Ride to Ski – Bikepacking och skidåkning genom Dolomiterna
Malva Björkman, Sami Sauri och Henna Palosaari har genomfört en resa där de kombinerat cykling med skid- och brädåkning i Dolomiterna. Här är berättelsen om deras otroliga äventyr samt filmen ”Ride to ski” som nyligen haft premiär. Håll till godo!
Det var slutet av februari i Innsbruck. Henna satt vid sitt skrivbord och kollade kartan för att se vilka resmål som låg i närheten, resmål med fina skidmöjligheter som lätt kunde nås med cykel. Vintern i de österrikiska alperna hade varit den värsta i mannaminne. Den vanliga oändliga nysnön hade ersatts av gräs och lera. Normalt, vid den här tiden på året, är vi för nupptagna med att njuta av puderdagarna i de snöiga bergen för att ens hinna tänka på att slösa bort denna dyrbara tid på att cykla. I år var annorlunda; nu var dags att varva ner och äntligen se om det kunde vara roligt att kombinera två sporter, bikepacking och skid- och snowboardåkning.
– Vi gör det faktiskt! utbrast Malva när vi hoppade på våra cyklar i Innsbruck.
– Min cykel skakar sjukt mycket, är detta normalt? frågade Henna, till synes nervös efter de första 500 meterna.
Sami försäkrade henne att hon kommer att vänja sig vid det när vi når Dolomiterna. Dolomiterna, ett resmål med ikoniska toppiga berg med skarpa sidor som står enormt höga som bakgrund oavsett om det är sommar eller vinter. Och viktigast av allt, bara ett par hundra kilometer bort från Innsbruck, vilket gör det nåbart med cykel. Frågan var bara om vår plan med en 5-dagars cykel- och 4-dagarsskidresa från Innsbruck till Lago di Garda verkligen var realistisk utan att vara endast en sufferfest?
Se filmen här – Ride to ski
Nysnö och hajar
– Det är helt klart den första pushen uppför för att ta sig till starten på turen, flämtade Henna när vi tog oss upp till vår första topptur.
Den här vintern hade snögränsen varit ännu högre än normalt, runt 1000 till 1500 meter. Normalt sett skulle vi köra upp till snögränsen och börja tura, men inte den här gången. Nu innebar det att vi först skulle klättra 600 höjdmeter från byn på cykel innan vi bytte till skidor för att sen ta oss an resten av de 750 höjdmetrarna med skidor och splitboard. Våra cyklar var lastade med skidor/splitboards, skid-/snowboardpjäxor, ryggsäckar, stavar, stighudar, skidkläder, stegjärn och sovsäckar, allt monterat med mängder av skistraps.
– Vi är ju åtminstone uppvärmda nu när vi ska börja tura, flinade Malva.
När vi anlände till vårt boende kvällen innan hade snön börjat falla, vilket gav hopp om lite orörd snö nästa dag. Träd och tak täcktes av ett tunt lager snö, vilket fick hela staden att glänsa i morgonsolen när vi hoppade på våra cyklar nästa morgon, spända inför den första skiddagen.
– Watch out for sharks! skrek Henna när vi alla tre åkte nerför en ny linje från Vennspitze.
Det var verkligheten; det fanns fortfarande inte tillräckligt med snö för att täcka alla stenar, men det hindrade oss inte från att njuta av resans första svängar.
– Skitsnö, men så kul att åka! sammanfattade Malva det när vi åkte de sista metrarna ner mot cyklarna.
Oavsett om vi var glada eller inte var verkligheten den att vi fortfarande behövde cykla ytterligare 31 kilometer till vårt nästa boende. Utmattade korsar vi gränsen till Italien i mörkret, iklädda alla kläder vi hade och på väg ner mot Vipiteno.
– Jag tror inte att vi kan fortsätta göra det här i sju dagar till, sa Sami och vi nickade alla tyst.
Lärdom – medan vi njöt av en rejäl middag bestämde vi oss för att dela upp resten av dagarna mellan de två disciplinerna för att göra det till en smidigare och, viktigast av allt, roligare upplevelse.
Is mellan de vackra Dolomiterna
– Åå nej, är det en skidbacke? skrek Sami efter att vi precis lyckats ta oss igenom en stängd stig med hundratals nedfallna träd.
Ruttplanering på en bikepackingresa vintertid skiljer sig mycket från en vanlig bikepackingresa. De fina små grusvägarna som vanligtvis föredras kan vara täckta av snö eller förvandlas till ett skidspår som på vårkanten smälter ihop till 30 centimeter blank-is. Båda dessa fick vi lära oss den hårda vägen på vår resa.
– No breaking, skrek Henna när hon balanserade på isen som tidigare fungerade som ett skidspår.
Vi överlevde men bestämde oss för att lägga om resten av vår rutt till de större vägarna för att undvika fler sådana överraskningar.
Vi puttade våra cyklar över skidbacken medan vi tittade på den första topparna i Dolomiterna vid horisonten. Den 90 kilometer långa resan till Camping Sass Dlacia var ett heldagsuppdrag, men de raka bergstopparna färgade i nyanser av rosa och lila gav ett varmt och oförglömligt välkomnande till Dolomiterna. Ljudet av regn morgonen därpå var inte lika inbjudande, dock. Campingen vi sov på låg på 1500 meters höjd, men ändå räckte det inte för att förvandla regnet till snö. ”Den där är vanligtvis åkbart,” sa Henna och pekade upp mot en ränna på vår vänstra sida när vi turade mot Lavarella-hyttan. Snöbristen gjorde det nödvändigt för oss att justera nästa dags plan. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med snö för att åka skidor som vi hade tänkt oss.
– Här ifrån och upp till toppen är endast is, sa Malva.
Snön som hade börjat falla efter vår ankomst till stugan hade kommit med för mycket vind för att fastna på de isiga bergen. Kreativitet hade varit nyckeln till att få någon åkning gjord i vinter, att hitta ett sätt att få ut det mesta av de rådande förhållandena oavsett hur dåliga de var. Efter att vi kollat runt i området hittade vi en intressant liten couloir och en bowl som vi bestämde oss för att åka. ”Go girls”, skrev Sami på snön när Malva och Henna tog sig upp till couloiren. Det blåste kyligt, men solen sken på oss där vi åkte.
– Inte perfekt men mycket bättre än jag förväntade mig, sa Henna nöjd med dagen.
Solnedgången färgade de spetsiga bergen i varma toner, vilket gav den sista bekräftelsen på en fantastisk dag på berget.
”Fusk” för att maxa tiden
– Jag mår inte så bra, sa Malva när Dolomiternas högsta massiv, som sträcker sig 3000 meter över havet, tittade ner på oss.
Klättringen var känd bland landsvägscyklister, nu tacklad av tre tjejer med 40-kilos cyklar lastade med skidutrustning.
– Två kilometer på en timme, skrattade Sami högt när hon tittade ner på klockan och såg hur vi rört oss.
– Men titta där”, påpekade Henna vördnadsfullt mot Marmolada när hon såg de majestätiska topparna glöda i kvällsljuset, täckta av nysnö.
I det ögonblicket var allt vettigt, även att göra en 9-dagars skidresa på cykel.
Efter att ha sett nysnön på Dolomiternas drottning och visste att allt var tillgängligt från skid systemets gondol, bestämde vi oss för att belöna oss själva och maximera tiden med att ta en dag i skidsystemet i stället för att spendera mycket tid på att gå uppför. Det var trots allt vår sista skiddag på denna resa.
– Det här är varför vi gör de här, skrek Henna av glädje.
Vi hittade orörd snö mellan klipporna, roliga åk bredvid den redan uppåkta pisterna, det fanns snö i alla varianter när vi njöt av den strålande solen och magnifika utsikten över Dolomiterna. Vi log större än någon annan dag, vi packade skidorna på cykeln och började en kort nedstigning till nästa boende, väl där märkte vi att vi hade bokat fel hotell. Vi hade vänt på kartan och bokat ett boende på andra sidan passet vi just tagit oss ner för. Inte ens det, kunde förstöra vårt humör den dagen, vi fortsatte cykla till nästa by där vi hittade vi ett nytt hotell.
Dolomiternas sista majestätiska toppar på var sida och solens värmande strålar blir allt intensivare när vi begav oss mot resans sista destination, Lago di Garda. Snart var det enda tecknet på snö och vinter de smältande längdskidspåren. När vi passerade de italienska vingårdarna kände vi oss nöja och avslappnade. Vi tog av oss dunjackor och cyklade resten av resan i endast bibs och vindjacka. Vi tog oss tid att prata med de lokala cyklisterna när de passerade oss. Vi visste att vi närmade oss vårt slutmål.
Oavsett om det var medvinden eller vetskapen om att vi snart skulle kunna poppa champagneflaskan som vi fick som gåva på vårt sista boende, flöt de sista kilometrarna till Riva del Garda i lätthet. ”We actually made it”, ropade Sami när hon poppade champagneflaskan och sprayade den på Henna och Malva. ”Och det var inte en ren sufferfest”, sa Henna med champagne smaken i munnen. En 9-dagars resa som kombinerade två av våra favoritsporter visade sig vara en vacker blandning av svett, skratt, is, snö och vänskap.
