Vildmarksvinter vid Nallo

En flaska whiskey, två skoterfärder, tre åkare, fyra tält, fem kompisar och sex dygn i vildmarken. Häng med på vintercamping och storslagna skidturer i bergen kring Nallo-stugorna i det allra nordligaste Norrland.

På himlen hänger tunna moln. De tre vännerna är på väg mot 1 997 meter höga Sielmatjåkka, som ligger drygt en och en halv mil nordväst om Sveriges högsta berg Kebnekaise. Tomas Bergemalm går först i anmarschen på sina alpina skidor, bakom honom följer Per Jonsson på telemark och slutligen kommer Daniel Furberg på sin egenutvecklade splitboard. När de når grytan, i vilken de skall klättra upp mot toppen, hopar sig molnen ovanför och stänger ute allt mer av den lågt stående marssolens ljus. Det är svensk vinter i nordligaste Norrland och här ute är de ensamma – mobilerna saknar täckning och samerna som skjutsade ut dem i två timmar med skoter från Nikkaluokta till STF:s fjällstuga Nallo har för längesedan vänt hem och kört de fyra och en halv milen genom fjällvärlden tillbaka till civilisationen igen. Men trettiosjuåriga Tomas Bergemalm har varit med i liknande situationer förut – han har korsat Grönland på skidor på knappt två månader, varit i Peru på alpin klätterresa i berg upp till 6 000 meters höjd och dessutom gjort totalt nio skidsäsonger i Frankrike (Chamonix och Val d’Isere), Schweiz (Andermatt) och Kanada (Kicking Horse och Whistler). Tomas sparkar in spår när de klättrar upp i bowlen och de andra kan följa i de snöiga trappstegen. Molnen ovanför ser tyngre och tyngre ut – kanske blir det ett värdelöst åk i flatljus nedför Sielmatjåkkas sydvästsida?

En stund senare är Tomas ensam, de andra sackar efter, och han ser hur det ljusnar ovanför honom. Kanske kommer jag ur detta töcken snart och får ett fantastiskt luddigt hav av moln nedanför mig?, tänker han medan han metodiskt slår in vänsterpjäxan i snön för att komma ännu ett steg närmare den norrbottniska högalpina toppen och samtidigt lämna ett bra spår till sina vänner Per Jonsson och Daniel Furberg som stretar på långt där nedanför. Tomas steg är effektiva – det är hans jämna tempo som ger honom höjdmeter efter höjdmeter av lägesenergi, som han senare kan omvandla till den där beroendeframkallande rörelseenergin i stora härliga skidsvängar nedför. Det blir varmt. Molnen lättar. Eller snarare: Tomas Bergemalm kommer upp ur molnsjoket och ovanför detta har han utsikt över det gräddliknande molnhavet. Det är endast de allra högsta topparna i Norge och Kebnekaise som når över skyarna, likt isberg sticker upp över vattenytan. Han står där en stund själv och njuter av stillheten, sedan kommer snowboardåkaren Daniel Furberg upp och de väntar så tillsammans på den siste av de tre – den Kirunafödde, trettioåriga muntergöken Per Jonsson.

Några dagar tidigare startade vintercampet i norra Sveriges vita vildmark. Första stoppet var gruvstaden Kiruna. Andra stoppet mattaffären Coop. Kundvagnen fylldes med byggstenarna till frukost: fyra påsar havregryn á 1,5 kg, russin, pulvermjölk, sylt, linfrön, polarkaka och tubost. Provianteringen fortsatte med lunch och middagsmat: varmakoppen-soppåsar, burkravioli, pulvermos, fiskbullar, pasta, Dennis-hot dog, Mamma Scans köttbullar, fryst pyttipanna, ketchup och senap. I kundvagnen plockades det också ner chokladkakor och godis. Dessutom köptes det alldeles essentiella toalettpappret. I kassan visade kvittot 2 740 kronor och det var mat för fem personer i sex dygn. Lägg därtill totalt 660 kronor för gas och bensin till stormköken, 220 kronor för bussresorna mellan Kiruna och Nikkaluokta och 900 kronor per person för skotertransporterna till och från Nallo, och du inser efter lite grundskolematematik – i magisterns facit står det 1 800 kronor per person – att ett vintrigt skidäventyr i norra Sverige är en prisvärd semester. Kostnaden motsvarar en veckas liftkort i någon av världens alla turistfyllda skidorter.

De fem resenärerna, förutom de tre åkarna fotografen Fredrik Schenholm och filmaren Eirik Nicolai Heim, skumpade efter provianteringen vidare i en dryg timme med buss från Kiruna till samebyn Nikkaluokta. Byn ligger där allmän väg tar slut och fjällstig och vandringsleder tar vid. Det lever ett tiotal bofasta familjer i Nikkaluokta varav de flesta livnär sig på turism, men även renskötsel, slöjd och konst är inkomstkällor. Västerut reser sig Kebnekaisemassivet, och längre bort i nordvästlig riktning ligger Nallo eller ”Nålen”, som dels är ett berg med en karaktäristisk spetsigt nålliknande lilltopp, dels ett par fjällstugor vid foten av berget i breda dalgången Stuor Räitavagge. På två stora slädar bakom varsin snörykande skoter, med specialtillstånd att framför fordonen i det annars skoterförbjudna området, satt sedan de fem och kom allt närmre högalpina Nallo med flertalet bergstoppar på runt 2 000 meter runt knuten.

Och runt Nallostugornas bruna knutar, blott 200 meter bort, slog resenärerna upp sitt vintercamp. Fyra tält, varav tre för att sova i och ett för filmarens brummande bensinaggregat som skulle ladda hans batterier. De byggde ett litet samhälle i snö – en snömur som vindskydd med sittplatser på insidan och ett runt matbord av snö i mitten, därutöver en toalettdel i snö. Hur såg detta utedass ut då? Tänk två igloos utan tak, där en utgrävd grop i mitten är själva klosetten och väggar av snöblock ger lite privathet för den som uträttar sina behov. Varför två stycken då? Jo, en större för de mer luktande behoven och en mindre för urinerande. Det bör poängteras att STF:s Nallostuga är öppen även vintertid. Det finns ingen vintervärd (kommer först i mitten av mars) som sköter ruljansen, men stugan är öppen. Den första natten bodde två tyskar i stugan. De begav sig av dagen därpå, varpå de fem var helt ensamma med sina tält och sitt snöborgsvindskydd för resten av vistelsen. Det enda smolket i den så vilda och vackra vinterbägaren var vädret – prognosen såg före resan minst sagt dålig ut.

När snösamhället byggdes var det mulet, men det klarnade i takt med att kvällningens mörker kröp allt närmre ner i dalgången. Då det norrländska vintermörkret tagit Nallo i besittning hade himlen blivit molnfri. Och sedan kom det – Aurora Borealis. Det grönskimrande ljusspelet från laddade partiklar som kraschar in i jordens atmosfär långt där ovanför. Tillbakalutade i snöborgssoffan, med varsin skvätt värmande skotsk Ancnoc-whiskey i sina kåsor och termosmuggar, utan några störande gatulampor eller andra människoskapade ljus kunde de betrakta det sirliga gröna norrskenets strimmor avteckna sig mot en botten av svart oändligt stor rymd beströdd med små blinkande vita stjärnor. Att naturens egen ljusshow på himlavalet kom redan den första kvällen tolkade skidåkarna inte som någonting annat än ett gott tecken.

Ett nytt gott tecken visar sig några dagar senare där Tomas Bergemalm och Daniel Furberg står på nära 2 000 meters höjd vid toppen av Sielmatjåkka och väntar på sin frihälsåkande kompis Per Jonsson. En klarblå skaljacka syns genom de allt mer lättande molnen och fram kommer en trött men glad Per. Skyarna skingrar sig sakta och det är vindstilla när de sätter sig för att inta lunch. Lyriska, men stillsamman, äter de i vetskapen om att det är ungefär sexhundra fallhöjdsmeter bra åkning nedanför. Ju mer molnen hinner skingra sig desto bättre sikt. När de käkat klart är himlen närmast molnfri och de kan skönja de två kameramännen, som tagit sig upp på andra sidan dalen. Tomas får, i egenskap av att ha spårat hela vägen upp, ta första åket ned i grytan. Snön är bra och Tomas kan hålla hög läppfladdrande fart ned, i botten bränner låren och när han vänder sig om ser han Per och Daniel sväva ner i glädjesvängar.

De sex tältnätterna och dagarna med skidturer vid Nallo kommer och går likt skiftningarna i molnen, sol- och norrskenet högt där ovanför. Uttröttade av de fysiska ansträngningarna på dagarna smakar den enkla friluftsmaten fantastiskt. På kvällarna är det manligt utemys i snöborgen – mat, en liten whiskey, pannlampor och ett gasljus som sitter på primusflaskan mitt på snöbordet. Ibland lite sporadiskt dansande för att få upp värmen i framförallt tårna. I skenet av sina pannlampor borstar de tänder. De går till sängs med pjäxornas innerskor jämte sig i sovsäckarna i syfte att få dem att torka något. På nätterna sover de likt små barn och vaknar utvilade och varma, men lätt kyliga i ansiktena som sticker ut från de i övrigt dunsovsäcksomslutna kroppsdelarna. Morgonrutinen är att sätta på stormköken och smälta vatten för termosar och vattenflaskor, koka gröt och lösa upp mjölkpulvret i varmt vatten. Därtill några mackor med tubost, vilken frusit i kylan och därför får mer av hårdostkaraktär då den med kniv skärs upp och läggs i skivor på brödet. Efter förplägnad görs morgontoalett på de i det lilla snösamhället angivna platserna.

Skidutrustning fixas, ryggsäckar packas och sedan är det dags för dagens värsta ögonblick – att sätta fötterna i svinkalla pjäxytterskal och ju mer veckan lider blötare pjäxinnerskor. De hinner med alla dalar som kan nås från Nallo med dagsturer. Både vid middag och frukost gick diskussionerna varma över kartorna om vart de skulle tura. De hinner korta och långa turer via de olika dalgångar. De når alpina fjäll, höga fjäll, branta fjäll, glaciärer och rännor. Anmarscherna till åken är som regel kring en timma, själva åken mellan tre- och sjuhundra fallhöjdsmeter. När vädret är ostadigt håller de sig nära Nallo. De går i olika vädersträck alla dagar och hittar bra åk i varje riktning. Känslan som dröjer sig kvar när de efter sin vecka i vildmarken återigen sitter i slädar bakom snörykande skotrar mot mobiltelefoner, jobb och vardagen i det asfalterade och ordnade vanliga samhället är att de gärna hade haft fler dagar i den vidsträckta, orörda och högalpina terrängen.

Låt oss backa bandet till Sielmatjåkka en sista gång. När Per och Daniel når fram till Tomas efter åket nedför grytan på sydvästsidan tar de en paus i solen. Bestämmer sig för att gå upp en gång till, trots att eftermiddagen börjar lida mot kväll. De når återigen en topp som är vindstilla. På himlen hänger några tunna moln kvar. De tre vännerna tar fart nedför 1 997 meter höga Sielmatjåkka. De åker precis när solen försvinner i horisonten och ger ett mjukt och fint ljus över de små, små människorna som helt ogenerat och ostört njuter av något av det bästa som den stora svenska alpina fjällvärlden har att erbjuda.

Fakta Nallo

Var: I Sveriges nordvästra alpina vildmark, närmsta by vid vägs ände är Nikkaluokta och närmsta stad är Kiruna.
När: I månadsskiftet februari-mars
Varför: Vildheten, ensamheten och den stora skidåkningen.
Hur: Flyg till Kiruna, buss till Nikkaluokta, skoter ut till Nallo. Tält, mat, stormkök och varma oömma kläder medtages.
Vilka: Skidåkaren Tomas Bergemalm, telemarksåkaren Per Jonsson, brädåkaren Daniel Furberg, fotografen Fredrik Schenholm och filmaren Eirik Nicolai Heim.
För vem: Ett ansvarsfullt och äventyrligt gäng som kan vintercamp-knepen, snö och laviner, samt vet hur en nödtelefon fungerar.
Vem inte: Den alltför bekväme, den lättfrusne och inte heller för den som vill åka pist, dricka afterski-öl och dansa pjäxdans tillsammans med hundra andra turister i svettiga underställ.
Information: www.svenskaturistforeningen.se (sök på Nallo)
Film: ”Nallo – a freeride mission” av Eirik Nicolai Heim hittar du på nätet.

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.