Oscar Scherlin om vägen tillbaka

Oscar Scherlin var knappt tonåring och bodde i Åre. Hans stora idoler hette Jon, Tanner och TJ Schiller. Helt plötsligt tävlande han själv mot dem, och vann tävlingar. Freeride slog sig ned för ett samtal med Oscar Scherlin om tonåren, landslaget och att anlita en psykolog för att bli en vinnare igen.

Att växa upp i Åre har sina fördelar om man vill bli internationell skidstjärna. Snön kommer tidigt, parken är öppen hela vintern, internationella tävlingar är ett återkommande inslag och sponsorer och talangscouter letar ständigt efter nästa storstjärna. Nästa Jon Olsson, nästa stjärna som ska få de unga utövarna att köpa skidor, kläder och assecoarer för att likna sin idol. För de allra flesta stannar drömmen om att bli som sin idol, just vid en dröm. Nötandet i parken eller i alpinbacken resulterar varken i Lamborghinis eller flytt till Monaco.

Oscar Scherlin har varit en del av den svenska slopestyleeliten i snart tio år. 21 år gammal har han redan åstadkommit mer i skidbacken än vad de flesta någonsin kommer i närheten av. Trots att han har fler meriter än de flesta svenska åkare har han hamnat lite i skymundan de senaste åren. Hur kommer det sig, och vad tänker Oscar själv om tiden då han slog igenom, bara tretton år gammal?
För tillfället är Oscar i Stockholm där han njuter av sommaren och samlar kraft inför vintern 2014. I sin första intervju med Freeride på flera år delar Oscar med sig av hur ett liv i rampljuset ser ut.

Oscar har bytt sponsor från SOS till Peak Performance

Hur ser dina sommarplaner ut?
– Det kommer att bli mycket Stockholm framöver och några olika sponsorevent som jag ska på i juli innan jag drar till nya Zeeland i augusti för lite skidåkning. Det blir en hektisk sommar helt enkelt.

Så du beger dig ned till södra halvklotet för att få värma upp inför vintern?
– Det blir Nya Zeeland i augusti, eller Australien, beroende på hur snöläget ser ut. Jag har försökt att hålla mig från skidåkning under juni och juli för att få ett riktigt skidsug till augusti och kommande säsong. Men det är inte alltid så lätt som jag vill få mig själv att tro. För två somrar sedan så bokade jag en biljett till Whistler och Camp of Champions ganska spontant då skidsuget blev för stort under sommaren. Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror att jag håller mig från snön åtminstone fram till augusti.

Du har tidigare filmat en del med LOS-gänget (Legs of Steel) som nyligen kom ut med en trailer. Har du hunnit filma något med dem under vintern som gick?
– Jag har faktiskt filmat mer än någonsin, mer än vad jag har gjort tidigare år. Det har resulterat i att jag fått en hel del grejer som jag är väldigt nöjd med. Sen får man se vad som är med i filmen eller inte, det är ju inte jag som avgör det. Vi i filmcrewet hade lite oflyt med sista park-shooten när värmen kom till alperna i slutet av april. Det som var planerat att blir en grande-final på vintern och det vi försökte bygga blev kaos på grund av det varma vädret. Så vi hängde i Innsbruck i två veckor utan att veta vad vi skulle göra istället. Till slut fick vi till en grej som blev bra, men absolut inte det vi hade tänkt oss. Trots det varma vädret blev det otroligt bra i slutändan. Även om jag ”tappade lite shots” är jag nöjd ändå.

Oscar i en park nära dig

Vad tror du om din egen del i nya filmen?
– Det är alltid svårt att veta hur mycket som får plats i filmen och om allt stämmer ihop med det övriga materialet i filmen. Man får väl se på IF3 (filmtävling och festival, reds anm.) vad de har kokat ihop, skratt. Men jag är i alla fall nöjd med min insats och hoppas på bra exponering.

Utöver de vanliga amerikanska bolagen och norska Field har det varit lite tunt med stora produktioner från Europa. Vad fick dig att hänga på LOS?
– De är polare till mig som jag har tävlat och åkt skidor med sen jag började hänga nere i alperna. De startade ett bolag och det ena ledde till det andra och plötsligt filmade vi, det var egentligen inte mer med det. Efter att jag sett deras första film tyckte jag att den var grym. Året efter bjöd de ner mig på deras park-shoot. Jag blev sjukt imponerad och visste att jag ville filma mer med dem igen. Som tur var så fick jag det, vilket gör mig glad.

Under filmshoots kan man tvingas bo på hotel eller på soffor under långa perioder. Hur tycker du den delen av ”proffslivet” som skidåkare är?
– Jag älskar att resa och åka till nya ställen. Två veckor på en och samma plats kan göra mig tokig ibland. Till och med när jag är hemma så packar jag knappt upp väskan, så mycket gillar jag att resa. Skulle egentligen vilja visa en bild på min lägenhet i Stockholm, hur det ser ut nu när jag bor här, skratt. Jag har varit här i fem dagar och väskorna ligger kvar på golvet. Det kan vara en del lathet i att jag inte packar upp, men det låter bättre att jag gillar min resväska, skratt.

En ständigt resande man som också blivit bättre på att packa
Blir man bekvämare med åren?
– På senare år tror jag att man blir mer bortskämd. Jag bryr mig mer om hur jag bor än vad jag gjorde i början. Inledningsvis kunde man i princip bo på ett golv för att få åka till en grym park. Men numera har jag blivit mer noga mer hur jag bor.
Jag gillar lugn och att man kan stänga dörren och vara själv en stund när man är borta. Speciellt om man ska stanna ett längre tag på ett och samma ställe så känns det extra viktigt.

Tillsammans med Henrik och Oscar Harlaut beskrevs ofta Oscar som framtiden för svensk parkåkning. Parallellerna till Jon Olsson var många, och när han dessutom blev inbjuden till Jon Olsson invitational endast 13 år gammal så spred sig om den sockerälskande killen långt utanför Sveriges gränser.
Oscar presterade bra i tävlingen och tog sig till final, trots att han knappt kunde få fart nog att ta sig över hoppet. Men som inom alla idrotter krävs det mycket att gå från lovande tonåring till världsstjärna, något som både journalister och sponsorer ofta glömmer. När de får nos på en supertalang så hugger de som rovdjur för att få vara först med att hylla den nye protegén för sporten.

Du var en av de första unga åkare som hypades av skidmedia från tidig ålder, beskrevs som ”underbarn” och nästa storstjärna inom jibbing. När du ser tillbaka på det idag, vad tänker du själv att det gjort med din åkning?
– När jag kom in på friåkningsscenen var jag väldigt ung och allt gick väldigt snabbt. På fyra dagar hade jag tävlat i världens största big-air tävling, signat väldigt bra kontrakt för min ålder, med två av skidbranschens största märken. Så allt var ganska overkligt och samtidigt omtumlande. Efter det så fortsatte det att gå bra för mig. Jag filmade och tävlade en hel del, livet var enkelt. Så höll det på fram till 2009 eller 2010 tror jag. Då kan man säga att allt började gå nerför för mig.

Tillsammans med Mattias Fredriksson

PK Hunder och Oscar

Vad var det som hände då?
– Jag hade tappat rätt mycket av skidsuget, något som alla som åker skidor vet är viktigt för att kunna åka bra. Jag var i den åldern där jag kände att jag hade missat mycket av vad mina ”vanliga” polare där hemma hade gjort och jag tänkte otroligt mycket på vad alla andra gjorde. Det var svårt att glädjas över det jag faktiskt gjorde och jag kommer ihåg att jag ofta kunde inse att jag satt och räknade hur många dagar har jag kvar innan jag fick åka hem igen från var i världen jag än var. Jag började gymnasiet och hade det svårt i skolan och det syntes på min skidåkning också. Det var tungt.
Jag stod inför ett vägval. Antingen överge det jag gjort under större delen av mitt liv, det jag trodde att jag älskade. Eller blir ”normal” och göra något helt annat än åka skidor. Jag beslutade mig för att ta tag i min karriär och satsa stenhårt på att komma tillbaka igen. det är det här jag vill hålla på med, det är det här jag vill!
Jag anlitade en idrottspsykolog och började träna hårdare än jag gjort tidigare, både fysiskt men också mentalt. Sakteliga kom resultaten tillbaka. Från 2012 och framåt har jag aldrig haft det roligare på ett par skidor i hela mitt liv, vilket jag tar som ett kvitto på att jag gjorde rätt val.

Ja, under några brinnande år mot slutet av nollnoll-talet höll du väldigt hög tävlingsstandard och man kunde se dig vinna tävlingar och åka runt med Jon Olsson på glaciärer. Strävar du efter att bli lika framstående på tävlingsscenen igen eller finns det annat som lockar nu?
– Jag satsar stenhårt på att komma tillbaka till toppen på tävlingsscenen igen. Det har varit mitt mål de senaste tre åren. Jag har haft pallplatser varje säsong sen jag började åka skidor, men på senare år har det blivit färre och färre. Det har stört mig så otroligt mycket. Men det är mycket som kommer emellan som man inte alltid tar med i beräkningarna som exempelvis småskador. Men målet är fortfarande att komma tillbaka dit jag var tidigare.

Oscar i en corksjua ute i bc:n
Du är även en del av svenska slopestylelandslaget. Innebär det per automatik att du är kvalificerad till OS nästa år?
– Nej det betyder det tyvärr inte, skratt. Vi är några inom laget som fightas om platserna till OS. Det som avgör är våra resultat på ett antal kvaltävlingar. De bästa åkarna får helt enkelt åka iväg till OS. Jag tror att OS bara är positivt för vår sport. Skidåkning kommer att bli större och fler människor kommer att veta vad jibbing är och vilja prova det. Sen finns det självklart saker som kommer med OS som alla inte håller med om, men om vår sport kommer att växa och inspirera nya människor att vilja hänga i parken gör det mig bara glad.

Med de erfarenheter du har från både film och tävlingsscenen, vad är den största skillnaden enligt dig?

– Jag skulle säga att tävlandet är otroligt bekvämt och lätt om man jämför med filmning. Det ska inte misstolkas med att jag tycker det är lätt att tävla, för det är det inte. Det finns massa saker, som tryck från sig själv och sponsorer som gör att tävlande är svårt som tusen. Utan det jag menar är att man kommer till tävlingen och alla hopp och rails är uppdukade på ett fat, redo att attackeras. När man filmar kan det ta två dagar att hitta en location där man kan bygga hopp. Sen ska man bygga i en dag och sen gäller det att vänta på rätt väder. Så på så sätt är tävlandet mycket enklare. Men träningsmässigt och all den tid som ligger bakom en stor tävling går inte att jämföra med filmning. Det är olika världar som står för olika saker, som samtidigt ändå hänger ihop.

Du hade framsidan på ”Åka Skidor” tidigare i vintras och det verkar som att du fotar en hel del med Mattias Fredriksson. Är det lika belönande att ha en framsida som…säg en filmdel?
– Jag har fokuserat väldigt mycket på foto senaste tiden, speciellt med Mattias. Vi har sjukt kul ihop och får alltid till bra grejer. Jag är nog en ”fotokille” tror jag. Jag tycker verkligen att det är grymt kul. Men samtidigt är utmaningen med filmning lika kul, fast på ett annat sätt. För min del är foto minst lika viktig som filmning. Men det är nog svårare att få en framsida på en tidning än ett klipp i en skidfilm. Känns det som för mig, men vem vet, jag kan ha fel.

Redo att åka iväg med vispen i nordligaste Norrland.

Efter några år på SOS bytte du under vintern till Peak Performance, ett märke som fostrat många talangfulla åkare från just Åre. Hur känns bytet och vad fick dig att byta?
– Jag är väldigt, väldigt glad att Peak vill jobba med och satsa på mig! Det har varit en sådan sponsor jag bara har drömt om sedan jag var liten. SOS har varit grymt för mig, jag hade några grymma år där. Det är ett bra märke som helt klart satsar på skidåkning för att de gillar det. Men det är som allt annat i livet, ibland måste man gå vidare och Peak tog emot mig med öppna armar.

Även din vän PK Hunder åker för Peak Performance, kan vi förvänta oss någon form av samarbete eller projekt från er sida i framtiden?
– Jag tycker att det är skitkul att vara på samma team som PK. Vi hänger ganska mycket under vintern och ett samarbete är inte helt omöjligt, men som det ser ut nu är det inga sådana planer på gång. Men det ju bara juni och vintern är lång…

Om vi leker med tanken att du måste sluta med skidåkning, vad tror du att du skulle göra istället?
– Eftersom jag inte har det bästa läshuvudet så tror jag nog att jag skulle försöka gå in i restaurangbranschen där min pappa är ganska framgångsrik (han äger och driver bland annat restaurangen Broken). Så jag har en bra mentor om det skiter sig totalt med min skidåkning, haha. Men det hoppas jag är långt borta eftersom skidåkningen känns så skoj nu! 

Hur ser framtiden ut för skidåkning?
– Hmm, svårt att svara på. Det händer så mycket i sporten varje år att det är svårt att uttala sig om framtiden utan att verka korkad i efterhand. Men får jag drömma så kommer det fortfarande att snöa och fler människor får upp ögonen för vilken fantastisk idrott det är och att sporten växer.

Vad gör du om fem år?
– Förhoppningsvis står jag högst upp på en alptopp med en meter nysnö runt pjäxorna, sol och ett stort leende på mina läppar.

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Oscar Scherlin