Sagan om hur sjukt bra skidåkning det finns i Sverige [Kebnekaise]

Det här är berättelsen om några av de längsta åken i Sverige, storyn om puder i världsklass på Norges nationaldag, och avhandlingen från en stackars sate som spenderade sex timmar i Kebnekaise-massivet med tummen ur led.

Vi tar det från början.

När NM i Riksgränsen 2020 fick rött ljus var det många som såg samma nyans i sinnet, särskilt de som är gamla i gemet. Maj är lika med Riksgränsen och tävling, så är det bara. Trogna till sin vana bestämda sig åkare såsom Kristofer Turdell, Jackie Paaso och Reine Barkered att åka upp till Riksgränsen, trots den avstyrda tävlingen. Turdell fixade en husbil, Reine och Jackie varvade mellan sin VW och lägenhetshotellet.

Planen var, initialt, att bara njuta vårsolen, åka skidor, dricka något kallt och gott på Grönan, och ha det bra. Ni vet, allt som hör NM till, fast utan NM. Och, precis som i varje rubrik till onämnd kvällsblaska du trött scrollat förbi, kan du aldrig ana vad som hände sen.

Fast det kan du. Ingressen gav ju bort allt, och du har säkert sett videon redan. Om inte, så blir den säkert länkad här nedanför, eller så har redaktörn´redan gjor det i förra meningen. För övrigt tackar jag här och nu för ditt halvslappa engagemang i texten du eventuellt inte kommer att läsa längre än hit.

Men om du klarat dig hela såhär långt måste det tyda på någonting, och min stora uppgift blir nu att. Försöka. Hålla. Kvar. Dig. Lite till. Och hur gör jag det? Genom att bjuda på min egen tumultartade version av hela händelseförloppet, såklart. Mitt namn är Fabian, och jag följde med som filmare, fotograf, kaffedonare, skoputsare, tummen-ur-led-fast-på-riktigt-illusionist och producent. Låt mig därför, allra ödmjukast, leda in historien till min egen levnadsbana så som den tedde sig där och då, i  mitten av maj 2020.

”Hur fort kan du ta dig till Riksgränsen?”

Klockan 22:10 den 14 maj var den sista backupen intankad. Jag befann mig i Åre och hade precis avslutat ett jobb tillsammans med Jesper Tjäder. I Falun väntar min flickvän på mig, och jag hade blåögt lovat att ta mig hemåt samma dag. Klockan 03:30, efter att ha snuddat en älg med backspegeln, sett två rävar i vägrenen, sett monstret från från Stranger Things i döda vinkeln och klippt två harar med grillen, landar jag i Falun.

Ni vet den där känslan av att ha åkt bil länge och dagen därpå känna sig omotiverat bakfull? Jag älskar inte den. Än mindre älskar jag att packa, varken upp eller ned. Men det är trots allt den 15 maj, och jag har en väska full av skidprylar som det är hög tid att ställa under till förmån för andra sommaraktiviteter. Sagt och gjort börjar jag köra allt genom tvätten, tvättar av skidorna, putsar linserna. Ni vet, sånt man gör när man ska stoppa undan allting en längre stund.

Klockan 11:37 plingar det till på mobilen: Bara kollar möjligheter, skulle du kunna ta dig upp till Riksgränsen asap? Det är Jenny Liljegren som skriver, Athlete Manager på Red Bull Sweden.
Jag, mitt i putsningen av skidor svarar med ryggraden, vars vilja styr fingrarna att knappan in: ”Ja, absolut, när?”
Jenny: ”Oklart, men eventuellt väldigt snart.”
Ett extremt impulsivt stopp på Elgiganten för inköp av hårddiskar, powerbanks, minneskort och Gopro-straps finner jag mig på ett nattåg, fem timmar efter sått frö.

Framme i Riksgränsen

Skidväskan rullas in i lobbyn på hotellet i Riksgränsen runt 16-snåret. Solen skiner, svetten rinner. Jag behöver inte höra av mig och fråga var gänget befinner sig. Det är självklart. Kristofer, Jackie, Reine och Jenny sitter alla och glassar sig i vårsolen på baren Grönan, nöjda som grisar efter en solig dag i resorten.

– Vill du bo i bilen med oss, på hotellet eller på vandrarhemmet?
Svaret är självklart. Hotellfrukost må vara gemene mans heliga graal, men middagsutbudet i Riksgränsen är både begränsat och kostsamt. Bil bor jag nog i som det är, tack ändå. Vandrarhemmet it is.

Min uppgift med besöket är att försöka, i den mån det går, se till så att jag efter dessa dagar har en hårddisk brukbart material att ta till klippare för att sätta ihop en sällan skådad kombination: Stora åk i lilla Sverige.

Kombinationen låter ju, som bekant, inte så bekant. Stora åk förknippar folk med Laub i Engelberg, Backside i Verbier eller Glacier Rond I Chamonix. Men nu är målet att hitta något av samma kaliber i hemlandet. “Ja, jo, tjena att vi kommer hitta det”, tänker jag.

Idén har uppkommit efter att Kristofer fått höra av sin gode vän tillika bergsguide Mats ‘Gluggen’ Nilsson, som från och med nu kommer bli nämnd vid smeknamn på grund av uppenbara skäl, att snön i borta i Kebnekaise-massivet är av en sådan ypperlig kvalitet att man nästan inte vill prata högt om det.

Diskret tassade Kristofer, på sitt egna försiktiga sätt, fram till Gluggen och frågade om det verkligen är så pass bra som gästerna han tagit till fjälls skryter om på Grönan?
– Jag tror jag aldrig har sett det såhär bra sedan tidigt nittiotal, kanske någonsin.

Innan Gluggen hunnit avsluta meningen så var planen redan satt i verk. Det finns ingen chans att världens bästa skidåkare, på en av sina absoluta favoritorter, kan låta områdets bästa snö någonsin ligga orörd. 11:37 följande dag vibrerade alltså min telefon.

The plan of attack

Det finns inte tid till att börja planera ett större projekt som innefattar större riggar eller blanda in för många människor, så efter en snabb inventering stod vi på helikopterplattan, armerade med Gopros, en drönare av modellen Mavic Mini, en drönare till av modellen Mavic Air, en  kamera Sony RX100, och telefoner. Gluggen möter upp oss, Kalle, piloten, dammar av åkdonet. Det är min första gång i en helikopter, men det behöver ingen veta.

Åken som ska avverkas är följande:

1: Sielmmachokka, 2004 m.öh

2: Vaktposten, 1852m.öh

3: Tjäktjahjälmen 1906 m.öh

4: Pyramiden,1900m.öh

5: Nordtoppen, 2097m.öh

6: Knivkammen, 1878 m.öh

Det första åket är uppvärmning. Solen skiner , vyerna är slående, men jag har fortfarande inte förstått vilka åken är än. Allt jag ser är antingen tämligen tamt och ganska medelmåttigt, eller slående brant och skräckinjagande stort. Det första åket, från Sielmmachokka, faller in under den förstnämnda beskrivningen. Vi kör lite follow cam, har lite kul, inser att snön är jäkligt bra, och åker ett väldigt långt åk. Trots att stämningen är god, så är det inga fyrverkerier. Inte ännu. Men jag har o andra sidan ingen aning om vad som väntar, det har dom andra.

Vaktposten som blir andra ålet är tämligen brantare, men väldigt njutbart. Några halvtighta chokes på slutet som ser schyssta ut på film, men inget som genererar gnistor, om man får säga så.

Men inför det tredje åket, från Tjäktjahjälmen, går det upp för mig. Helvete, dom ska landa…Där? 10 meter till vänster: Ett brett fält med grymma fickor för puder. 5 meter till höger: Minst tusen meter rakt ner, fritt fall, till platt. Det kändes som tusen meter, men en rationell människa skulle nog säga två till trehundra meter. Att det är ett fritt fall råder det dock ingen tvekan om. Holy shit tänker jag medan helikoptern guppar och skakar medan Kalle rattar spakarna och stöttar farkosten mot snön.

“Inte mer höger nu, snälla, inte mer höger nu” tänker jag medan Kristofer i sedvanlig takt cruisar i full fläkt ned för facet. Han ligger inte farligt nära kanten egentligen, men åket lutar på en del, och en innerskida på en högersväng följt av att börja tomahawka för mycket åt höger är en verklighet som bara är ett felskär bort.

Fan, är det här ett tecken på att jag börjar bli vuxen?” Tänker jag. Lugnet sköljde över mig.

Hallå, vi är bland episka berg, på toppen av fantastiska åk, som jag inte ens visste fanns. Jag har precis filmat tre av världens bästa friåkare cruisa ned ett gigantiskt face i vårt hemland, och nu är det min tur. Vilken lycka! Vilken avslappning! Vilken grej! Hög på min nyfunna energi, eller kanske på det faktum att jag landat i situationen jag befinner mig i, packar jag ned drönaren, spänner pjäxorna och drar åt ryggan. På fötterna: moderna friåkningslagg med 105 mm midja ett par pjäxor i samma anda med gåläge och tech inserts på det och en hybridbinding som är helt alpin nedför, pin tech uppför. En grym kombo som visat sig vara ett vinnande koncept på dagar där tidigare så ogiftbara kombinationen touring och bra ladd står på agendan.

Fabian, det vill säga jag, gröngöling hela vägen ut i fingerspetsarna, tänkte imorse att “det kanske blir en del touring idag ändå” innan jag begav mig mot helikopterplattan. Ibland slås jag över min egen tankekraft. Ett sunt sinne hade självklart valt bredare lagg och fetare bindning och alpinpjäxor för en dag som denna, men inte jag. Jag ska ju flyga helikopter till Kebnekaise och topptura…. not.

Äh, prylar är prylar, och jag känner mig bekväm med det mesta, även fast en bredare och mindre styv skida hade varit grym i den djupa snön som bitvis blir tyngre, särskilt när det går fort. Jag droppar in, svänger för glatta själen, känner på snön, lokaliserar branten som ligger i mitten av åket och tänker “jag tar hela branten i ett skär, nu ska världsmästarna där nere få se på fa-a……

…och där kom den. Säsongens första krasch från en sväng. “Hur förklarar jag det här? Vad ska jag använda som ursäkt?” Tänker jag medan jag tomahawkar nedför facet. Jag torktumlas längre och fortare än jag trodde, och insåg att det kanske brallade på ganska bra över krönet ändå. “Det är väl ändå värt något” tänkte jag medan det lugnade ner sig. Jag ska inte påstå att det är någon direkt storskräll att den första kraschen till följd av en vanlig svensson-sväng sker på årets bästa åk, på säsongens coolaste plats, med världens främsta skidåkare som enda åskådare. Vad har jag att skylla på? Absolut. Ingen. Ting.

Medan jag skakar mig fri från snö och börjar känna efter i kroppen märker jag att min vänstra hand har fått en rejäl kyss av skidåkartumme deluxe. Alla skidåkare vet hur det känns, det är svårt att röra, minsta beröring ömmar, man kan inte greppa staven. Skit också, jag orkar inte ens ta av mig vanten för att kolla upp det. Det gör ont, men det gör livet också. End of story. Sen börjar handen darra, och jag tar av mig vanten för att inspektera. Tummen sitter käpprätt ur led, men hög på adrenalin och berusad av kraschen kunde jag inte för mitt liv förstå varför tummen satt där nere, och jag var fortfarande övertygad att det bara var en skidåkartumme.

VIDEON

Efter att skamset samlat på mig mitt plockepinn och cruisat ned möts jag av värmande och stöttande blickar:
“En innerskida minsann!” Säger Kristofer med en varm ton.
Men jag förstod inte vad han menade. Vad är en innersida? Jag tog av mig skidan och sökte efter skador, övertygad om att han refererade till att något såg trasigt ut. Japp, jag är tjugofyra år, har levt och verkat i skidkretsen sedan 2011, men jag har aldrig stött på uttrycket innerskida tidigare i mitt liv. En dag av många lärdomar.

Jag visade Gluggen handen, bara för att få någon annans syn på tummen:
– “Tummen är ju käpprätt ur led!”
Säger han och börjar känna efter. Jag nickar naivt till hans uppmaning till både mig och resten av gänget att här och nu borde vi bryta det här äventyret. Tummen är dragen åt fanders och någon måste kolla på det innan blodtillförseln stryps och allvarliga konsekvenser kan komma till följd. Jag bara nickar med ett blankt ansiktsuttryck, sen inser jag vad han menar när jag kollar runt om mig, och då trillar poletten ner. Producenten och ynglingen, vars uppgift att dokumentera de andras åk i unika förhållanden håller på att sabba precis allt, precis nu.

Det ska sägas att alla var eniga, och att ingen varken motsatte sig, tappade lusten eller gav mig en besviken blick. Dom har levt sitt liv i den här sporten, dom vet att allt kan hända. Till och med en sån sak som att producenten i högmod kraschar sönder sin tumme och behöver vård och till följd stryker deras egna planer om att få köra några av Sveriges största linjer. Det var bara som det var, och alla var redo att åka hem.

Alla utom jag. Aldrig i hela mitt liv skulle jag låta den här dagen sluta i något annat än succé, och mina motargument mottogs av bekymrade, men förstående ögon.
– Ditt adrenalinpåslag är som ett lokomotiv som färdas genom kroppen just nu Fabian. Du kanske inte känner något nu, men när din kropp går ner i puls kommer det börja göra ont, och gör det för ont måste du lova att säga till mig, då vänder vi på studs. Säger Gluggen till mig vänligt, men bestämt. Jag nickar försynt, som en ung pojke som blivit påkommen med att palla äpplen.

De nästkommande sex timmarna skulle bli dom bästa, ballaste, och smärtsammaste på länge. Men vad fan, lite skit rensar magen. Next up; Pyramiden. Eller som Gluggen beskrev det: Ett håll-käften-åk.

Alla var eniga, det här var det bästa åket på hela äventyret. Det är långt, det är stort, det är snabbt. Men framförallt är det svårt att rättfärdiga via en skärm. Landningsytan på toppen var knapp, Kalle stöttade mot snön under avstigning.

Är det ens Sverige? Är det helt säkert att vi inte, på något jäkla vänster, åkt genom en portal och hamnat någonstans i Österrike? Puderspåren yr i luften i fem sekunder efter lagd sväng, hinkar med spray kastas längst med rännornas väggar, och Kristofer, Reine och Jackie, dom bränner skiten ur åket. Det är coolt att se dom göra sin grej. Dom är liksom så himla vana vid exponeringen, vid hur man tar sig an stora åk, hur man tänker. Det är kaos under kontroll, och det är ett konstant fokus på säkerheten, mer än många tror. För deras del går alltid säkra mötesplatser, förbestämda planer och säkerhetscheck först, sen kan åket börja ta form. Jag antar att det är sant som Reine säger, att man ska hålla länge.

Har du någonsin försökt knyta en rosett på din sko, ståendes på ett ben, under studentveckan? Såklart du har. Då förstår du komplikationerna som uppstår när man med en tumme ur led ska göra en drönare redo för avfärd. Lådor ska öppnas, telefoner anslutas, spakar ska skruvas på. Sen ska det fotas också. Försök själv att ställa in kameran med en tumme som är lika stel som en frusen falukorv. Eller så använder du bara andra tummen, eller så gör du inte det, för då fallerar hela mitt resonemang. Drönaren kräver däremot två tummar, trots försök till att ratta med enbart pekfingret fick jag inse det faktum att det var smärtsam styrning med tummen eller ingen styrning alls som gällde.

Allteftersom tiden går och åken avverkas börjar solen gå ner. Snart kommer det där grymma kvällsljuset som målar topparna lila, då jäklar ska vi stacka shots, tänker jag.

Men jag tänkte fel. Då jäklar ska vi åka hem, tydligen. Piloter flyger gärna inte sent inpå natten, terrängen blir oförutsägbar, har något att göra med solen tydligen. Jag har inget pilot-cert, så någon kunnig kan väl skicka ett hatbrev eller något och förklara hur fel jag har. Likväl, hem skulle vi.

Väl tillbaka är det dags för sedvanlig Hamburgare på hotellet. För alla utom Fabian, det vill säga. Han skulle in till Kiruna för att ge ‘tummen upp’ till kunniga specialister. Men, för bövelen, vi är ju i Norrland, tänkte jag. Det borde väl finnas någon karaktär som ryckt ur Pistvakt som kan komma och bara klappa till tummen med en Klabbe och ge mig en dunk på ryggen?

Mycket riktigt. Efter att ha ställt frågan till den alltid lika sjukt trevliga receptionspersonalen på hotellet, så ringer dom ett samtal till patrullen.
– “Daniel kommer snart, häng kvar här så länge. Skarrrrö ha en kaffe?”
Säger dom i repan. Skönt, tänker jag. Har ni tänkt på hur trevliga dom är i den där repan? Är det en överdrift att vilja åka till Riksgränsen bara för att få morsa på dom? Nej, det är det inte.

In genom dörren flyger Daniel, iförd, inte uniform, däremot kalaströja. Jag minns inte riktigt, men han kan eventuellt haft en fluga också. Hade det här hänt i hemmabacken i Källviksbacken utanför Falun hade jag antagligen blivit tveksam, men det är ett visst lugn som infinner sig av en norrlänning som ska se över en, och om herrn druckit en och annan bira på personalskivan eller inte gör liksom bara mysfaktorn än högre. Hade en handspecialist blivit inringd från krogen i Stockholm City efter sju Gin Tonics på en dyr och hipp bar hade det inte känts lika gött. Men nu är vi norröver, och  för min del hade Daniel lika gärna kunnat ta med sig några Norrlands medan vi gled in i ett avskilt rum för att se över tummen.

“Nu är det såhär Fabian, att det här kommer göra riktigt förbannat jäkla ont. Din tumme har varit ur led under en väldigt lång tid, vilket gör den extra känslig, dessutom gör svullnaden som uppstått proceduren att dra tummen på rätt plats igen mycket svårare än vanligt.”
Daniel ger mig en kniv att stoppa munnen för att bita i när smärtan tilltar. Egentligen var det en glasspinne, men för storyns skull förvandlar vi det till en kniv. En riktig baddar-kniv. Han förklarar att när han väl börjat dra så kommer det potentiellt att smärta mer än vad min kropp kan hantera, att jag till följd kan svimma och att vi då måste ta mig till Kiruna för fortsatt behandling. “Nice,” tänker jag.
Han säger åt mig att titta åt ett annat håll medan han börjar räkna.
Ääettt… Tvåååoo….
Jag håller andan, stålet kilar sig in i tänderna.
Daniel brister ut i ett asgarv.

Till min stora förvåning är tummen på plats igen, och på något vänster har han dragit tillbaka den på sin plats utan att jag märkt det. Jag undrar om jag har svimmat och drömmer, eller om Ashton Kutcher ska hoppa fram från något hörn och skrika “YOU’VE BEEN PUNK’D”. Eller är det kanske Gluggen ligger bakom det här?

Daniel bara garvar och ger mig en klapp på axeln. Jag skrattar av lättnad, chock, och lite av skam. Fast mest skrattar jag av tacksamhet för att han satte ribban högst upp. Det känns som att jag mentalt var lika förberedd som att klippa av pungen, ett kärt minne jag gärna inte återbesöker alltför ofta. Men mer om det en annan gång.

Daniel glider tillbaka med mig till gruppen, jag ger en tumme upp, dom tjoar och skriker och ger mig en öl i ena tummen och en vegetarisk burgare i andra – även den en oberoende anledning till att besöka Riksgränsen. Superhjälten Daniel glider tillbaka till skivan och hälsar gott, och jag förstår att han vill tillbaka, han har ju kvällens förfest-story att dra för gänget, något jag gladeligen unnar honom.

Burgare och bärs avverkas under kvällen. Vi är alla eniga om att det här var en grym dag, men att vi vill ha mer. Eller rättare sagt, vi såg att det fanns mer, och vi behöver det.

Prognosen för de kommande dagarna hade dock återgått till det normala, och det vankas flatljus i två dagar framöver. Mitt boende på vandrarhemmet löpte ut följande dag, men Kristofer och Jenny erbjöd plats i husbilen för mig att slagga i. Detsamma gällde Reine och Jackie. Rätt som det var fann vi oss ståendes med en husbil och en van på NM-generalen Robban Gustafssons parkering utanför hans hus nära backen. Ni vet, en av killarna bakom NM. Heli skiing och Vanlife är en sällan skådad kombo, men så fick det bli.

Jag hade inte tagit Kristofer för en husbilsmänniska. Inte de andra heller för den delen, men det är ju något särskilt med att sitta i bilen med pumpande värme och att dela en kastrull med pasta över tända ljus.

Dagarna som följde bestod av klassisk gränsen-åkning i flatljus. Bakåtvolter, gängshred, allt det där. Men snart, snart är det dags igen. Med en hel tumme och nya batterier.

Kebnekaise-Massivet dag 2

Stenhård bluebird är ett uttryck som sällan är berättigat att använda, men idag är en sådan dag. Gluggens rapporter tyder på att snön hållt sig kall, och gänget är pumpade. Kristofer är motiverad till att köra snabbare, Reine taggad på att flyga helikopter, och Jackie är taggad på att få lägga en rejäl spray rakt i hennes mans farväg.

Jag däremot är inte lika peppad. Jag har ådragit mig en hjärnskakning. Modell mindre som gänget inte vet om. Vem hade kunnat ana att transportsträckan mellan första och andra sittliften i gränsen kunde vara så farlig? G-krafterna från helikoptern tär på huvudet, allt snurrar. Egentligen ska jag vila, men i sann idiot-anda har jag bestämt mig för att inte göra en tumme igen. Det vill säga, producentens högmod ska inte påverka gruppen, varesig det handlar om en krasch i full blås ned för ett stort åk eller i krypfart på en transportsträcka. Här finns grymma potentialer för att ge mig rejäla kängor om hur ansvarslöst av mig det är att inte låta huvudet vila, så om du har en dålig dag, ta ut det på mig!

Åklistan för dag två ser ut som följande:

1: Niibbas

2: Niibbas – med en twist

3: Kebnekaises västra del, 1506 M.öh

4:Liddubakti, 1695 M.öh

5: Singitjåkka 1680 M.öh

Det första åket är till för uppvärmning, det andra mer laddigt. Men det är det tredje åket som spärrade upp ögonen på samtliga åkare. Gluggen, som färdats mycket i området med gäster, har ett åk som skulle sluta upp som det absolut fetaste av dom alla, i alla fall sett ur en filmares perspektiv.

En ränna som skär tvärs över berget i bra lutning och höga väggar. Guld, tänker jag och skickar upp drönaren. Vid det här laget har jag blivit ganska hyfsad på att operera drönaren. jag vågar ta ut svängarna, ligga närmare, lita på var jag har bergsväggarna.

Ni vet, allt sånt där som till slut leder till att man får ta ett sorgesamt farväl av sin luftburne kamrat. Och det var precis vad som hände under nästföljande åk. Rätt in i väggen, på det största åket för dagen. Ett åk som Gluggen bestämt enbart var till för folk som jobbar med att droppa klippor på heltid. Jag, som gör mitt leverne som en slags hybrid, var inte inräknad i den skaran, och det var jag nästan lättad över.
“Släpper det i den här ingången och du inte har hunnit till din safe-zone, då är det över”

Vi måste komma ihåg att det här är åk som knappt, om ens någon gång under säsongen, har nyttjats av skidåkare. Det, i kombination med den stora mängden snö leder till uppenbara faror som vi alla har koll på vad dom innefattar. Åken är stora, långa, inte alltid jättefarliga, men definitivt inget för en nybörjare. Endast en riktigt naiv stackare besitter modet och saknar eftertanke nog för att ge sig på dom här åken utan varesig professionell erfarenhet eller Guide. Ta det med er.

Men just det, drönaren ja. Precis när Jenny yttrar de magiska orden “det där materialet är historiskt, Fabian. Det här kommer vi kunna göra så mycket användbart av”, så försvinner streamen från telefonen. Allt fryser. Ingen big deal, tänker jag. Åken här har varit så pass stora att drönaren knappt orkat lyfta till den höjd som krävts för att få med hela berget i bild, och min Mavic Mini tappar helt kontakten och går in i läget “Return to Home” under i princip varje flygning. Jag tänker inte mer på det. Fast, när det gått fem minuter, och surrandet av en drönare inte hörts på lika lång tid, så börjar en gnutta tvivel rota sig i bröstet.
“Vi hörde drönaren ett tag, såg att den flög ganska nära en bergsvägg, men det såg lugnt ut” sa Reine i radion.

Vi ber dom ta en titt runt om sig, se om dom ser något spår av den. Dom befinner sig som bäst cirka hundra meter ifrån där drönaren kraschat. Mitt i ett exponerat åk, under en stor bergsvägg med fara för stenras. Plötsligt anropar Reine i Radion:
“Jag ser någonting, de andra stannar i position, jag skråar ut och kollar.”

Vi håller andan. Vid det här laget har det gått tio minuter och det är nu mer eller mindre säkerställt att drönaren kraschat, eller flugit till Norge, jag vet inte vad som skulle vara värst.
“Jag ser den, jag ser den!” Skriker Reine.

Helt otroligt. Bonnröta. Flyt. Hell yes. Vi har en backup-drönare med oss, så det faktum att den kraschat spelar egentligen ingen roll. Vi behöver ju bara minneskortet för att kunna använda materialet från de tidigare fyra åken. Och för den delen, tänk om den fortfarande är hel? Vi ber om en rapport när Reine tagit sig närmare för att inspektera drönaren:
“Har ni haft klamydia någon gång? Det här är värre.”

Okej, fine. Den är trasig, det hade man nästan kunnat utgå ifrån.
“Dubbelkolla bara så att minneskortet är där och inte sitter löst så det ramlar ut när du plockar upp den”
Gissa om minneskortet satt kvar i drönaren? Gör det, I dare you.
Precis allt som hör till drönaren återfanns. Vissa delar hängandes, vissa krossade, andra gravt mörbultade. Men minneskortet, det var borta. Som tur är så tankar ju drönaren över materialet i realtid, dock inte i brukbar upplösning. Nästan, men inte riktigt. Nåväl, klippen finns på ett vis kvar ändå.

Nytt minneskort, nytt åk, ny drönare. Denna gång en trippel-ränna i episkt ljus. Jackie åkte snabbast, känn på den, gossar.

Dagen började lida mot sitt slut, det var dags för hemfärd, för sista gången. Luftburet, i alla fall. Ingen vill egentligen hem, ljuset är för magiskt. Hade det gått hade vi suttit i helikoptern hela natten lång och sett himlen, solen och bergen samspela i den bästa av konserter. Mitt huvud behövde däremot komma hem, långt ifrån helikopterljud och konsekvenstänk. När jag klev ur helikoptern för sista gången kunde jag inte se rakt och höll på att falla handlöst ut på asfalten. Dom undrade kanske vad jag höll på med, men det hör inte hit, tänkte jag. Istället tänkte jag att ljuset var fint, och att jag minsann borde föreviga den här stunden Hjärnvila är viktigt, kom ihåg det!

Vi tackade Gluggen, Kebnekaise och de helt sjukt vackra förhållandena för att vi fått ta del av dom. En drönare mindre, en tumme kort, men allt som allt ett grymt äventyr i helt otroliga förhållanden. Fötterna tvättade vi i robbans snöhög, sedan somnade alla in, hårt.

Dagen därpå skulle nämligen spenderas i tält vid Trollsjön, nära Vassijaure, och det var äntligen dags att få bruka hudarna för att åka hederligt intjänade höjdmeter.

Trollsjön, epilog

Jag vet inte riktigt vad du förväntar dig att läsa såhär pass långt ned i texten. Jag menar, vi har redan gjort allt det coola. Vad som följer är blott en kärleksförklaring till Norrland i bilder och en snitsig wrap-up av texten

Jag stod utanför Ica Riksgränsen. Den här resan hade inte bara ändrat min uppfattning om Sveriges potential för riktigt stora åk, den hade rent utsagt ersatt min reslust för att hitta bra snö annorstädes. Det är något speciellt med åken där inne. Dom är så långt bort, så karga, så brutala. Men framförallt är dom vackra, och dom är våra. Våra egna Big Mountains. Jag känner mig ärad över att ha fått se världens bästa skidåkare ta sig an dom, hantera dom, och bemästra dom. En vacker dag kanske jag också gör det.

Men nu är det dags att åka hem. Dags att vila tummen. Dags att vila huvudet. Dags att köpa en ny drönare. Men framförallt är det dags att stuva undan skidutrustningen, en gång för alla.

Nu får du lova att kolla på videon om du vill (gäller bara de som läst HELA texten och ALLA bildtexter):

Text: Fabian Omne
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
9 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (9)