Mat- och puderkoma i Gressoney

Någon timme från Milano, på gränsen till Schweiz ligger skidområdet Monte Rosa. De tre orterna Alagna, Gressoney och Champoluc erbjuder ett stort åkområde med lite konkurrens om snön. Men som vanligt trumfas upplevelsen av mat, vin och sällskap.

 


Mathias Eriksson

Vi kan kalla honom Franco.

När jag kommer ut från tullen hittar jag direkt ett litet espressohak i anslutning till ankomsthallen. I baren står en pilotklädd man i 45 års åldern. Håret är silvrigt och hyn är sådär oljigt brunbränd som man bara önskade att man själv hade. Franco står omgärdad av sju små flygvärdinnor som alla stryker med fötterna kring hans ben och fnissar åt hans skämt. Franco ler med sina vita tänder och drar av en till salva skämt och får i gengäld en kör av förtjusta fniss i belöning. Han tittar upp och spänner blicken i mig som står bredvid och säger, ”välkommen till Italien.”. Nej så klart gör han inte det. Franco skiter väl i mig. Han pratar med sina förtjusande flygvärdinnor och kunde inte brytt sig mindre om mig. Han tittar bara på min fästmö. Välkommen till Italien Kristoffer tänker jag för mig själv.

Monto Rosa består av tre olika skidsystem. Champoluc, Gressoney och Alagna. De tre dalarna ligger geografiskt isolerat och binds endast ihop av skidsystemen. Dalarna i Gressoney och Alagna befolkades redan under 1200-talet av upptäcktsresande Schweizare, på jakt efter något land. Detta har lett till att Alagna och Gressoney har ett tydligt tyskt påbrå, i både namnsättning och matlagning, medan Champoluc har förblivit mer Italienskt. Nu ska man inte dra för stor vikt vid de historiska skillnaderna mellan dalarna. I dag är alla tre moderna samhällen som är mer italienskt lika varandra än ett paket pasta från Barilla.

Det är Nicolas, femte generationen Gressoneybo som berättar att det finns en viss skillnad mellan dalarna, men att för någon som inte bor i byarna är de omöjligt att se någon skillnad. Nicolas, eller ”Nico” som han kallas av sina vänner har en lång historia i dalen och familjen har bedrivit gästgiveri sedan 1800-talet. Att Nico kommer från dalen blir tydligt var vi än kommer. Liftpersonalen hälsar, restaurangägarna slänger på oss espressos i lass och låter oss skölja bort törsten med birra Moretti som vi absolut inte får betala. Mönstret upprepar sig när jag ska försöka betala –Noooo, your freends of Niiico. It is friiiiii. Sedan, alltid med tre sekunder fördröjning tittar de bort min min flickvän och frågar med spelad omsorg, ”Wife, no”. Kanske borde jag tacka min blonda flickvän för alla gratisöl?


August Byberg njuter av snön

Becky Ellis repellerar sig mot sitt åk

 

Egentligen är det självmord att skriva om Valle D’Aosta, Aostadalen. Svenskar har åkt hit under decennier och alla kommer hem med samma berättelser. Stora berg, underbar mat gott vin. Så att skriva den här berättelsen är egentligen självmål. Så för dig som tror att den här texten kommer handla om annat än just mat, vin och skidåkning, gör dig själv en tjänst och byt artikel  – efter en vecka i Monterosasystemet går det inte att skriva om något annat.


Robin Eriksson tar luft
Alagna går under
sloganen ”Freeride paradise” och det är svårt att säga något annat, för de har banne mig inte många pister att skryta över. Sammantaget räknat är det mer eller mindre lika många liftar som pister, men vad gör det när det finns femhundraelva (uppskattad siffra) kvalitétsåk bortanför pisten? Efter att man under 2009 gjorde massiva investeringar i skidsystemet har man ritat om åkområdet en aning. Den klassiska dieselliften är bortbytt mod två betydligt mer effektiva och säkrare kabiner. De nya liftarna betyder dock att man behöver traversera och gå för att komma åt Alagnas mest klassiska åk. Balma.

Från Punta Indren går det att åka flera stora och långa åk. Stolemberg tar en ned i Balma och tillbaka till Alagna. Själv åker vi både Balma och Bors. Två öppna åk på stora fält med bra lutning. Åken är mäktiga där de ligger på över 3000 meters höjd och blickar ned mot dalen. Från toppen av det gamla lifthuset går traversen ut i en stor gryta som med vänlig lutning för oss ned i dalen. Åket är långt och består av flera olika etapper där brant och flackt blandas om vart annat. Under färden ned passerar man de gamla massiva liftstolparna i betong och risig metall som står som monument över en svunnen tid. Trots att de snöat dagen innan, blåst under natten och vi är tidiga har solens strålar redan hunnit värma upp de sydvända fälten och skapat allt annat än lättåkt snö. Som tur är svänger dalen åt alla väderstreck och vi får mer fallhöjdsmeter med kallsnö på vägen ned än vad vi trodde var möjligt.


Åket är långt
och då vi väljer att åka åket hela vägen ned till dalens botten, istället för att traversera tillbaka till mellanstationen i Alagna, så tar det nästan tre timmar att åka från topp till botten. I botten av dalen ligger en charmig sommarby, Rifugio Pastore, med stenbeklädda hus som endast används under årets soliga och gröna månader. Hit kommer de lokala bönderna med kossor och vanliga italienare som vill ha en lugn stund. Från byn går smala stigar ned mot Alagna. Vägen ned är lite knixig och på sina ställen måste vi ta av oss skidorna för att ta oss över bäckar, vägar och broar. Väl nere i Alagna stannar vi för att äta lunch på en av alla Osterias (gästgiveri) som dalen har att erbjuda. Medan jag väntar i den gröna plaststolen och
njuter av solen går Jonna in för att köpa lunch. Medan jag väntar knackar en man vid namn Franco på min axel och frågar…”Wife, no?”.

Vi bor på det charmiga och personliga lilla pensionatet Anderbätt, några rappa kliv från liften i Staffal, Gressoney. I klassisk italiensk stil ingår frukost och ägarna står själva och lagar middag från tidig morgon för att vi ska få äta oss feta senare på kvällen. Luisa och Franscesco har haft pensionatet i sex år och tar hand om det med omsorg. Inredningen är sval, vacker och personlig, utan att bli alpkitchig. Luisa är arkitekt och Franscesco gammal ”maestro di sci”, skidlärare. Medan vi är ute och åker om dagarna står de inne i köket och tillagar de mest underbara middagarna. Efter några dagar spänner min mage av all antipasti, Ossu Bucco, Lardo, kastanjer, kaniner och korvar vi fullkomligen trycker i oss i rent frosseri under kvällarna. Maten smakar underbart och alla ingredienser kommer mer eller mindre från dalen. Marmeladen saftas och syltas under sommaren, vinet odlas i Aostaregionen och osten ystas hos den lokale ostmästaren. Som medelklassbarn med förkärlek för det ekologiska så är jag i himlen. Men det är inte bara i namnen i byn som den Schweiziska närheten märks. Kosten består av ost, kött, ost, kött och vin. Vegetarianer göre sig icke besvär. Jag frågar både Fransesco och Luisa om de känner några vegetarianer och vad de äter istället? Med misstänksam blick tittar de åt mitt håll och rycker på axlarna. ”Ajjaa don’t nåw äny vegetariano”. ”Fransesco?” Noooooo” säger han och slår ut med armarna.

 


 

Under veckan så slår det mig att jag sällan hör italienska i backen, istället är det tyska och svenska som dominerar. Svenska kärlekspar, silvertejpade säsongare och Gore-texbeklädda tyska freeridegrupper utgör en skrämmande stor del av den skidande populationen i systemen. Men trots att många av de som besöker Monte Rosa är både hängivna och duktiga skidåkare så räcker snön till ändå!


I mitten av
veckan öppnar sig himlen och ned faller det där vita som alla skidåkare älskar. Nico visar runt oss i skogen i Gressoney under hela förmiddagen. Trots att jag ser de tyska freeridegrupperna i liften korsar jag inte ett spår under hela förmiddagen i skogarna kring Punta Jolanda. Med van hand följer vi Nico och avslutar en magisk förmiddag med en kort espresso doppio nere i Staffal. ”Wife, no?”

En anledning till att det klent med Italienare är enligt Nico att skidsystemet successivt höjt priserna under de senaste tio åren. –Regionen vill attrahera rikare gäster, så som det är i Frankrike och Schweiz. Men man kan inte bara höja priserna, man måste också erbjuda något mer än höga priser. Gäster som betalar mycket förväntar sig också mer än några få pister, säger Nico. Han förklarar att många Italienare helt enkelt inte har råd att besöka orten längre och att det därför är tommare på italienska gäster. Även om det är tomt på gäster så är det inte tomt på ambitioner. Regionen har investerat mycket pengar i skidsystemet och de nya liftarna både snabba och effektiva. Tyvärr för oss skidåkare kom dock lite politik i vägen då man byggde Indren, liften från toppen av Salati. Från början var liften planerat att gå upp till 3600 meter och erbjuda ännu mer skidåkning, men på grund av att toppen av berget ligger i en annan geografisk region än den som Alagna och Gressoney tillhör så blev det stöp. Istället stannar liften på cirka 3200, något som är mer än nog för de flesta.

 


Martina Larsson i Balma

 

När jag åker ned för Indren och Aquila och solen reflekterar sig i snön som fortfarande är förhållandevis kall från nattens kyla är det euforisk känsla som rusar genom kroppen. Benen skriker efter en paus men jag gör mitt yttersta för att få lägga några ytterligare svängar i mach två och känna hur vinden susar i öppningarna på min hjälm. Vid dalens mitt ligger Oerestes Hütte. Ett nybyggt stort timmerhus, med underbar hemmagjord pasta, där vi stannar till för att Nico känner någon. På sedvanligt manar, bjuds vi på kaffe, dricker en öl, äter en pasta och jag får frågan om Jonna är singel. Inget nytt under solen alltså.

För den som är pigg i armarna kan Salsa rekommenderas. För att ta sig dit krävs en cirka 15 minuter lång traversering och stakning från Indren. Åket letar sig ned i Gressoneydalen och är över 1400 fallhöjdsmeter som håller högsta klass. Största delen går i högzon och blir svårt att åka om sikten är dålig. Men dagar då solen letar sig fram håller det högsta klass. Precis som Balma tar hela åket ganska lång tid att genomföra från topp till botten, men med god planering blir det en upplevelse som är svår att glömma.

 


Mathias Eriksson

 

Sista kvällen äter vi på Capanna Carla, en institution i dalen. Restaurangen har under sjutton år drivits av familjen Barozzi. Precis som på Anderbätt erbjuds lokalt lagad mat med smaker där volymen är uppvriden på max. typiska smaker är rosmarin, grädde, ost och kokat kött. Enkelt, smakrikt och samtidigt så sinnessjukt gott. I slutet av kvällen rullar mamma Sylvia (som precis som många andra mödrar är chef när det kommer till matlagning – männen får servera, mammorna lagar maten!) in vagnen med Genepy, lokalt lagrad brännvin. Även om jag inte tar med mig någon flaska av den fräna spriten hem till Sverige, fungerar den bra för att slå av det fett och kolhydratfrosseri vi ägnat oss åt de senaste dagarna.

När vi rullar (bokstavligen) ut från restaurangen så möter vi Franco, piloten från flygplatsen. Han tittar på Jonnas blonda hår, tittar på sig själv och säger sedan ”Madonna” och pekar mot henne. ”Wife” säger Jonna och pekar på sig själv. ”Franco pilot” får hon som svar. Det slutar som det ska.

 

Flygplats: Flyg går dagligen från Stockholm till någon av Milanos två flygplatser. Närmast bergen ligger Malpensa.

Transport: Det kan vara lite klurigt att ta sig till Aostadalen från flygplatsen, men enklast men inte billigast är förbeställd taxi.

Boende: Välj valfritt pensionat eller b&b som någon italiensk familj driver.

Liftkort: Fem dagar 179 euro

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Erik Dilexit
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.