantastisk tävling! säger Cato.

Den som börjar rota i RFC:s historik lär inte bli besviken. Om vi börjar med lite svenska ögon är värt att notera att den nämnda världskände dalmasen Kaj Zackrisson, tidigare med sina patenterade dreads, vann andra upplagan av friåkningstävlingen 2002. Vad många minns från tävlingen 2002 är dock kanske André Praceks kvalåk i Tredje rännan som avslutades med ett drop på 30 meter plus. Karina Hollekim prenumererade på första platsen dessa tidiga år, hon vann både 2001 och 2003. Från och med 2008 blev tävlingen en del av Freeride World Qualifier. År 2009 har redan gått till historieböckerna, bra väder och en publik på över tretusen fick se friåkning utan dess like. I toppen skiljde 0,1 poäng Magnus Tveito och ärkerivalen Torgrim Vole åt inför finalåket. Torgrim hade precis tagit ett 20-meters dropp och landat det när det var dags för Magnus att starta sitt åk i Första rännan. Han visste att det skulle krävas något alldeles extra. Magnus siktade på ett dubbeldropp där en knapp tiometare följdes av en trettiometare och en landning obehagligt nära en klippa, sedan kraschade han. Om NM i Riksgränsen är den svenska friåkningselitens återvändarhelg så är RFC motsvarande tillställning i Norge. Och precis som det pratas om sena och blöta nätter på banketten i Riksgränsen, går samma typ av partysägner om festerna på Røldalsgarasjen.

Festlokalen känns mer Sälen än Røldal om vi pratar utrymme och kapacitet. Den är malplacerad i en norsk puderhåla med ett litet skidsystem. Men ikväll fylls lokalen. Prisceremonien leds av en presentatör som blandar norska och engelska i en skriknivå som gör att det är svårt att höra vad han faktiskt säger, trots att ljudvolymen troligen närmar sig samma nivåer som registrerades när Tungt Vann-guttarna 1943 saboterade den nazistövertagna fabriken Vemork utanför Rjukan i Telemark fjorton mil rakt österut. En skida kommer flygande från scenkanten, det är andrapristagaren i herrklassen som visar på omåttlig glädje och obefintlig omdöme. Skidan slår ned någonstans mitt i folkhavet och ingen verkar ju vara skadad på något värre vis, festen fortsätter. Några russ-ungdomar glider in i röda hängslebrallor och likadana tröjor, de väderbitna och än så länge lagom berusad friåkarna tar ingen större notis om dem. Det är en salig blandning av folk. Relativt bra blandning mellan könen också, något som inte brukar vara legio i skidsammanhang.

”Vi förstår varifrån begreppet ”Røldalsikt” kommer. På morgonen efter festen är vi bland de första ned i nysnön på två-tre decimeter. De nyanser som dominerar landskapet är kalkvitt, pingisbollsvitt och fiskmåsvitt.”

Vädergudarna visar upp ren och skär ondska denna långhelg i april. Vi förstår varifrån begreppet ”Røldalsikt” kommer. På morgonen efter festen är vi bland de första ned i nysnön på två-tre decimeter. De nyanser som dominerar landskapet är kalkvitt, pingisbollsvitt och fiskmåsvitt. Vi tar knappliften som heter Røldal 2 för ännu ett pistnära cruisingåk. Någonstans mellan häxan Hia-Hias förtrollande skratt i Bamse och en Imams böneutrop från en minaret ljuder knappliften när själva linan rullas ut av kroppstyngden och rörelsen framåt i liftkabeln där ovanför. Kan tänkas att ljudet kommer av vädergudarnas hånskratt också. Några korta lättnader i dimman uppstår plötsligt, vi skymtar Røldalsvatnet nedanför i dalen. Ett av traktens populära fiskevatten sommartid.

Jag fiskar i min minnesbank och hamnar i påsken 2011; hyrde en enkel hytta tillsammans med skidpolarna på Seim-camping i Røldal, i skidsystemet var det härlig vårslush, vi körde laps på Fjellsiden, klättrade Första rännan och njöt av solen och högfjällets all friåkning. Nätterna var långa och lika ljusa som den norska Ringnes-pilsen. Røldal är vitt men väderkänsligt. Kolla prognoser och prata med Pohlman innan du far dit. Det kan vara ett högfjällshelvete, likväl som ett högfjällshimmelrike. Och när det är det senare finns det banne mig inte många skidorter som slår Røldals liftburna brantåkning.

Text: Anders Wingqvist