På äventyr längs Jojoleden – Ett av Sveriges häftigaste topptursområden

”Det kommer att bli tufft men det går nog” var svaret vi fick när vi frågade om det var möjligt att gå med pulkor längs Jojoleden. Med gränserna stängda riktade vi in oss mot området kring Sveriges högsta berg. Det blev ett äventyr fyllt av häftiga åk, tunga pulkor och många överraskningar. Här är Johan Näslunds matiga loggbok från äventyret.

Lite mer avslappnade passerar vi den femte snöbryggan över Vistasälven, det var ju inga problem de tidigare gångerna. Vi sitter på skoterkälken på väg från Nikkaluokta genom Vistasdalen mot Nallostugan. Det är mycket barmark framme och älven är öppen på flera ställen. Vi är långt in på säsongen i mitten på april. Skoterföraren Erik Sarri berättar att sträckan kommer vara körbar max ett par dagar till. Det får plats 6 personer med packning men med pulkor och utrustning är det knökfullt med bara oss tre. Vi är tre polare från Östersund och Ludvika, Per Arnsäter och Jon Gezelius på splitboard och jag på skidor.

Vi har egentligen inte planerat mer i detalj än att vara ute en dryg vecka, topptura och ta oss från Nallo till Kebnekaise för att sedan ta skotertransport tillbaka till Nikkaluokta. Exakt rutt bestämmer vi längs vägen men vi har hört talas om Jojoleden som dock fått sitt namn efter att den går mycket upp och ner. Om den är görbar med tunga pulkor och topptursutrustning återstår att se. Det finns stugor längs rutten men det är begränsat med bäddar i corona-tider och vi är beredda på att vara utomhus dygnet runt.

När vi kommer in i Stuor Räitavagge, dalen där Nallostugan ligger, inser vi snabbt att vi kommit till rätt plats. Med sina dramatiska spetsar och branta klippväggar tornar norrbottensfjällen upp sig, mycket högre än vad man är van vid i den svenska fjällvärlden. Vi har kommit till ett paradis för stora långa åk i alla typer av lutningar och svårighetsgrader.

Prognosen ser lovande ut för hela veckan och mycket riktigt vaknar vi upp till klarblå himmel och solvärmda tält. Med en trea på lavinprognosen och ett lömskt djupare lager dividerar vi om vad vi ska göra av dagen. Vi går in i passet upp mot Riehppitjåkka men lockas snart till den uppseendeväckande sluttningen på Riehppipakte. För att undvika exponeringen på det stora snöfältet i mitten scramblar vi upp genom stenfältet istället. Det blir inte helt problemfritt, Per tappar trugan, jag river sönder byxorna och tappar en handske på ett mindre bra ställe. Efter att ha hittat igen och samlat ihop prylarna kommer vi tillslut upp på toppen och väljer att åka en av de mer östvända rännorna. Snön har värmts upp och vi får några riktigt sjyssta förstasvängar i vårslasken på den övre biten medan den nedre delen fortfarande är rätt hård. Efter en välförtjänt fika med utsikt över åket börjar vi återigen gå mot toppen på Riehppitjåkka.

Jag, som går 50 m framför, hör ett distinkt woumf-ljud och känner marken sjunka några centimeter. Vi blir genast påminda om de rådande lavinförhållandena och väljer att backa och ta en ännu flackare rutt. Väl uppe på Riehppitjåkka belönas vi med en magisk utsikt över Kebnekaise med omnejd och kan belåtna cruisa tillbaka till tälten i kvällssolen. Nackdelen med detta område är en intensiv helikoptertrafik. Framförallt den här dagen var det ett konstant surrande, det var minst fyra olika aktörer med flera helikoptrar per aktör som turades om att släppa heliski-åkare. Det förtar lite av upplevelsen som toppturare när man inte får en lugn stund och kanske borde bolagen prata ihop sig och ta mer ansvar för att sprida ut sina flygningar.

Ny dag och nya möjligheter, vi har spanat in Tjäktjatjåkka, en av de mer spektakulära topparna sett från Nallostugan. Vi packar stegjärn och yxa och bestämmer oss för att ta oss dit. När vi kommer upp till sjön nedanför toppen sadlar vi om från stighudar till stegjärn för att attackera den sista branten och kamvandringen. Det blir riktigt luftigt sista biten med den branta sluttningen i söder och en rejäl hängdriva på nordsidan. Vi passerar toppen och åker ner på västsidan, ett långt cruise-åk hela vägen ner till Kungsleden med ett perfekt lager slush för att leka runt i. Efter en lång lunchpaus tar vi oss tillbaka i dalen söder om toppen. Vi skyndar oss ner till tälten för att hinna knäcka en öl i de sista solstrålarna efter ytterligare en lång dag.

Det blir måndag. Slut på det roliga och dags för arbete, vi är nyfikna på vad nästa dalgång, Unna Räitavaggi, har att erbjuda och packar pulkorna för att ta oss de sju kilometrarna in till Unna Räitastugan. Det är en relativt lätt etapp men det är nästan bara uppför och pulkorna är fortfarande nedtyngda av mycket mat. Med två rejäla topptursdagar i bagaget är vi ganska färdiga när vi når Unna Räitastugan. Stugan är lika liten som ett vindskydd men här det är tillåtet att övernatta mot en avgift. Vi är själva när vi kommer dit så vi bestämmer oss för att bo i stugan för att slippa ta upp och ner tälten och hyser in oss ordentligt.

Senare på kvällen knackar det på dörren, det är bergsguide Krister Jonsson tillsammans med en av de som byggt stugan som kommit dit. De har gått från Kebnekaise och har inga tält med sig. Det enda rimliga är att vi sätter upp våra tält och flyttar ut. Såklart lite motigt i stunden men man gör vad man kan för att samsas på fjället. Vi avslutar dagen med en genomgång av glaciärräddning och en frystorkat-middag vid en brasa gömda från vinden bakom en sten.

Under ett snack med Krister får vi lite idéer på vad vi ska göra nästkommande dag. Lavinfaran har sjunkit till en tvåa och vi är taggade på nåt brantare. Det finns en ränna på östsidan av Vaktposten, den tydligaste rännan som syns från stugan. Krister har inte åkt den själv och är osäker på om den är oåkt. Bara en sån sak gör att vi blir nyfikna. Att den ser så mäktig ut från stugan gör inte saken sämre.

I ett försök att tajma snöläget i rännan så bra som möjligt gör vi en relativt tidig morgon. Om vi är för tidiga hinner inte snön götta till sig i solen. Är vi för sena hamnar rännan i skugga och fryser på igen. Luckan däremellan är kort och svår att träffa. Det börjar med en anmarsch på platten, sen passerar man glaciären i grytan innan det börjar branta på. På platten var snön stenhård men redan tidigt i branten inser vi att vi snarare är sent ute. Snön är mjukare än önskat och skuggan börjar redan komma in på ena sidan av rännan. Vi försökte öka tempot men att bootpacka 300-400 höjdmeter gör man inte i en handvändning. Vi håller oss på skuggsidan av rännan för att undvika snöras från de solvärmda klipporna på andra sidan. Några småras skyndar på oss ännu mer, som tur är rasar inget större.

När vi är halvvägs upp har hela rännan hamnat i skugga och vi börjar känna hur snön blir hårdare. Med 30-40 höjdmeter kvar till kammen blir det lite flackare och vi beslutar oss för att vända neråt för att hinna åka innan allt fryser ihop. Jon är taggad på att ta sig därifrån och åker först. Snön är inte optimal men den är inte heller dålig. Känslan att åka en lång ränna med ihållande lutning på över 45 grader – i Sverige – är oslagbar. Känslan när det öppnar upp sig i slutet av rännan, när man kan släppa på och känna kombinationen av lättnad och glädjerus fylla kroppen. Det går inte att göra annat än att le brett. Skidglädje när den är som bäst. När alla tre väl är nere behöver vi ta en stund för att andas ut och bara sitta och titta på vad vi precis har gjort. 

Dagen är ung och vi tar oss tillbaka ner till stugan för att luncha och fundera på resten av dagen. Kristers nästa tips var att gå upp på kammen mellan Unna Räita och Nallo för att åka en ränna ner i en gryta och vidare mot Nallostugan. Enligt honom är det alltid bra snö i rännan då den är gömd och väl skyddad från solpåverkan.

Det är ganska snabbt gjort att ta sig upp på kammen men snöläget är ett frågetecken. Det är rejält brant i starten och vi sätter upp rep för att säkert ta oss in och känna på snön. Det har varit så varmt de senaste dagarna att även denna ränna har påverkats och nu har det frusit på igen. Som tur är så är det frusna lagret inte så tjockt och man går igenom skaren även med skidor på fötterna. Det ger okej grepp men inte så njutbar åkning.

Vi tar oss ner i hopp om bättre snö i grytan och längre ner. Tyvärr följer samma tema hela sluttningen igenom; hårt, skarigt, vindpackat om vartannat. På köpet får vi ett träningspass när vi tar oss tillbaka till Unna Räita i kvällssolen, samma väg som vi gått med pulkorna dagen innan. Vi är ensamma och utmattade när vi kommer tillbaka till stugan och gör ett nytt försök att sova inomhus. Pers liggunderlag hade börjat läcka natten innan, vilket var ännu ett skäl att öka bekvämligheten.

På onsdagen vankades sämre väder. Moln, snöfall och hårdare vindar på prognosen och med det följer flatljus och dålig sikt. Vi såg det som ett utmärkt tillfälle att fortsätta på nästa etapp från Unna Räita mot Tarfala. Den delen av rutten var den mest ovissa och vi anar att det kommer bli en rejäl utmaning att dra pulkorna över passen. Vi går in med inställningen att vi tar det som det kommer och är beredda att stanna på vägen för natten om det skulle behövas. Allt eftersom dagen gick visade det sig vara en sund inställning. Redan efter en halv kilometer dyker första kruxet upp. På väg in i passet väster om Pyramiden blir det brant på skrå och i flatljuset går vi i blindo. Min pulka välter och dum som jag är tar jag av mig selen för att gå bak och räta upp den. Pulkan ser genast sin chans, fri från sina tyglar, och kastar sig utför sluttningen. Den rullar och glider närmare 100 meter nedför slänten samtidigt som hälften av packningen kastas ur. Som tur är stannar den innan nästa, ännu brantare sluttning. Inget ont som inte för nåt gott med sig. Genom att studera pulkans solofärd får vi en bra uppfattning om formen på sluttningen och kan handskas med de andra pulkorna på ett lite mer sansat sätt. Efter mycket velande om vi ska vända tillbaka eller inte och sedan pulkabaxande med stegjärn på fötterna är vi två timmar senare nere vid min pulka med alla ekipagen och redo att fortsätta framåt.

Ytterligare 500 meter längre fram har vi den längsta och brantaste uppförsbacken på hela leden. Vi behåller stegjärnen på då vi inser att de kommer behövas. Innan branten blir det energipåfyllning och vi diskuterar bästa taktiken för att ta oss upp. Vi kommer överens om att ta en pulka i taget med två personer per pulka, medan en person får vila varje omgång. På så sätt har vi marginal att orka med vikten samtidigt som vi slipper gå upp för hela backen tre gånger var. Om det var bästa taktiken är det ingen som vet men vi tog oss upp efter mycket slit. Vi har nu tagit oss en dryg kilometer på 5 timmar. Bara 10 kilometer kvar.

Med nerförsbacke framför oss blir vi lite lättare till mods men hur åker man med pulka nerför en 25-gradig backe? För att undvika ett oönskat pulkapåhopp bakifrån tar vi av selarna, sätter skidor och brädor i åkläge och håller pulkorna framför oss i fallinjen. Snöfallet under dagen har bildat ett fint lager puder som inbjuder till bra åkning. När vi börjar få pli på pulkorna blir det riktigt skoj att åka utför även med pulkan framför sig. Jon får upp farten och åker om, strax därefter ropar Per ”Stanna!”. Jon stannar tvärt där det börjar branta på ordentligt. Det är fortfarande flatljus och strax nedanför Jon anas en hängdriva av okänd storlek. Vi backar upp tillbaka till planare mark och osäkra på sluttningen tar vi till ett gammalt knep från en Free Radicals-film. Genom att kasta en stav framför oss, 5-10 meter åt gången, ser vi om det kommer några överraskningar. På så sätt letar vi oss runt drivan och kan ta oss ner till botten hyfsat säkert.

Väl nere i dalen börjar kvällen närma sig, den grå himlen blir allt mörkgråare, att ta oss hela vägen till Tarfala börjar kännas alltmer avlägset. Vi bestämmer oss för att göra en push till över nästa pass i hopp om att det ska gå lättare än det första. Oförskämt lätt kan vi gå med stighudar nästan hela vägen upp. En sista knix sätter dock käppar i hjulet och vi tvingas återigen ta på oss stegjärnen. Väl uppe är det ganska snabbt gjort att ta oss ner i nästa dal, den låga solen tittar fram då och då och framhäver konturerna. En sen kväll och slitna kroppar gör att vi sätter tält i Guobirvaggi och sparar sista passet till nästa dag. När tältet är uppsatt fördelar vi de hela liggunderlagen så rättvist som möjligt.

Vi vaknar upp på turens bästa tältplats medan solstrålarna sakta fyller dalgången, och utan en själ i sikte. Jag och Per blir taggade av finvädret och nysnön och tar en kort morgontur på närmaste sluttning medan Jon håller ställningarna vid tältet. Fyllda av lärdomar från dagen innan tar vi oss över det sista passet relativt smärtfritt. Trots att även det bjuder på branta partier både uppför och nerför. Nere på Tarfalasjön möts vi av ett månlandskap där isen har tryckts upp av en stor lavin tidigare på säsongen. Det är en grymt härlig känsla att komma in bland Tarfalastugorna med vetskapen att den värsta pulkadragningen är avklarad, allt som är kvar är nerförsbacken till Keb-stationen.

Fredagen är sista riktiga topptursdagen. Vi välkomnas av ännu en solig, om än blåsig morgon, och ställer in siktet på Tolpagorni-kratern via Storglaciären och Björlings glaciär. I den stunden är vi lyckligt ovetandes om att dagen skulle avrundas med helikopterskjuts av fjällräddningen tillbaka från kraterkammen till Tarfala.

Vi går inknutna över storglaciären och tar en första fika när vi kommer upp på kammen nedanför nordtoppen och Nygrens led. Vi glider ner på Björlings glaciär förbi östra leden ner till kittelbäcken innan vi fortsätter vidare upp på Tolpagorni. När vi kommer fram till firningen in i kratern är det två grupper före oss. En grupp på två personer som precis firat färdigt och en grupp på fem personer som väntar på sin tur. Vi inser att vi kommer få vänta ett tag och det blåser kallt på toppen. Gruppen som väntar består av en tjej och fyra killar. De riggar repet och tjejen firar först. När hon påbörjat firningen berättar en av killarna att det är deras första firning i samband med skidåkning. När de varken har stegjärn eller yxa med sig börjar vi ana att de kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Det är brant, hårt och rejält barskrapat från tidigare åkare där firningen slutar. De har ett 40-meters rep som slutar högt upp i rännan. Hon firar slut på repet men känner sig inte bekväm med att koppla loss då det fortfarande är rejält brant och smalt. Vi föreslår att byta ut repet och fira på våra 2 st 30-meters rep istället. Sagt och gjort så kan hon fira 10 meter till och börjar sedan bootpacka vidare till ett tryggare ställe för att ta på sig skidorna. Tre av killarna följer efter och tar sig ner i kratern medan den fjärde är lite mer tveksam. Han firar ner och sätter på sig skidorna, nu är det äntligen våran tur. Per firar först.

När han kommer ner i rännan står killen fortfarande kvar. Han är rejält skakis och vill komma därifrån men vågar inte åka från platsen han står på. Per har ett långt samtal med killen och vi inser att det är ett låst läge, killen kan varken komma upp eller ner. Efter ett tag kommer vi på att om han knyter in sig i änden av ena repet så kan jag, som är kvar på toppen, hissa ner honom ytterligare 30 meter. Så gör vi och därifrån tar han sig vidare på egen hand. Hela karusellen har tagit väldigt lång tid, kalla och trötta bestämmer vi oss för att öka säkerhetsmarginalerna. Jag firar ner Per och Jon 60 meter på samma sätt och tar sedan fram stegjärn och yxa för att fira de första 30 metrarna och säkert kunna bootpacka ner till lite flackare mark. Vi samlar ihop oss en liten bit ner och ser att det står en ensam person där kratern slutar. Efter några hyfsade svängar i kratern upptäcker vi att det är samma kille igen. Tydligen hade hans polare åkt vidare när de såg att han var på väg ner i kratern, utan att stanna och fråga hur det var. Inte så sjysst kan man tycka.

Rännan ut från kratern är inte heller helt trivial och killen var för skärrad för att fortsätta. Efter mycket velande och dividerande ringer han fjällräddningen som skickar helikopter. Vi vill inte lämna honom ensam på ett så utsatt ställe och väntar tills helikoptern kommer. Det tog över fem timmar från att vi kom upp till firningen tills att helikoptern dyker upp. Med en lång väg tillbaka till Tarfala och utan vatten och energipåfyllning som gått åt under tiden vi väntade följer vi med i helikoptern. Det suger i magen när helikoptern styr ut från kraterkammen utöver de branta sidorna. De är sjyssta och flyger oss hela vägen till Tarfala efter att ha släppt av killen vid Keb-stationen. Väl tillbaka i Tarfala blir det middag i förtältet innan vi slocknar inom kort alla tre.

Sista dagen tar vi oss ner till Keb-stationen där vi bokat rum för natten. Väl på plats torkar vi grejer, diskar friluftsköken och bastar innan middag i restaurangen. Man känner hur kroppen ställer om sig och slappnar av efter veckans strapatser. Det lagas rensouvas i restaurangköket och redan där och då börjar vi diskutera vilka åk vi har missat och det ultimata upplägget för en nästa resa till området…

Fakta om Jojoleden

Med stängda gränser letade vi efter, för oss, outforskade topptursområden i Sverige och ställde snabbt in siktet på bergsmassiven kring Kebnekaise. Vi tog skotertransport in från Nikkaluokta till Nallo och även tillbaka från Kebnekaise fjällstation till Nikkaluokta. Under åtta dagar toppturade vi och transporterade oss mellan Nallo och Keb. Vi var där sista veckan som skoterlederna var farbara, även fjällstugorna stängde veckan efter.

Rutt: Jojoleden; Nallo – Unna Räita – Guobirvaggi – Tarfala – Kebnekaise fjällstation

När? 16-25 april – 4 dagars toppturer + 4 dagars transportsträckor
Priser (3 personer): Skoter Nikka – Nallo 2800 :- Skoter Keb – Nikka 1125 :- Boende Keb, 1 natt 2340 :-

Stugor på vägen:
Nallostugan, 25 bäddar
Unna Räita, 2 bäddar (obemannat vindskydd)
Tarfalastugan, 25 bäddar
Kebnekaise fjällstation

Text: Johan Näslund
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
11 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (11)