Kittelfjäll – med eller utan liftkort

2005-03-08 16:23

Föreställ er en nedlastad Nissan Sunny från -88 med två stressade killar, urusla vinterdäck och en rallysträcka mellan Slussfors och Kittelfjäll.

Stefan på väg mot dagens sista ränna.

Där har ni en timmes försening och en jäkla massa slit. Stefan Lundin, Kittelfjälls snowboardåkande frontfigur står otåligt och stampar utanför hotellet när vi dyker upp. Jaha, vissa tog sovmorgon ropar Stefan. Ofrivilligt besök i plogkanten svarar vi och möts av ett skratt.

Norrländsk gästfrihet
Fjället ligger alldeles kritvitt och orört efter två dagars snöande och solen bryter så sakta igenom det tunna molntäcket. Utrustningen åker på fortare än fort och frukost är inte att tänka på en dag som denna. Vi morsar på den alltid lika glada liftpersonalen på väg mot dagens första åk. Under förmiddagen åker vi den ena orörda rännan efter den andra, vissa är snudd på omöjliga att hitta utan Stefans lokalkännedom. Vi inser ganska snart att vi trots allt har turen på vår sida som blir bjudna på denna rundtur bland alla björkar och raviner. Inte nog med att snön för dagen finns i rikliga mängder, vi är nästan ensamma om den sånär som på några telemarksentusiaster.

Efter missen med frukosten så är ett kaloriintag ett måste och det blir lunch på hotellet. Med sin norrländska, robusta interiör som fått stå pall för både det ena och det andra under åren så skulle man säkerligen kunna skriva en bästsäljare till bok om bara väggarna kunde tala. Under lunchen träffar vi både gamla och nya bekanta. Det är lätt att fastna i, vad -gjorde -du -förra -sommaren –snacket. Men snön på altanräcket utanför får oss att slänga i oss lunchen och spara rövarhistorierna till kvällen.

Patrik ”Pastorn” Lund väjer för fjällbjörkarna.

Kittlande skidkänsla
Under dagens gång sluter fler och fler lössnöhungriga åkare upp och innan dagen är slut är vi ett helt gäng som pressar varandra till att ta reda på vad grejerna och kroppen går för. Med hjälp av Kittelfjälls egen fartdemon Patrik Lund kunde vi till slut konstatera att utrustningen allt som oftast viker sig före kroppen, i alla fall den här gången. En bakbindning fattigare och med ben lika spänstiga som en hög med rakskum är vi mer än nöjda med dagen.

På vägen till hotellet glider vi förbi de vedeldade badkaren där ett kompisgäng i toppluvor redan läppjar öl och rundar av historierna om dagens strapatser med ett antal skrattsalvor. Själv klickar vi ur bindningarna utanför puben för att sätta punkt för en dag som man kommer att minnas länge. Efter ett tag börjar jag så smått inse att After-skin inte bara rundar av dagens åkning utan lika mycket drar igång kvällens partaj. Men fast beslutna om att inte blidka ölguden mer under kvällen släpar vi våra trötta kroppar via rummet till hotellrestaurangen och avnjuter en stilla middag innan det är dags för kojen. Väl i säng så infinner sig den där kittlande skidkänslan i magen som får en att drömma om sex veckors lagstadgad semester och vinter tolv månader om året.

Micke Högberg, cowboy och levnadskonstnär.

Ovan trädgränsen
Efter fyra dagars åkning i raviner och bland fjällbjörkar i helt otroliga förhållanden har vi svårt att bestämma oss om vi ska satsa på ett helikopterlyft, isfiska, tok-köra med någon skoter, eller ta en ridtur med fjällets egen cowboy, Micke. Likt ett barn framför godishyllan i matbutiken så har vi svårt för att bestämma oss. Trots att Visakortet inte är speciellt välfyllt faller valet till sist på hästkrafterna i helikoptern. Efter fem minuters flappande sitter vi på huk på Borkatoppen och ser helikoptern lämna ett stort snömoln efter sig. Efter säkerhetsinstruktionerna och en titt på åket som bjuder på en aning vindpackad snö högst upp så lägger vi precis så stora svängar som reptilhjärnan tillåter i jakten på trädgränsen. När vi når ravinerna som avslutar åket ner mot sjön så visar sig snön från den allra bästa sidan. Hjärnan klappar händerna i takt med svängarna när vi forsar fram bland björkar och krön. När vi kommer ner på sjön och tittar tillbaka på åket kommer jag faktiskt inte ihåg när jag senast hade så roligt utan liftkort.