Le Grand Serre Chevalier

Le Grand Serre Chevalier! Väldigt kort kan det beskrivas som en dal i de södra franska Alperna med över 300 soldagar om året. Och möjligen skulle denna betraktelse kunna sluta här, om det inte vore för att dalar ofta ligger i närheten av höga berg. Och vilka berg sen.

I dalen finns fyra mer eller mindre ihopväxta byar. Eller tre byar och en stad för att vara lite mer exakt. En liten stad för att vara ännu lite mer exakt. (Och eftersom vi befinner oss i Frankrike behöver vi bara vara lite exakta. Vi skulle nästan kunna sträcka oss till att säga att utan bergen, skulle man kunna bomma igen hela klabbet. Vi vill dock påpeka att det är en ytterst personlig åsikt.)

Åker man från Grenoble-hållet, heter och ligger byarna i den ordning som följer: Monetier, Villeneuve och Chantemerle. Den lilla gamla staden Briancon avslutar kopplet av småorter som utgör bebyggelsen i denna dal lika trivsamt och på ungefär samma naturliga vis som de flesta fransmän inte talar engelska. Briancon har anor från medeltiden och står numera på UNESCO’s lista över världsarv. Vem som ska ärva vad och varför av den här ganska urballade planeten vi bor på, går alldeles utmärkt att finna en smula oklart och skrattretande. UNESCO eller inte, faktum kvarstår att det i staden bor ungefär 12 000 invånare. En siffra som med svenska mått mätt placerar Briancon precis över den gräns där invånarna tilldelas en banjo när de checkas ut från BB.

Men frukta icke! När det gäller Frankrike och dess byar fungerar det nämligen inte riktigt så som på Östgötaslätten, djupt ner i den skånska myllan eller som i Norrlands inland. Speciellt inte eftersom den lilla staden ligger i Frankrikes femte största skidområde och mer än tredubblar sitt invånarantal under högsäsongen. Människorna som bor i Briancon livnär sig i väldigt stor utsträckning på turism och är således både vana och relativt glada över att träffa på besökare av olika slag.

Brianconborna är bortskämda med den här utsikten.

Staden är en av Europas högst belägna och eftersom det är just en stad finns det mesta som kanske ibland saknas i små alpbyar att tillgå. Lite shopping, variation av restauranger och andra diverse förströelser existerar för den som mot förmodan tröttnat på berget en dag eller två. Sjukhuset ska till exempel enligt rykten hålla så hög standard att många italienare väljer att pensionerar sig i Briancon. Förmodligen har de också koll på benbrott, men någon gipskatt syntes inte till. Genom åren har Briancon också på grund av sin torra luft fungerat som kurort för lungsjuka. Numera har dock arsenalen av sanitorium bantats ner kraftigt.

Bergsvy i Briancon.
Andra arsenaler står dock fortfarande kvar och vittnar tyst om människans dårskap. På grund av närheten till Italien, och då kanske inte den italienska grå armén som numera ockuperar Briancon, utan helt andra italienska ambitioner, så har Briancon och hela Serre Chevalier-dalen utrustats med ett gäng olika fort och försvarsanläggningar. En misstänkt hybris- och smått brieostfylld guide påstod att det fanns 70 ”fort” av varierande storlek och kvalité runt om Briancon. Anledningen till den något paranoida inställningen till försvarsanläggningar och italienare i allmänhet beror, enligt guiden, på att vägen genom Briancon var den lättaste att ta om man ville ge sig in i södra Frankrike från just det hållet.

Ungefär 70 olika fort och försvarsanläggningar. Det kanske låter överdrivet. Men om ett gäng sliskiga, småkåta och rödvinsfulla italienare dyker upp vid gränsen, kanske det är en naturlig reaktion att bygga bort ångest och rädsla med stål, betong och krut.

Mellan byarna förflyttar man sig smidigt med skidbussarna som går någotsånär regelbundet eller med taxi. Att lifta fungerar också över förväntan ska tilläggas.

 

Le Grand Serre Chevalier Vallèe

Det stora Serre Chevalier är samlingsnamnet på skidsystemet som knyter ihop byarna som nämnts ovan. Vi nämnde också att man smidigast tar sig mellan byarna med skidbuss, taxi eller genom att lifta med någon vänlig fransos. Det är inte riktigt sant. Till skillnad från till exempel allas vårt kära Chamonix hänger Serre Chevalier ihop. Det går att skida sig från ena sidan av systemet till den andra. Man behöver således inte börja dagen med att sätta sig på en varm och svettig skidbuss.

Till liften, upp och iväg – systemet ligger öppet som en mussla. Packa baguetterna, värm all Fernet, ta en gondol-, en sitt-, eller en knapplift och börja utforska. Utmanare redo? Fånga pärlan i flykten och Sumo; slå i gong-gongen!

Omotiverat lång skåning på pistäventyr i Serre Chevalier.

Systemet erbjuder egentligen allt som olika typer av skidåkare kan tänka sig behöva. Lättare pister att träna teknik i, branter för fart, puckel för ödmjukhet. För pistråttor går det utan vidare att spendera en vecka i systemet utan att tröttna. Möjligen börjar den uppmärksamme känna igen sig mot slutet av veckan.

Det finns en park för den som vill hoppa och snurra. Kvalitén går nog att ha ett gäng olika åsikter om. Beroende på vilken nivå man ligger på kanske hoppens storlek inte kittlar fullt ut. Vi som skrivit denna text kan inte beskrivas som några jibbers direkt, i alla fall inte numera. Saker och ting börjar göra ont när man fyllt 25 och värre blir det. Hopp finnes som sagt och är man en glad amatör som inte fokuserar på att storleken har någon betydelse, utan som bara är glad när det kittlar till lite – får man nog ut en del av det hela.

Det finns en boardercross-bana för de som vill hetsa sina vänner till enkla misstag. Andra exempel på områden värda att besöka är Ava Park. Här kan man med fördel träna upp sina tranciever- och sond-färdigheter på i förväg nedgrävda sändare. Någonting som kan behövas för de andra element av skidåkning som kommer att beskrivas längre fram i denna text.

Vill man nämna en av alla pisterna kan man nämna Casse du Boeuf. Casse som på bergsfranska betyder ungefär ras och boeuf som betyder biff, gör inte bara att namnet på åket är fantastiskt. Åket som sådant är också ett trivsamt växlande av brant och flackt. Som gjort för en sist-ner-till-byn-är-en-belgare-tävling mot slutet av dagen. Casse du Boeuf når man från Villeneuve, genom att ta liften med samma namn som pisten.

Åktips/repor

Men det är ju inte alla som bara vill åka i pisterna sägs det. För er som gillar offpiståkning finns det en mängd olika variabler att välja mellan. Serre Chevalier är till exempel känt för sin skogsåkning. Åkning i gles och förlåtande lärkskog. Men det finns också andra möjligheter uppe på berget för den uppmärksamme, insatte, utrustade och villige att lägga skidorna på ryggen. Vi inser att det kanske inte ger så mycket att läsa om olika namn på repor för den som aldrig varit i systemet. Dock tycker vi att det är värt att nämna några olika åk som man kan ha i bakhuvudet om man beslutar sig för att besöka Serre Chevalier.

Kaninjakt i Prorelskog.

Vi syftar alltså inte till att ge en komplett beskrivning av olika repor, exakt hur man tar sig till dessa och hur man får ut den mesta skidåkningen på just det stället. Vi vill bara kasta runt ett par namn, mest för att verka sådär lite häftigt insatta i vad för åkning som finns att tillgå, men också lite för att, som sagt, ge läsaren ett par namn att droppa (Göteborgs-krediter!) för någon säsongare eller guide på plats.

Självklart ger man sig heller inte ut i någon som helst offpist utan att ha rätt utrustning, rätt lekkamrater och en gemensam kunskap kring hur utrustningen och berget fungerar.

Sju klassiska offpiståk i Serre.

1. La Prorel
Namnet på en gondol, en topp och en skog. Gondolen går från Briancon, men toppen kan även nås från andra delar av systemet via sitt- och släpliftar. Vid gondolen tar man av sig skidorna, slänger upp dessa på axeln och tar sig över kammen där uppe till höger, sen är det puder. Väl uppe efter 15 minuters vandring (tidsangivelserna är konsult-mullig-anpassade) kan man skråa ner i skogen till vad som brukar vara orört puder och en och annan uppstudsig kudde. Sist vi var där hade det inte snöat på åtta dagar och det var inga som helst problem att åka orört. Toppa det Chamonix! I åket är det viktigt att se till att komma ordentligt åt ”skiers-left” för att inte missa nedfarterna till Chantermerle och liftarna där.

Lärkskog.
2. Tabuc-skogen
Nås ifrån Monetier. Skogsåkning igen. Serre Chevalier från sin bästa sida. Den låga delen finns efter Bachas-liften – traversera, och om du har tur kan du ta sikte på snöskorspår. Bra att ha när toppliftarna är stängda. Den höga delen nås via Cibouit-liften. Ta ett så högt skråspår skiers left som möjligt, tills ryggen tar slut, där skogen börjar. För långt åt vänster är inte att rekommendera, droppa hellre för tidigt än försent då det annars slutar i en klippa som förmodligen kommer bli din sista. Lokalkännedom är som vanligt bra att ha med sig.

3. Drop Zone
Ligger ovanför Chantemerle. Ta Bois Des Coqs-liften nummer 1 och 2. Kliv av liften och skråa skiers right – sedan är du där. Det går inte att missa. Förutom det svinhäftiga namnet, som får en att tro att man är med i en actionfilm, handlar åkningen, som namnet antyder, om drops. Om det blåser mycket och snön blåser sönder på andra ställen kan det vara bra att ha detta område i åtanke då det ligger så till att det ofta blåser in en hel massa snö. Plus att namnet är, som en norrländska sa ”jävligt fett.”

4. Yret Face
Detta avsnitt åker man över med Yret-liften på väg till toppen av Pic De L’yret, vilken ligger på Monetiersidan av systemet. Man skråar ner från toppstationen och över krönet. Vid goda snöförhållanden har man ett helt face med bra fallhöjd att flyta ner i. En liten notis är att det är ganska stenigt vilket kan resultera i ofrivilligt hjulande nedför berget.

Promenad till Cucumell.
5. Le Guibert
Detta åk fordrar en vandring upp till La Cucumelle (av omogna personer kallad något helt annat och inte alls könsneutralt), en topp som ligger på 2698 meter och nås via Villeneuve och/eller ”Vallons”-liften eller via Montetiersidan. Det här åket är möjligen en smula svårförklarat och kanske faller under kategorin ”onödig information”, men vi antar att det kanske finns skidåkare som gillar att läsa om offpistrepor. Och eftersom vi ser oss själva som en blandning av Hemvärnet och Carema, så anser vi oss veta bäst och alltid leverera det ni behöver.

Åk från Cucumelle ner mot Monetier.
Man skråar långt och upp till en topp, för att sedan ta sig igenom en liten klippskreva. Extremt som fan. Det hela är svårt att förklara utan en karta i handen. Be en guide eller en lokal användare peka ut riktningen. Vid närmare eftertanke är detta ett åk som kräver lokalkännedom, så ta med en guide eller en bummare som känner till terrängen. Efter krönet öppnar det upp sig i ett stort fält, men var på er vakt. Det är nämligen så att åket delar upp sig i två rännor, den ena slutar i ett kort face som sedan blir en återvändsgränd. Vill man hinna tillbaka i tid till afterskiin, är det bra att veta vilken ränna man ska åka ner i.

Åket slutar i Le Guibert, en liten by eller samling hus mellan Monetier och Villeneuve. Där tar man sedan skidbussen tillbaka dit man vill påbörja någonting nytt. Man kan se åket när man åker buss från Villeneuve till Monetier, om man kikar upp mot berget ovanför byn, då ser man rännorna som trevar efter byn som om de vore ingenjörsstudenter på en ekonomfest. Åker man mer ”skiers right” i början på åket kan man ta sig till en ränna som leder ner till ”Le Bez”, som också är en liten by mellan Monetier och Villeneuve. Precis som ovan rekommenderas mycket lokalkännedom för att ta sig ner hel.

6. Couloir de Fyj
Denna ränna leder ner i Montangole-dalen. Rännan är ypperligt fin vid bra förhållanden. Den kan jämföras med varm choklad med ett stänk rom i efter en lång och svår vandring. Så jävla fantastiskt är den. Men rännan är lavinfarlig och kan vara fylld med hårda lavinkockor. Så återigen, ett åk att införliva lokalkännedom och sunt förnuft i. Tänk Håkan Juholt, fast tvärtom.
För att ta dig dit, skråar du som om du skulle till Tabuc-skogen, men svänger av ”skiers left” innan, sedan måste man ta sig upp skrämmande fem höjdmeter och ta sig ner på andra sidan ”ryggen” ner i Montangole-dalen. Det är rännan längst till höger som gäller. Rännan syns nerifrån, ta ett riktmärke – och åk!

 

Närliggande system

En av fördelarna med Serre Chevalier är att det inom behagligt avstånd ligger ett par andra riktigt bra system att skida i. En trevlig faktor är att om det till exempel blåser i Serre Chevalier Vallée betyder det att det är vindstilla någon annanstans. Detta är värt att kolla upp. Om det kommer vind från norr, så blåser det i Serre Chevalier, men kan då vara vindstilla i La Grave. Är det vind från söder så är Serre Chevalier att föredra framför La Grave.

La Grave
Från Serre Chevalier tar det ungefär 30 minuter med bil till La Grave. Snöar det otroligt mycket kan det vara en idé att inte bara vara uppmärksam på berget, utan också på vägen. Snöar det alltför kraftigt kan någon komma på idén att stänga passet ”Lautaret” vilket gör det lite krångligt att komma tillbaka.

La Grave kanske inte behöver någon överambitiös introduktion för så kallade friåkare. Men eftersom detta reportage inte bara riktar sig till dessa:

Gondolen i La Grave

La graves toppstuga.

La Grave är en liten by med 500-600 fasta invånare och en gondol upp på berget. Det är allt. Det finns inga pister. Friåkning är det som gäller och vid bra förhållanden är den magisk. Variationen på åkningen är oändlig. På toppen av gondolen vräker bergen ut sig vulgärt och hämningslöst. Fråga i toppstugan om den där chokladen och romen och beundra utsikten en stund innan du ger dig iväg. Stora öppna ytor och rännor i olika svårighetsgrad ligger för dina skidspetsar. Längre ner mot dalen kommer skogen att omfamna dig som en tröstande mor och förverkliga dina drömmar.

Ska man nämna ett åk, eller en ränna i det här fallet kan man nämna ”Bananen”. En halvbrant, bananböjd ränna där nybörjaren på dessa äventyr inte behöver få klaustrofobi i blicken och panik i hoppsvängen.

Montgenevrè
Ligger också 30 minuter bort med bil från Serre Chevalier. Fast åt andra hållet, sett från ett La Grave-perspektiv. Ännu mera lekfull offpist väntar i Montgenevrè och ibland är det ju som bekant bra att vända allvaret ryggen.

Ska man åka pist kan man ärligt talat skippa Montgenevrè. Pisterna är tämligen intetsägande och banala. Men offpisten är återigen superb. Här erbjuds skogsåkning, öppna face och en hel del roliga klippor som skulle kunna nyttjas när snöförhållanden och nivån på åkaren skakar hand.

En annan aspekt av Montgenevrè som icke bör föraktas är att systemet ligger på gränsen till Italien. Det går alltså att ta skidvägen till ett annat land, vilket bara det känns förbannat exotiskt. Fördelarna slutar dock inte där. Italien är ett land där man kan äta god mat och dricka sig en kopp trevligt kaffe. Plus att man kan få höra Italienare prata ”italiengelska”, något som alltid piggar upp trötta ben.

Puy Saint Vincent
Puy betyder ”källa” på franska. En förklaring till varför var och varannan ort i bergen har ett ”Puy” framför sig. Anteckna och framför på nästa afterski, pausa, drick en klunk öl och invänta imponerade blickar.

Ett område som brukar vara mindre utsatt för vind än Serre Chevalier. Även här finns lättillgänglig skogsåkning, samt ett par långa sköna åk inom räckhåll även för den som inte kör LCHF, har bergsskägg, turbindningar och en ryggsäck prydd med massa märken från skidorter i när och fjärran!

Mitt i backen ligger också ett stort hotell, det finns en boarder cross-bana som inte går av för hackor om man nu är sugen på sådant. Systemet är ungefär hälften så stort som Serre Chevalier och väldigt tomt på folk om man håller sig utanför sportlovsveckor och dylikt.

Mat

Äta bör man, annars går allting åt helvete sade en vis man en gång. Detta gäller även i Frankrike. Och i synnerhet om man ränner runt på ett berg hela dagen. I byarna och i staden finns ett förhållandevis bra utbud av matställen.

La Manouille.

La Manouille
En gemytlig restaurang som kör alla bergsklassiker med lokala råvaror. Köttet är värt att uppmärksammas. Ägarna är också, trots deras franska ursprung, riktigt trevliga, försöker sig på engelska och bjuder på sig själva och även en stänkare här eller där.

Själva lokalen ger känslan av att sitta i en vinkällare och äta. Bara det inspirerar till stordåd. Lägg till att du utan vidare kan äta din och dina vänners vikt i ost på väldigt kort tid och det kan inte alls gå fel.

Le Cavaillou
Ligger precis bredvid Hotel La Maison du Bez. Hör upp! Stans bästa pizza! (väldigt subjektivt förstås), och har även på senare tid börjat att servera kött som grillas över öppen eld i restaurangen. Det är egentligen bara Rolling Stones på repeat som saknas för att göra osäkra män kompletta. Tillbehören till maten går möjligen att diskutera, men vem behöver tillbehör när köttet grillas över öppen eld?

Det går att beställa stora, hela köttstycken! Notera dock att man måste förboka detta fantastiska spektakel, då det tar ett par timmar att grilla till köttet. På stället jobbar också en italienska med världens längsta hår. Värt att gå och titta på.

L’echaillon altitude 2200m
Den enda restaurangen i backen som egentligen är någonting att ha. Det är lite dyrare än genomsnittet, men som vanligt på den här planeten får man vad man betalar för. Bra mat och en trevlig terrass när solen skiner. Vilken den som bekant gör ungefär 300 dagar om året i Serre Chevalier.

Afterski

Detta avsnitt skulle något symboliskt kunna lämnas tomt. Den svenska afterskin, som vi känner till den, är i stort sett obefintlig. Den som letar efter ett substitut till allas vårt Chambre Neuf kommer att bli besviken å det grövsta.

Det finns ingen trubadur. Pjäxdans existerar inte. Allsången lyser med sin frånvaro.

Langley’s hotell ”La Vieille Ferme” i Villeneuve hade en trubadurska en gång, en säsong, om jag inte minns helt fel. Människor stod på borden och allting var nästan som det borde vara. Året efter fanns ingen sådan. Då var det någon sorts barmys, vilket gör det hela lite katastrofalt.

Le Frog ligger också i Villeneuve. Där finns en terrass och en bar. Men det är mer lugn och sävlig afterski som gäller. En blandning av människor brukar dyka upp och mer eller mindre apatiskt sitta och titta ner i ett bord. Ibland finns en så kallad DJ som levererar det där franska beatet som alltid låter likadant och som aldrig tar slut. Humörberoende.

La Grotte är ett ganska svettigt hak i Villeneuve. Det finns biljardbord och småfulla britter som mer än gärna uppvisar sedvanlig aggressivitet och obalanserat beteende. Det går med fördel att reta upp dem genom att prata fotboll och påpeka hur jävla snett ute det står till med den brittiska flottan nu för tiden. Vill man ta det en nivå till kan man utan vidare hävda att det enda bra som kommit från England är Jamie Oliver och att det föds en snygg tjej i hela imperiet var tionde år. Och då skjuts det salut på Themsen. Då och då dyker ett liveband upp och förgyller tillvaron. Detta sker dock mest kvällstid. Barpersonalen är trevlig, ibland talar den till och med svenska. Shotsbrickor flyger ut och ölen är för det mesta kall.

Har du haft en midre lyckad dag i backen kan du ta igen det på afterskin.

Chazelay är ett hak som ligger en bit upp i backen i Villeneuve, precis ovanför UCPA-centret. På sistone har dess status som afterski-hak enligt rykten klättrat lite på stegen. Även här kan man höra det där franska beatet som låter likadant och som likt en poco-loco-burgare aldrig tar slut. Borden håller att dansa på och då och då är det ett jävla ös.

Le Pub är ännu en lokal i Chantemerle. Rapportskrivarna har ingen som helst erfarenhet av detta. Gå dit och berätta sedan hur det var, så att vi slipper.

 

Övriga aktiviteter

Det finns ett gäng olika saker att ta sig för i dalen. Det går att kitesurfa, bowla, gå på bio, åka hundsläde, rida häst, åka pistmaskin och en herrans massa andra saker.

Les Grandes Baines
En sak värd att lyfta fram är badet med varma källor. Varma källor och ett sorts bastuland som kan rädda upp mycket av det som gått snett under dagen. Anläggningen ligger i Monetier. Det kostar någonstans mellan 20-25 färgglada euros för tre timmar och självklart är det speedos som gäller. Du blir alltså mjuk i kroppen och får samtidigt se dina närmaste i obekväma kläder och/eller bikini. Dubbel vinst.
–Alla måste ha speedos på sig. Sjukt kul att se alla killar gå och dra lite ovant i småbyxorna, tills dess att de inser att alla är i samma sits och hoppar i plurret. Då tycker de nog att det sitter ganska gött ändå, kommenterade den ondskefulla norrländskan.
Det finns att köpa småbyxor på badet för 25 euros, nere på byn finns det lite billigare för den som vill spara in lite. Lycka till!

Text: Ellekari
Foto: Jibberisch, Ellekari