Krönika: Last man standing
Han lovat sin familj och kropp oräkneliga gånger om att se sig om efter ett vanligt jobb. 43-årige Per Huss reflekterar över jobbet som skidåkare och kärleken till berget. Han är än en gång mitt uppe i sista vinter på jobbet som skidåkare.
Per Huss
Foto: Chris Holter
Jag är mitt uppe i min sista vinter på jobbet som skidåkare – IGEN. Hur många gånger har jag inte suttit i vårsolen och lovat min familj och min kropp att nästa vinter sitter jag på ett vanligt jobb med ett tryggt och inrutat liv? Ett kneg där dagens rätt blir dagens höjdpunkt.
Åren går och likt en hängiven munk har jag vigt mitt vuxna liv till tron på att svänga fram och tillbaka i ett brant pudrigt vinterlandskap. Jag ger mig ut i världen på mina missionsresor och sprider bilder om hopp och vita skogar täckta i glittrande snö. Jag har åsidosatt hopp om karriär och rikedom som mina ingenjörspolare så lutheranskt eftersträvat. Rikedom för mig har fått en helt annan betydelse. Kanske är det jag som är trygghetsnarkomanen och inte alla knegare hemma. Hur många av de jag känner har haft samma jobb i snart 15 år?
Foto: Chris Holter
Jag är kanske för feg för att klippa navelsträngen med skidåkningens inrutade liv och de privilegier jag fått genom åren. Det blir ofta slentrian med samma inkörda skidorter, samma åk med samma polare, samma tävlingar och samma öl på samma afterski. Det känns tryggt. Men för att behålla jobbet som skidproffs kan man inte åka tryggt. Det måste satsas hårt – hur ska man annars veta vad man kan klara med ett par skidor? Ibland har det gått fel och gjort ont och det är utanför komfortzonen skidåkningen utvecklas. Kanske har jag inte lyssnat tillräckligt på min då och då söndertrasade kropp, utan med en besatt dåres envishet renoverat upp den för att trotsa tyngdlagarna och ta nya stumma plattlandningar.
Det finns kanske de som anser att en medelålders man som haft dussinet frakturer de senaste åren borde se sig om efter ett annat jobb. Men hellre söndertrasad än sönderstressad på ett kontor tänker jag och nöter vidare på i gymmet i hopp om en stark kropp och en skadefri vinter. Kroppen ska tåla hårda tag.
Jag har nästan alltid varit äldst på våra foto- och filmuppdrag och ofta tagit på mig fadersrollen både borta som hemma. Under en vinter hinner jag med att dela boende med kanske ett femtiotal sambos som jag ska dela hemmets vedermödor och höjdpunkter med. Det finns en social gemenskap inom skidåkning som jag aldrig kommer hitta någon annanstans.
Foto: Chris Holter
Genom åren har jag sett många polare falla bort på mer eller mindre lyckade sätt. De flesta har bara fallit offer för studier eller seriösa jobb och blivit lyckliga. Jag har också på ett smärtsamt och påtagligt sätt blivit medveten om risker med skidåkning. Det är tyvärr alltför många skidpolare som lämnar oss efter tragiska fall eller laviner när de gjort det de gillat mest.
Förutom gisslet med olyckor, plattlandningar och krasade ben får jag i vinter ändå känna in obeskrivliga glädjestunder. Nu sitter jag kanske i liften och lyssnar till det dova ljudet av ymnigt snöfall i ett snötungt Japan. Snart har jag turen (eller skickligheten) att än en gång lägga första spåren i Laub ovanför klostret i Engelberg. Att stå på i full fart på ett slätt pudrigt dansgolv under 1200 hemtama fallhöjdsmeter skänker glädje. Det kan också hända att jag kommer upp på en topp där jag i lugn och ro får se solen sänka sig ner i havet innan jag svischar ner i det rosa ljuset ner mot fjorden. Under 2011 kommer jag att ha skidat på kanske fem kontinenter. Jag får också känna adrenalinet pumpa upp på toppen innan ett våghalsigt åk. När det läskiga är överstökat övergår alla känslor snabbt i total eufori. Det ger en stor egokick att testa saker utanför komfortzonen.
Skulle ett vanligt liv kunna ge mig allt detta? Kanske, men ännu har jag inte vågat ta risken. Jag tror på livet före döden.
