På tur i Tarfala
Efter ett decennium i pisten flyttar nu skidåkningen på allvar utanför pisten. Skidbranschen har satsat på friåkning under en lång tid och nu syns effekten av det. Freerides Kristoffer Frenkel tog sikte på Tarfala, ett stenkast från Kebnekaise, för att åka offpist för egen maskin.
Den svenska fjällvärlden i sin prakt
Ihopbunden i ett rosa rep är vi uppradade på ett led och går i takt bakom vår guide. Solen gassar och vinden har för tillfället mojnat så pass att vi känner solen värma våra kinder. Med den brunmålade fjällstationen bakom oss har vi nu tre timmar svettigt skidturande över Kebnepakteglaciärens många sprickor framför oss. Bergen ser inte ut som de svenska fjäll jag är van vid – de är höga, karga och mycket mer vilda i sin karaktär. Vi befinner oss längst upp i Sverige, i Tarfaladalen, bara någon kilometer från Kebnekaise. Denna del av Sverige, som under tusentals år varit samernas renmark, har under senare tid fått en ökad attraktionskraft till följd av den rådande trenden inom skidåkning – att åka offpist för egen maskin och tura upp på berget.
Vår bostad under veckan är ett enkelt trähus, utplacerad mitt i vildmarken. Längst ned i dalen står ett litet mörkmålat hus som saknar på både vatten och el. Den enda bekvämligheten vi har att stoltsera med under veckan är gasolspisen och vår värmekamin i äkta solid gjutjärn, strait out of Kiruna. Vatten hämtar vi från den upphuggna brunnan några kalla kliv från stugan och dasset ligger ytterligare femtio kliv bort. Vindarna i dalen kan blåsa på bra, ja till och med så mycket att det är den blåsigaste platsen i Sverige, och hade det inte varit för de linor som håller upp dasset skulle det kunnat inträffa både en och två horibla olyckor under min vistelsen där.
 Upp på vid Kebnepakteglaciären |
 Att ta av stighudar i blåst är lättare sagt än gjort |
Utvecklingen inom skidindustrin har gått i rasande fart och tiden då man kallade carvingskidan för timglas och hytte med näven åt snowboardåkare är sedan länge förbi. Det strikta alpina fokuset som dominerat skidåkning under lång tid har börjat luckrats upp och idag gör varje skidtillverkare anspråk på att ha skidor för hela berget och erbjuder en mängd all mountain- och offpistskidor. Ny teknik har gett en mer lättåkt skida i pist men framförallt offpist, där formen på skidan gör att den likt en kork flyter ovanpå snön istället för att gräva ned sig under snötäcket. Lägg därtill både pjäxor och bindningar som är anpassade för offpiståkning och fjällturer så ser man tydligt en ny livskraftig strömning.
Kanske är det en längtan tillbaka till rötterna och närheten till det naturliga det handlar om. Skidorter marknadsför sig i högre grad med bra offpist och intresset för rena offpistresor runt om i världen ökar. Det som för tio år sedan var en ouppnåelig dröm för många, att få åka orörd kall pudersnö i Kanada, USA eller Japan, är idag bara några internetklick bort. Flera resebyråer anordnar gruppresor till dessa länder, med fokus på duktiga skidåkare. Med på resan följer allt som oftast en skidguide för att hjälpa resenären att hitta den bästa snön snabbare. Resenärerna är inte längre superrika affärsmän, utan vanliga entusiaster som väljer att maximera sin skidsemester under en intensiv vecka.
Den blå isen signalerar glaciär
Kring Kebnekaise ligger flera glaciärer som kräver god kunskap för att korsas. Vi har tagit hjälp av Sara Widell, snart färdigutbildad bergsguide och Kristian Inga, fjällförare vid Kebnekaise fjällstation, vars uppgift är att hjälpa oss hitta de bästa åken och navigera över den stundtals farliga miljön. Under fyra dagar lever och bor vi i den ödsliga och blåsiga Tarfaladalen. Vårt boende, en enkel fjällstuga utan el och rinnande vatten, ligger längst in i dalen och utgör basen för de dagsutflykter vi gör på bergen runt omkring.
Morgonproceduren är alltid densamma: tidig frukost, på med stighudar, binda in sig i repet bakom guiden, öppna ventilationen på jackorna och börja gå uppför berget. Att sätta på sig utrustningen går snabbare för varje dag och det bästa är det meditativa tillstånd som infinner sig under de krävande timmarna upp mot toppen.
Repet mellan oss i gruppen ska förhindra fall ned i glaciärsprickor och det får inte släpa i marken, något som gör att vi tar synkroniserade steg och sakta vaggas in i våra tankar. Tiden går fort och när vi når toppen väcks jag ur det mentalt avslappnade tillståndet jag befunnit mig i de senaste timmarna. Kopplar så av selen från repet, packar ihop de orange klibbiga stighudarna och fixerar bindningarna inför det stundande åket. Snart ska vi åka – men först lunch!
Just turskidåkning har utvecklats starkt de senaste åren. Nya alpina bindningar med multifunktion har gjort det enklare att använda samma par skidor och bindningar för all form av åkning. Genom att lossa bindningarna i hälen kan man med hjälp av ett par stighudar som fästs under skidan, ta sig uppför berget och behöver således inte någon lift. Däremot behövs styrka och god kondition. När toppen är nådd avnjuter man utsikten och spänner åter fast bindningarna i alpint läge – och får en stabil friåkningsbindning.
|
|
 Det enkla livet i dalen |
Kristian är uppvuxen i Nikkaluokta, den sista utposten med vanlig väg innan man beger sig in mot Kebnekaise och Tarfala. Marken runt Kebnekiase har varit samernas och renarnas marker under tusentals år och den samiska traditionen finns fortfarande kvar i området. Renskötsel, transport i fjällmiljö och fjällguidning – om det är några som kan områdena i de svensks bergen torde de vara samerna. Trots sin långa historia i Sverige blir det smärtsamt hur lite jag kan om den samiska traditionen och historian. Likt många andra ursprungsbefolkningar runt om på jorden har de tryckts undan successivt och utnyttjats när majoriteten vill komma åt de marker som samerna betraktat som sina egna under generationer.
Nästa stora teknikframgång väntas integrering av den klassiska Dynafit-bindningen bli. Då kan produkterna för den prestationsinriktade skid- och turåkaren bli än mer tekniska, lätta och anpassade. Patentet löpte nyligen ut på den här bindningen, där man fäster fast pjäxan med två piggar i tådelen. Flera tillverkare kan nu använda sig av bindingens funktion och nya pjäxmodeller och skidor anpassade till dem öses ut på marknaden. Den stora teknikutvecklingen har även smittat av sig på skidkläderna. Nya blandningar av ull ger varmare underställ. Laser, lim och material som andas gör ytterkläderna lättare, smidigare och ännu mer funktionella för den som skall gå på långa och slitsamma toppturer. Kläderna blir också betyligt lättare och mer hållbara
Idag möts modernt klädda turskidåkare med sprillans ny utrustning och pensionerade naturentusiaster med knästrumpor, STF-märket fastsytt på jackan och skidor med smal midja. Båda typerna letar sig ut i naturen, till leder och ensliga dalar, och den typiska frilufsaren har fått sällskap av de unga som förr jagade orörd snö i skidorter. Kanske beskriver det engelska uttrycket ”earn your turns”, förtjäna dina svängar, det hela bäst och måhända ligger den nyvunna populariteten i den totala kontrast till storstadslivet som turåkning innebär.
Den primitiva duschen är inget för den som gillar varmt vatten
Insidan av huset är klätt i omålad träpanel som ger den ultimata fjällstugekänslan. Men till skillnad från de stugor man ser på andra ställen i Sverige där golven slipas för att vara fina eller man till och med köpa gamla möbler för att ge stugan ”den rätta känslan” är allt i Tarfala äkta. Spisen är gammal, golvet är repigt från alla stegjärn det mött, panelen i huset har gulnat av ålder tjärlen som vi hämtar vatten med har dingat i varandra oräknerliga gånger. Huset andas äkthet och bidrar således till den genuina känslan av äventyr som infinner sig när man beträder den svenska vildmarken.
Sällan smakar kaffe å kaka så bra som efter tusen fallhöjdsmeter uppför i benen
Lunch smakar alltid bäst när man har några hundra höjdmeter i benen. Våra guider visar på en karta var vi ska åka och förklarar pedagogiskt hur vi ska bete oss på vägen ned till vår fjällstuga. Det suger till i magen när vi åker över glaciären. Anledningen stavas snöbryggor, lager av snö som lagt sig över glaciärens naturliga sprickor – som inte är starka nog att bära en skidåkares tyngd. Vi har fått instruktioner om att inte stanna till utan att åka raka vägen till angiven samlingspunkt. Tanken ”farten är min vän” far genom mitt huvud när jag lämnar gruppen bakom mig.
I södra Sverige har bladen på träden redan tittat fram, men här uppe är vårsnön fortfarande kall och krispig. Tack vare några centimeter inblåst kallsnö lämnar jag vackert min signatur på berget. Det långa åket ned går tyvärr snabbt men jag känner mig som ett med naturen och är lugn när jag tillsammans med de andra går tillbaka över den frusna sjön till vårt spartanska hus. Resans enkelhet har varit själsligt renande – och plösligt har kartan om var jag kan åka skidor ritats om. Jag lär inte sluta åka till skidorter med liftar, men jag är inte längre tvungen att resa enbart dit. Världen har blivit större.
Foto: Fredrik Schenholm
