Kaj och Bec de Rosses

Anders Norin följde med Kaj Zackrisson upp på branta och klippiga Bec De Rosses i Verbier i samband med FWT-finalen. Kaj vann här 2006, denna vinter blev det en sjundeplats. Här är Anders Norins minnesanteckningar från turen och Kajs tävlingsåk.

Liksom de senaste tio dagarna väcks man av att den tidiga morgonsolen. Det blåser inte i byn så jag åker upp till Bec De Rosses, det är väldigt få människor uppe vid 10-tiden ändå stinker det av alkohol i utandningsluften som blandas i kabinen, det är vår i Alperna. Kaj Z, jag och filmfotograf Jerk Looman är ensamma på den stenhårt frusna snön på traversen mot Bec De Rosses. På den här höjden är det i det närmaste kuling.

Under skydd av en sten i solen sitter Eddie, han hälsar glatt och låter oss passera. Vi har passerkort, men andra får inte passera. Eddie vaktar Bec De Rosses och har suttit under samma sten i en månad varje vinter i nio år. Inför finalen i FWT i Verbier ska ”arenan” här vara spårfri i fyra veckor. Han kommer från en lite bergsby mellan Chamonix och Verbier, La Ravoire. Eddie har även åkt berget han vaktar men det var några år sedan sist…

Kaj har vunnit i Verbier två gånger, en av dessa på Bec De Rosses. Förra året var han mycket nära att svepas med av en lavin innan tävlingen flyttades till ett närliggande berg. Kaj beskriver metodiskt de olika varianterna på vägar ner och den väg han vann med 2006. Visst är det brant, men hade det inte varit för klipporna så hade brantheten inte avskräckt. När jag står under den sista klippan skiers-right och ser att den är en bra bit över 30 meter, inser jag att det mesta i klippväg på Bec De Rosses är mycket stort och med klippa bakom är det lätt att snabbt få upp alldeles för hög fart.

Text: Anders Norin